Tisdag morgon. Väcktes läskigt tidigt av Lena, hon knackade på fönstet och hade redan dukat frukost i trädgården. Det luktade nybakade scones.
Det blev sent igår. Vi satt på altanen och lyssnade på reprisen av Sommar med Max Tegmark medan den sena kvällsvinden vaggade trädkronorna. Det handlade om kosmos och det enkla, fantastiska faktum att det finns miljarder och åter miljarder solsystem för varje människa på jorden. Det sätter människan - som ju ibland fått hybris och påstår att hon till och med blivit skapad som Guds avbild... - i en mindre cental roll i kosmos. Kyrkan kämpade ju till och med länge mot vetenskapen för att slå i sina stackars undersåtar att allt kretsade kring vår lilla planet. Ja, man kunde till och med, i Guds namn, bli dödad om man hävdade något annat.
Om det nu finns en Gud, så hade han/hon/den/det säkert skakat på huvudet och undrat om de där människorna var riktigt kloka... Mycket märkligt har gjorts i olika gudars namn. Så ock i kristendomens Gud. George W Bush hävdade att de bomber som unga amerikanska pojkar fällt över Irak - med följd av att barn, kvinnor och män som inget annat ville än att leva sina liv lemlästats och dödats - skett på uppdrag av Gud. Och i andra religoner hävdar en del - en liten minorietet, men ändå - att samma Gud som kristendomens, även om han där råkar ha en profet som heter Mohammed, anser att det är rätt att spränga sig själv i luften om man tar med sig några andra samtidigt.
Inget redskap är så farligt som religionen. Löftet om evigt liv i ett paradis kan få människan att göra vad som helst... Ont. Eller gott. Vad har det blivit mest av?
Detta gör mig så skeptisk, undrande och förskräckt. Säg det ont som inte gjorts i religoners namn. Och, för all del, säg det gott som inte också gjorts i religioners namn... Religon är ett verktyg, farligare än alla andra. Och ändå är jag en nyfiken sökare, har läst Bibeln åtskilliga gånger - liksom andra skrifter - för att försöka förstå.
Jag söker och vänder och vrider. Och inser att jag som inte tror tillhör en minoritet i världen. Som sådan må jag vara ödmjuk, repspektera de som tror, inte sätta mig på höga hästar - vara öppen, nyfiken, sökande. Perioder av livet är det förstås smärtsamt att inte tro. Mm det kan säkert vara smärtsamt att tro också. Förresten: livet är knappast liv om det inte också rymmer någon dos smärta.
Nu är vi på väg. Alltid lika nervöst. Den här gången är det inte till något politiskt möte - det var sju år sedan jag var politiker, och åtta år sedan jag slutade som språkrör för miljöpartiet de gröna.
Den här gången är jag på väg till något annat. Ja, Lena är också med, hon är vårdlärare och har sommarlov... Innan hon blev vårdlärare var hon sjuksköterska.
Vi har hittat en vacker plats att stanna bilen på. En sommaräng framför en liten sjö. Dricker kaffe, äter mackor med ost och hemodlad basilika.
Ängen ligger här, nästan smärtsamt vacker. Ja, vacker för de flesta som tittar på den, men just smärtsamt vacker för mig. Ju vackrare en sommaräng är, ju mer smärta ryms nämligen på den.
Sommarängen är ett slagfält, ett totalt krig råder. Bland fjärilar, steklar, spindlar och hundratals olika kryp. För att överleva måste man döda, lemlästa och såra. Detta är ett av de skäl som gör att jag är tvivlare och nyfken sökare, snarare än troende. Eller kanske bättre uttryckt: troende ateist, eller agnostiker.
Ju vackrare ängen är, ju fler blommor som ger nektar och skydd, ju större slagfält är det. Jubel och tillfredsställelse blandas med den mest ohyggliga smärta. Så är det i naturen, för att överleva måste man döda - och vi vet att åtskilliga arter känner smärta precis som vi människor gör. Hur kan en god Gud kunnat skapa en värld så fylld med smärta?
Jag har svårt att begripa varför en gud, rimligen med goda avsikter, skapat geparden - som är perfekt konstruerad för att plåga, döda och äta antiloper - samtidigt skapat antilopen som är perfekt konstruerad för att klara livhanken och låta geparden, plågad, svälta ihjäl.
Det är, åtminstone för mig, lättare att ha fördragsamhet med, och förståelse för, den smärta och det lidande som är en del av den våldsamma naturen om man anammar evolutionsteorin.
Med frågan hängande i luften packar vi ihop och drar vidare mot Avesta. Där ska vi träffa en engelsman vid namn Fred Lane. Fred och jag ska ut på en miniturné. Med början i Avesta, eller rättare sagt i By, utanför metropolen Avesta. Vad vi ska göra får ni veta i kväll...
Vi hörs, ska bli kul att se om några kommenterar inlägget. Förresten skriver jag just om vetenskap - och hur den skiftar - på min blogg idag. Skrev det i natt efter att ha lyssnat reprisen av Sommar, blev så inspirerad. Och så kom jag undan packning och strykning av kläder. Tack, Lena...!
