Vägval

Onsdag morgon 05.40. Vaknar upp i några mil från Ludvika. Turnébussen står, som sig bör, parkerad vid en liten sjö. Ensam vaken och sitter i morgonsolen med en kopp kaffe - börjar känna mig som Ernst med alla dessa "mysiga koppar kaffe".

 Jag har berättat för, för några av dem jag träffat, att jag under veckan bloggar för Dagen. Folk tittar undrande på mig. Är Birger galen eller nå´t?

Samma sak hände förresten när jag gick en Alphakurs. Kompisar var oroliga när vintermörkret ersattes av vårljus. De undrade om folk då inte såg att jag var på väg in i kyrkan, och om jag inte borde tänka på ryktet... Ha! Det gäller att vara nyfiken! Och inse att man tillhör en minoritet i världen om man inte tror. Vilket bör föranleda viss ödmjukhet.

Alphakursen var förresten spännande. Men gav mer frågor än svar. Frågan är om Alphakurser fungerar så bra som de kanske skulle kunna göra. Tyckte den jag gick var lite väl ytlig, ville nog höra på djupare föreläsningar, mer teologisk tyngd. Blev nog än mer tvivlande...

Det första jag fick höra var förresten att jag skulle hamna i helvetet för att jag inte trodde. Vilket ju måste betraktas som en rimlig bedömning om man läser Bibeln: Det är bara den som tror som undkommer. Men om Guds innersta väsen är som det framställs i gamla testamentet lär inte himlen vara en så kul plats att hamna på... Hämndgirig, svartsjuk, våldsam och krigisk...

Hur många som upplever sig som kristna, är egentligen kristna i Biblens mening? Har mött åtskilliga som identifierar sig som kristna - de har sett ett ljus vid något tillfälle, upplevt tröst eller ro när det som bäst behövts eller  säger sig mött Jesus i sina hjärtan eller till och med framför sina ögon - men som aldrig har läst boken som utgör urkunden. Hade de levt i en annan kultursfär än den kristna, hade de förstås upplevt att det var den religionens Gud som varit framme och gett allt det där goda.

Religion har med kulturell tillhörighet att göra. Den Gud man tror på hänger således ofta samman med var ens föräldrar behagat bostätta sig. Och, enligt kristendomen, är ju den kristen som tror att Jesus vara Guds son. Punkt. Man kan ha varit hur god som helt, men det spelar ingen roll: den som inte tror rätt är det kört för... Vägvalen beror på var man håller till. Eller har jag fel?

Själv mötte jag den djupt troende, som stolt berättade att han var kristen, gick i kyrkan varje söndag och skickat sina barn till kristet sommarläger. På vardagarna krängde han kanoner för export. Det var hans vägval. Hyckleriets. Men jag har vett nog att inte döma eventuella gudare efter dess tillbedjare. Frågan är bara om det är tillbedjarna som skapat Gud, eller om det är Gud som skapat tillbedjarna.

Det är fortfarande tyst i bussen, solen börjar värma ordentligt och fåglarna har kommit igång.

Nyfiken på religioner har jag alltid varit, religion var mitt bästa ämne i skolan, tillsammans med matematik och svenska. Högsta betyg där. Kunde läsa hur mycket bredvidlitteratur som helst. Varifrån jag fått intresset vet jag inte, i mitt barndomshem var inte religion något man talade om, ja, möjligen lätt ironiskt i så fall. Men döpta blev vi barn i alla fall, som alldeles nyfödda. Det berodde på att mamma, som kom från en baptistfamilj, blev hårt och skoningslöst mobbad av både lärare och skolkamrater när hon var liten, därför att hon inte var döpt. Hon väntade ju på vuxendopet.

Är dags att väcka upp bussen, behöver dra ner de två milen till Ludvika. Under temat Sommarfrukost spelar vi på Stadsbiblioteket om några timmar. Ljud och scen skall ordningställas.

Det är ungefär som livet självt: scen skall ordningställas och ljudet kopplas på. Synd bara att så få rensar hörselgångarna. Fast det är väl också ett vägval.