Om den långa resan till Nu

Solen värmer på bryggan, det är varmare nu än när jag började sommarbloggen i gryningen i måndags. Familjen lom simmar försiktigt omkring utanför vasskanten. Över skogen i norr seglade en havsörn när vi gick ner till bryggan. Ett par lever här, trots att det är åtskilliga mil till  havet.

Nu doftar kaffet från termosen, och smörgåsar med salladsblad och sik ligger och väntar. Vattnet är inte så vidare varmt, så det blir nog bara några  hundra meters simning i dag också. Annars är sommar för mig att så ofta det går simma någon kilometer här i Tisnaren eller uppe i skogstjärnen, där de vita näckrosorna blir rundningsmärken.

Jag fick ett telefonsamtal från en av sommarbloggens läsare i går kväll. Hon var trogen Dagenläsare och hade hört mig berätta om en lång resa på ett Dagenseminarium i Visby förra året. Nu ville hon att jag skulle skriva om den där resan, och hur livet uppstod i Ockelbo...

Trots att den resan handlar om något hon inte all tror på, ville hon få den nedskriven. OK, då gör jag det.

En gång när jag reste med tåg från Stockholm till Boden - en resa på 110 mil - så kom några kompisar ner med en kasse som innehöll en flaska vin, några små franska ostar och några kex. Längst ner i kassen låg en lapp: "Glöm inte att livet uppstod i Ockelbo".

Jag förstod inte vad de menade. När vi kom till Ockelbo tittade jag ut, och det såg väl inget vidare ut...

Så småningom somnade jag, och när jag vaknade hade jag fått en idé om vad man kan ha menat. Sömnen är ofta en fantastisk tid för hjärnan att bearbeta tankar... Kallas det att man gör det omedvetet? Trots att ju hjärnan är centrum för medvetenheten?

Nåja, får ta reda på det en annan dag.

Om man utgår från att tåget lämnade Stockholm då jorden, enligt vetenskapen om Big Bang, bildades för 4,5 miljarder år sedan,  och "just nu" var den tidpunkt då tåget når fram till Boden, då uppstod, enligt evolutionen, livet i Ockelbo. Och den resan är för mig minst lika helig, som skapelsen är för dem som tror på det viset. Kanske mer förresten, jag upplever att det finns alltför många som tror på Bibelens skapelseberättelse som snarast vill påskynda miljöförstöring och ser klimathotet som ett hopp om den yttersta dagen.

Det är fruktansvärt, det är för mig lika avskyvärt, som när man i religonens namn under historiens gång, och nu också, slår ihjäl varandra eller bombar livet ur byar och städer i någon Guds namn. Det må vara islamska fundamentalister eller kristna, som den nuvarande amerikanska presidenten.

Tillbaka till resan, den såg ut så här:

De första milen, när jorden just bildats, är kaotiska. Vi åker genom rök och gråa konturer. Molekyler och atomer svävar i total oordning. Mil läggs efter mil, så småningom ordnas atomer och molekyler, lagras i jordskorpan och ett landskap framträder. Liv i form av grönska och enklare levande organismer utvecklas ur den kemiska soppan. Men långsmat går det. Det är först när vi når Jörn, efter 97 mil på vår 110 mil långa resa, som vi ser de första fiskarna och primitiva landväxterna. Det känns nästan som om tåget är framme för oss som varit med hela resan.

Strax söder om Älvsbyn, efter 106 mils färd, upptäcker vi de första kräldjuren. Efter ytterligare någon mil, när vi nått strax norr om Älvsbyn, är det dags för de första fåglarna. När det är mindre än 2,5 mil kvar ser vi skymten av något som nog är förfäder till däggdjuren.

Den sista milen är spännande. Det händer så mycket utanför fönstret. När 3 km är kvar skymtar de första människoliknande varelserna. Lutar vi oss ut genom fönstret ser vi redan stationshuset i Boden. Tåget har börjat bromsa, det gnäller och rister. Det är 250 meter kvar till ändstationen. Och då, först då, ser vi att de människoliknande varelserna börjar bli sociala. Sekunderna därefter, det är bara 2,5 decimeter kvar av den långa färden, ser vi vikingar utanför fönstret. Orm, Tostes son, dricker mjöd och hugger glad i hågen av huvudet på en man i Österled.

Ögonblicket senare ser vi hur industrialismen tar fart. Ångmaskinen introduceras. Klockan börjar bli en dominerande del av människans vardag. Nu är det bara fem centimeter kvar innan tåget skall stå blick stilla. Hantverkaren förvandlas till arbetare. Användningen av fossila bränslen tar fart. Kolatomer, som det tagit årmiljoner att lagra i jordskorpan, släpps fria i våldsam takt. Det känns som att ta snabba steg tillbaka i utvecklingen, tillbaka mot en miljö som fanns innan livet uppstod.

Allt mer av den oordning som bäddats ner i jordskorpan grävs upp. Alla de växter, träd och djur som under årmiljoner bildat fossila bränslen pumpas upp i våldsam takt. Kolatomer som lagrats släpps fria igen. Jorden utvecklas inte längre, den går tillbaka...

När det återstår mindre än 1 cm av resan föds jag. Göran Persson också, förresten. När 6 mm är kvar delas nobelpris ut för upptäckten av DNA. Nu tar vi över evolutionen, kan man läsa i tidningarna. Vi är på väg att slutligen lägga inte bara jorden, utan också själva livet, under oss. Vi inbillar oss att vi sitter inne med sanningar. Trots att det bara är kunskaper. Som från det ena ögonblicket till det andra visar sig vara bristfälliga, eller allt som oftast helt felaktiga. Vi som vill ha moratorium för klippande och klistrande i våra gener, en tankepaus, får inget gehör. Vi uppfattar att ekonomiska intressen kan ställa till det, med ett enda syfte: tjäna  pengar snabbt. Etik, var tar den vägen?

En lång färd. Som man bör ha i minnet. Om man vill tänka längre än näsan räcker. Men det vill man sällan. För mig är evolutionen och dess kamp att föra livet vidare något heligt, något vi människor inte skall manipulera för snöd vinnings skull. Vi som försvarat arternas rätt att överleva i biologisk mångfald och värnat miljön, oavsett nytta för människan, har alltför sällan fått stöd från dem som tror på Skapelsen och som jag upplevt vara mer inställda på att jaga egen frälsning än jordens överlevnad. Ja, som till och med välkomnat miljöförstöring och klimathot som ett bevis för att Bibeln har rätt.  Detta har alltid gjort mig oerhört upprörd, besviken och förbannad.

En av lommarna, jag tror det är mamman, har dykt ner i vattnet på jakt efter föda. Under bryggan simmar stim av mört, och några små aborrar. Och bryggan doftar tjära. Vad mer kan man begära av svensk sommar?