Förra året plitade jag ner en liten sammanfattningslista efter Torp-veckan. Tänkte att jag skulle försöka mig på det i år med.

Veckans stora glädje: Solskenet. Varje dag sken den mer eller mindre starkt. Sammanlagt blev det nog ca 40 droppar regn på den dammiga bilen.

Veckans problem: Att välja seminarie. Det var så ofantligt många jag ville gå på. Sen blir det ju sällan som man tänkt sig men jag är nöjd med dem jag var på i alla fall.

Veckans besvikelse: Seminariet om kollektiv var inställt. Det hade jag väldigt gärna velat höra. Men jag fick ju höra Anders-Petter Sjödin istället och det var bra det med.

Veckans bästa seminarie: Det är rätt jämnt lopp mellan "En ny kyrka utan kyrka" med Rickard Cruz och "Ett CP-bra liv" med Jonas Helgesson. 

Veckans längsta predikan: Helt klart Göra skytte i tisdags. 80 minuter höll han på.

Veckans kallaste: Duschvattnet i onsdags. Riktigt, riktigt jättekallt.   

Veckans bästa konsert: Andrew Peterson. Helt klart. Jag tyckte både Jerusalem och Bengt Johansson hade bra konserter, men Andrew Peterson gick direkt in på top-10-listan av konserter jag varit på. Bra mellansnack och bra låtar med bra texter.

Veckans saknade: Alla små konstutställningar i matsalen. Där brukar jag gå och drömma om vad jag ska ha för fina konstverk på mina väggar när jag blir stor och har ett stort hus med massa väggar (istället för vindslägenhet med snedtak)

Veckans kvällsmöterstalare: Mmmmhmm. Piensoho, Weichbrodt eller Hallenius. Alla tre berörde mig, men Piensohos predikan om kvinnan vid brunnen kommer jag nog minnas längst.

Veckans lovsång: Jag som tycker om lovsång i alla dess former har ändå en viss förkärlek till enkla texter och melodier som man nästan direkt kan sjunga med i. Alla stilar har sin tjusning, men de nya lovsångerna från Davids hjärta som vi fick sjunga under samlingarna på måndagen och tisdagen tilltalade mig. Skivan har snurrat i cd-spelare massa varv redan.

Veckans snällaste: Många kan kvala in på den här men nu vill jag lyfta fram Siv som bjöd mig på frukost och the efter den iskalla duschen. (det värmde gott) Och kvällsmat en dag och lunch en annan dag. Sådana människor är guld värda.

Veckans OJ: Att det efterlystes funktionärer så många gånger. Jag har aldrig varit med om så många efterlysningar. Platsen delas med oj-känslan jag fick när jag såg "spar-på-vattnet-skyltarna" överallt.

Det finns säkert fler kategorier, men det är dessa jag tänkt på. Har du några andra kategorier som du tycker jag inte får missa - lämna en kommentar och fyll på!!

Härmed vill jag tacka alla trevliga och uppmuntrande människor som kommit fram och tackat och kommenterat. Tack Dagen för att jag fick återkomma i år igen. Och sist men absolut inte minst ett stort tack till alla människor som slitit hela veckan för att få allt att fungera. Som lagat mat, städat, varit mötesvärdar, brandvakter, nattvakter. Alla som sjungit och talat och medverkat på andra sätt. Och alla andra som jobbar massa och inte syns till alls.

På återseende! En annan gång, en annan stans.

Nu ska jag återgå till min blogg som jag inte kunde låta bli att starta efter seminariet förra året.

 

 

Idag är tekniken och jag inte alls bra vänner. Och inte blir det bättre av att energin är totalt slut.

När jag väl fått ordning på mig och lyckats lägga ut bilderna från midsommardagen och mina bilder och tankar från konserten och fikat gick jag på jakt efter ett par kompisar. Det som skulle bli fika och bara trevligt blev mer fika och "hej då, nu åker jag snart". Det var ju trevligt ändå, men inte som jag hade tänkt mig.

När jag satte mig i bilen och samlade energi för att starta den försökte jag skriva ett blogginlägg om att jag lämnar torp, men den lätte gick inte. Så till sist gav jag upp och åkte hem, utan att skriva något inlägg.

Jag i alla fall hemma nu. Väskorna är upppackade, kylskåpet har fått sig en välbehövlig påfyllning och bilen är grön igen (torpdammet såg inte lika charmigt ut här hemma på parkeringen - så det blev en tur förbi macken och biltvätten.) Nu kan jag sova gott hela natten och i morgon kan jag njuta dagens projekt utan dåligt samvete för alla väskor och kassar som borde packas upp.

Sängen väntar på mig. Jag är ordentligt trött. Men jag skyller allt på en bra konferens med många bra talare, musiker och alla andra som gjort veckan så bra och givande. Och alla dessa dagar med strålande solsken Det är ju knappt att jag kan tro att jag faktiskt varit på torp.

Jag ber dock om att få återkomma med en mer fullständig sammanfattning och kanske någon mer bild, men just nu orkar jag faktiskt inte bråka med tekniken mer.

 

Nu var det dags för mig att dra vidare. Familjen och undertecknad tar husvagnen och drar mot havet. Mycket vatten ska bli gott att se, här finns det inte mycket. Närmaste sjö är en bra bit bort och den här konferensen drabbades även av att vattnet krånglade. "Spara på vatten", var uppmaningen. Svårt för en del i den gassande solen.

Bloggandet har varit minst sagt sparsamt för min del, av oliak anledningar. Undrar om jag har ordning på torpet ibland. Tur att Maria varit desto flitigare.

Apropå "torpordningen" så undrade min ärade och ordvitsande kollega Carl-Henric Jaktlund om den var ordning på torpet på den här konferensen. Har hört röster som säger att det i år varit väldigt bra ruljans på det som hänt. Organisationen och ordningen har på många sätt varit utmärkt, har man menat.

Det har varit en bra vecka. För egen del blev jag mycket utmanad av seminariet med Rickard Cruz om att vara en kyrka istället för att gå till en kyrka. Det kommer ni att kunna läsa om i Dagen (och givetvis på Dagen.se) på tisdag.

Konferensen är förstås inte slut än. Ända till Pelle Hörnmark avslutnings- (eller kanske mötet blir en början för någon) predikar i morgon kväll händer det mycket. Fälj det genom Marias försyn.

Tack för mig! Och följ i Dagen vad som händer på de stora kristna konferenserna i sommar. Vi är på alla.

Matsalen var full med folk som ville lyssna på Andrew Peterson. De som stod först i kön hade ställt sig i kön en timme innan konserten började.

Jag är ingen konsertmännsika egentligen. Är väldigt sällan på konserter faktiskt. Förutom just denna veckan då. Hade först inte tänkt gå på en tredje konsert denna veckan, men ju fler gånger jag hörde honom desto mer säker blev jag på att även jag skulle befinna mig i matsalen på fredagkvällen. Och det beslutet ångrade jag inte en sekund, inte ens när jag hade så ont i rumpan av den inte allt för sköna bänken att jag fick ställa mig vid väggen för att stå ut. Men jag ville höra allt.

Texterna till sångerna var väldigt bra. Och under alla mellansnack när vi fick höra bakgrunden till sången gjorde att texterna blev ändå djupare.

Ben Shive fick sjunga en sång från sin skiva ...

... och Andrew satte sig på golvet och lyssnade.

I slutet av konserten fick vi önska låtar. Det är inte många konserter man kan eller får göra det på.

Jag kan garantera att jag lär lyssna en hel del på Petersons låtar framöver.

Efter konserten hamnade jag på Sion med två kompisar från Götabro-året - plus den ena kompisens fästman. Efter en stund kom det två till och satte sig vid bordet med oss. Då insåg jag hur liten (frikyrko)världen är. Det var många "minsta gemensamma nämnare" där runt bordet.
3 hade gått samma bibelskola. 2 var förlovade. 2 hade varit på Wycliffe samtidigt. 2 hade gått på samma grundskola (i alla fall ett år) 2 hade varit i australien. 2 var kompisar sen länge.  
Om vi dessutom tog hjälp av andra som inte satt vid bordet kunde vi fortsätta en stund till - en av oss hade en bror hade varit med i samma cellgrupp som en annan av oss. En annan bror hade bott i samma stad som en annan av oss. Och en farmor (?) hade bott granne med en ännu en annan av oss. När vi hade kommit så långt gav vi upp.
Sådant tycker jag är kul.  

Hedvig och Selma sjöng på Festen i parken. Många sjöng med. Andra åt sin picknic eller glass. Andra bara satt och njöt av solen och musiken och att vara på torp. Många var det i alla fall. Betydligt fler än det ser ut att vara på bilden.

Julia och Linnea hade fått förhinder, istället sjöng Sia med ett för dagen ihopplockat band. (stavningen får ni ta med en nypa salt, lät som namnet var så i alla fall). Ännu en som jag inte kände till sen innan, men jag njöt i alla fall och det var ju det viktiga.

Andrew Peterson sjöng också han några av sina låtar. För var gång jag hört honom under denna vecka har jag blivit mer och mer säker på att att konserten skulle passa mig.

Den färdiga tavlan. David skrev om tavlans ram. Hallenius beskrev hur det röda i ramen symboliserar Jesu blod som är för alla - inte bara församlingen. Därför är det ett hål i ringen med männsikor (nedre vänstra hörnet) - för att blodet ska kunna nå ut till alla!

   

Vaknade idag av att det droppade ca 15 droppar på tältet. Trodde att det där underbart fina vädret var slut. Men tji fick jag. När jag vaknade andra gången var det varmt i tältet och jag insåg att det var dags att packa ihop mina pinaler.

Idag är sista dagen på Torp för mig. Sovsäcken och kudden är inpackade i bilen. Någon gång idag blir det hemresa för mig. det enda jag vet är att jag räknar med att sova i min egen säng i natt.

Jag är toktrött. Satte mig i stallet för en lååååååång stund sen för att lägga in bilderna från konserten med Andrew Peterson - men jag har inte orkat än. Sitter bara här och lyssnar på hans musik på Spotify. Igår var det datorn och uppkopplingen som gjorde att det tog galet lång tid - idag är det bara tröttheten.

Det är så många intryck, samtal, beslut, insikter, känlsor och tankar som snurrar i huvet så jag knappt får plats själv. Det tyder på att jag haft en bra vecka.

Men nu är klockan dags att ta tag i dagens projekt. T.ex att lägga in bilderna från igår.

 

 

Som Maria nyss skrev fanns pastorn och konstrnären Tomas "Munkas" Larsson med på scenen och målade under hela kvällsmötet. Så även igår.

Här en bild på hur det såg ut när Andrew Peterson (som även är här för att ha konsert 22.30) sjöng och "Munkas" målade. Ramen som han gjorde under gårdagens kvällsmöte sympoliserar församlingen och hur man som medlem i den hänger samman med varandra, bär varandra och stöder varandra.

Att se en konstnär stå på estraden och måla en tavla under gudstjänsten är inget jag är van vid. Men för mig är det väldigt talande. Det gör att budskapen blir tydligare. Jag tar in det som sägs med fler sinnen än bara hörseln. Troligen kommer jag minnas bättre. En liten kille med cykelhjälm tyckte nog att det såg spännande ut och gick helt enkelt fram till Tomas 'Munkas' Larson (konstnären) och tittade. Mikael Hallenius (kvällens talare) tog tillfället i akt och tala om att barnen är en del av församlingen och att det finns sämre ställen att springa på. Han tackade killen för hjälpen i att visa på barnens plats i församlingen. Det blev en liten parantes i predikan om Jesu blod. Men killen tyckte att han gjort sitt och gick ut. Troligen lockade cykeln mer när allt kom till kritan.

Nu hände det. Maritha Willhelmsson bad alla i ladan flytta sig mot mitten på bänken för att fler ska få plats. Torgny Gustafsson med team leder oss i O store Gud. Bra start på kvällsmötet.

Nachos eller hamburgare?

Nu är det fest. Folk överallt. Gamla och unga huller om buller. De äter, pratar, lyssnar, klappar. Det mindre bra vädret har bytts ut mot strålande solsken från en klarblå himmel. Perfekt festväder.

Igårkväll var jag och lyssnade på "Glädjetåget - summer edition." Med Bengt Johansson med band.

Vilken otrolig spelglädje de hade där på scenen. Den ena sången efter den andra. De skrattade, skämtade och tog det lite som det blev. När de spelade "Balladen om lille Nilsson" och Bengt glömde texten fick basisten hjälpa honom rätt. Bengt själv spelade bara vidare och kommenterade - "Det var visst svårt ikväll"

(jag vet att bilden är suddig, men de stod ju inte still tillräckligt länge de där två ... Det var ändå svårare att ta kort på Bengt när han satte igång)

Konserten var riktigt härlig och tog slut alldeles för fort. Det är det som är nackdelen med att tiden går fort när man har roligt.

 

Det där med att blogga och lägga upp bilder och länkar har det inte gått så bra med. Men här kommer det till sist.

Jonas Helgesson hade mycket bra att säga. För dig som inte vet vem han är beskrevs hans seminarie "Ett CP-bra liv" så här: "Vad är ett bra liv? Kan man leva ett bra liv även om man är allvarligt CP-skadad? Kan man må bra även om man inte är vad samhället kallar frisk? Jonas Helgesson har mot alla odds blivit succeförfattare och egen företagare. Med humor och allvar delar han med sig av viktiga saker som han har lärt sig." Nu har han haft ca 300 föreläsningar - när han var 5 år kunde han bara säga "mamma" och "glass".

 

Några av alla hans kloka saker han hade att säga:

"Ingen har dragit en nitlott i livet. Det finns bara vinstlotter!"

"Jag kan inte dansa lina. Kan någon här dansa lina? ... "Nähä, du är lika handikappad som jag är."

"Ibland gör vi det vi inte kan mycket mer viktigt än vad det är. Det viktiga är inte vad vi inte kan, utan vad vi kan!"

"Tänk om lutande tornet i Pisa hade varit rakt. Hemska tanke - vem hade stuckit till Pisa för att titta på ett rakt torn?"

Den skivan ska jag köpa och lyssna på när jag har mina "nattlinnedagar" (de där dagarna när allt känns så motigt och jobbigt att jag inte ens orkar klä på mig.)  

(Eftersom det fortfarande inte finns några samlingar upplagda på hemsidan så att man kan se i efterhand från årets konferens kan jag inte säga om du kan se det seminariet - men jag hoppas verkligen det.)

Vaknade i tältet glad och utvilad. Frös inte en minut i natt. Och efter att ha skalat av halsduk, mössa och raggsockarna kunde jag sova vidare nu på morgonen. Det var bra - ligger lite i efter på sömnkontot.

Trodde nästan att duschvattnet skulle vara i klass med kylan i onsdags eftersom jag sov så länge. Men efter det iskalla vattnet då var det bara lite småkallt idag. Vanlig torpvärme helt enkelt. =)

Frukosten åt vi i tältet efter att ha uppmärksammat blöta droppar från ovan - men det visade sig vara falskt alarm vilket känns väldans bra (dock var molnen tämligen skrämmande mörka. Jordgubbarna i filmjölken var lika goda oavsett var vi åt dem. Och min kompis kom på en finurlig tältlösning för nästa campingsemester. Inget ont som inte har något gott med sig skulle man nästan kunna konstatera. =)

Av det jag ser av himlen nu är den blå och molnen mer bomullstussiga vita än så där mörka tunga grå. Det är bra det, för jag har tänkt att solen ska skina idag så jag kan ha min klänning på mig när jag dansar "skrotbilsdansen" som David redan skrivit om.

I alla fall - hoppas att du får en härlig midsommar var du än är och vad du än ska göra!

I dag är det Torps dag med ett stort D. Midsommarafton samlas det allra mest människor på området. Det satsas extra (som på alla midsommarkonferenser, antar jag) på dans kring stången, konserter och allehanda upptåg.

Tusentals människor i ett stort antal led brukar stuffa runt till Jörgen Lithells något annorlunda ledning. Det är inte kring många midsommarstänger man rör sig till "Vi är som bilar på världens största skrotgård, där alla behöver varann. Vi är som bilar på världens största skrotgård, där Jesus är skrotens högste man!"

Det skapar onekligen en munter stämning att det inte bara är "Små grodorna" som gäller. Har hört flera familjer som kommer till Torp bara över midsommarafton för detta.

 

Har nu krupit ner i sovsäcken. Mössan är nerdragen över öronen. Halsduken är på plats. Och jag inser att trots att det funkar bra att sova i tält själv är det ändå bra mycket trevligare att vara två! Mitt torpsällskap har kommit. Mycket trevligt. Men nu ska här sovas. God natt!

Ibland när man går runt på området påminns man om alla saker som händer men som inte står med i programmet. Just nu har jag fått ett litet smakprov på hur Andrew Peterson låter. Det gav mersmak så nu vet jag vad jag ska göra på fredag kväll. Nu ska jag kolla igenom boklådorna på igen i jakten på min bok.

Återigen vill jag gå på två seminarier samtidigt. Både nr 26 och 27. 'Jesus gick vidare och kyrkan står kvar' hade jag verkligen velat höra, men eftersom jag läst boken snart två gånger blev det istället 'En ny kyrka utan kyrka'. Har följt familjen Cruz (och de andra familjerna som flyttade ner samtidigt.) och deras arbete lite på avstånd. Ska bli intressant att höra dem själva berätta nu. Fler än jag vill höra på detta.

Natten i natt var mycket kall. Morgonen var dock desto varmare där inne i tältet. Borde man inte kunna slå ut det lite mer jämnvarmt? Innan jag lyckades somna där i sovsäcken med mössan nerdragen så långt det gick och vantarna på och halsduken virad runt halsen kunde jag ändå värma mig med den varma och goa känsla jag fick på gårdagens konsert med Jerusalem.  

Första gången jag hörde Jerusalem var i Forserum typ -94. De var förband till Petra och det var väl ungefär det enda jag visste om dem när jag åkte dit. Jag var faktiskt 14 år då och visste ungefär allt om livet - som var värt att veta (i alla fall trodde jag det då. Jag hade fel - jag visste ju till exempel inte något alls om Jerusalem)

När Jerusalem började spela tyckte jag mest att det var häftig musik, när de spelade "Noa" och "Pappa vem har gjort" och alla sjöng med för full hals tyckte jag att det var ännu häftigare - men intrycket de gjorde försvann rätt snabbt när Petra äntrade scenen.

Men sen, när all "få-höra-Petra-live-lycka" hade ebbat ut, insåg jag att det där Jerusalembandet nog var rätt bra i alla fall. Brorsan lyssnade på allt möjligt - bland annat Jerusalem - vilket betydde att även jag lyssnade på allt möjligt - bland annat Jerusalem. (Min lilla CD/bandspelare hade inte något att sätta emot när han började spela på sin stereoanläggning) Och ju mer jag hörde - ju mer tyckte jag om dem. Att de nu skulle spela på Torp var något jag såg fram mot.

När jag satt där och tittade på dem som sprang in först blev jag otroligt fascinerad av hur låg åldern var på dem. De var väl knappt födda då när jag hörde Jerusalem första gången. Men de såg så förväntansfulla ut att jag inte alls tvivlar på att de var där för att lyssna på just detta band.
Rätt snart kom det ett gäng smågrabbar och satte sig på bänken bredvid mig. (det var svårt att gissa åldern på dem men någonstans mellan 9-11 år skulle jag väl gissa att de var) Deras förväntan var stor. Chipspåsen var redan öppnad och de sprang en runda för att se som de kunde hitta någon bättre plats men kom snart tillbaka.

Framme vid "kravallbänkarna" ställde sig ett gäng äldre killar iklädda Jerusalemtröjor. De fick stå där själva en stund, men efter ett tag började de få sällskap. I bänkarna fylldes det snabbt på. Sorlet steg och förväntan med den.

När det väl var dags att ropa in bandet var alla redo.  Många småkillar sprang fram och dansade. Och snart var det mycket folk som stod där.

det kändes som att publiken var med redan från start, men när de fick höra att nästa låt var Krigsman blev jublet stort.  Redan i introt klappade alla där framme med. Sedan följde mer eller mindre kända låtar (i alla fall för mig)

Uffe pratade lite mellan låtarna. Bland annat berättade han hur det gick till när en av mina favoriter "Jag vill ge dig en blomma" skrevs. 20 minuter på ett golv i en kyrka efter en spelning. Wow, tänkte jag.

Ett återkommande tema under mellansnacken var att de inte bara spelade för att det var roligt. "Vi är här för att förändra - inte anpassa oss"

När "Dancing of the Head of the Serpent" spelades var det verkligen röj och jubel.

Helt plötsligt tackade Uffe för kvällen och hela bandet lämnade scenen. Oj, redan slut tänkte jag. Men istället visades ett filmklipp där Uffe berättade om hur de tänker med sin nya skiva. Deras vision presenterades: "A higher vision, a new movement, a greater step." (En högre vision, en ny rörelse, ett större steg). De erbjöd människor som vill att hjälpa till att sprida information om deras nya platta. Att prata om Jerusalem, hjälpa till att så att de får komma till så många ställen som möjligt under turnen.  

När bandet kom tillbaka in på scenen och tonerna till Noa var publiken genast med och hoppade, dansade och sjöng. Och låtarna som spelades sen var sådana som jag kände igen.

Alldeles för snart blev klockan midnatt och konserten var slut. Vakterna fick ett sjå att se till att kön till skivförsäljningen blev organiserad.

På sorlet på vägen ut lät det onekligen som att det var fler än jag som var nöjda och glada. Och förhoppningsvis är det fler än jag som tänker be för detta band som fortfarande vill göra allt för att tala om för sina åhörare att Jesus gett sitt liv för dem - och att det bara är att tacka ja eller nej.  De har spelat många år, men de har mycket kvar att ge!!

Jerusalem gjorde braksuccé på Torp sent på onsdagskvällen. Det är inte många sena konserter som lockat så mycket folk de senaste åren på konferensen. Jag tippar på att det var ett par tusen som lyssnade. Många av dem hoppandes, dansandes och med mungiporna uppåt.

För de verkade gilla vad de hörde. Och som vanligt när de spelar så är många där för att lyssna på de gamla godingarna. När "Dancing of the Head of the Serpent" drog igång höll plåttaket på Ladan att flyga av. Utifrån hörde man hur det brakade ordentligt i plåten. Men det höll.

Men bandet gör också en slags nysatsning där man försöker komma ut i profana sammanhang, på festivaler och dylikt. Och för att vara med i deras satsning kunde man bli vad de kallar en co-runner. Exakt vad set innebär förstod jag inte, men man kan bli en slags följeslagare till bandet i deras nya vision.

Bilder från kvällens konsert.

Det är en otrolig känlsa när man får gå på ett möte och verkligen få möta Gud. Så där nära. Ikväll var ett sånt möte för mig. Gud talade till mig och rörde vid mitt hjärta.

Det där är så underbart och jag kan inte riktigt förklara hur det känns mer än att det är så underbart och samtidigt så jobbigt. Samtidigt som Gud är helig är han nådefull. Samtidigt som han älskar mig precis som jag är ser han saker som jag inte mår bra av och som han vill hjälpa mig ta itu med. Samtidigt som han kramar om mig formar han mig - kärleksfullt men ändå kan det allt göra ont.

Weichbrodt pratade bland annat om det där med bikt under predikan. Dagen-reportern David Wingren pratade lite mer om det med honom under eftersnacket i Dagen-tältet efter kvällsmötet - (Du har väl inte missat att det är samtal där?) Jag missade tyvärr frågan men hörde hur Weichbrodt pratade om hur han ser nåden mer än skulden under biktsamtalen. Jag tänkte när jag hörde det att det var så jag kände ikväll. Att Gud visade mer på sin kärlek och nåd än han pekade på de där sakerna jag inte mår bra av. Han är kärleksfull även om jag har toklätt för att glömma det mellan varven.

 

På plats i ladan för tredje gången. I huvudet snurrar citat av Jonas Helgesson. Mycket klokt hade han att säga. Det var första gången jag hörde honom live, men förhoppningsvis inte sista. Nu är bara problemet att jag behöver sortera in alla dessa kloka saker i små fack i mitt lilla huvud så jag får plats med de (förhoppningsvis många) kloka saker som sägs ikväll. Nu strömmar det in folk i ladan för kvällsmötet. Hans Weichbrodt är talare för kvällen. Honom har jag hört innan, men Kajsa Matsson är inget namn jag känner igen. Är dock helt förvissad om att Gud tänker tala till mig och alla andra i ladan alldeles oavsett om namnen är kända eller okända. Det är en sak av alla otaliga saker jag tycker är bra med Gud. Han ser inte till person när Han kallar, Han använder den han ser som mest lämplig, och som är villig. Visst är det bra!

Det fanns ett seminarie jag absolut inte ville missa. Nr 16 - Att gestalta och vara gemenskap idag. Om att bo i kollektiv. Riktigt spännande lät det - men så var det inställt när jag kom dit. Jaha tänkte jag och stressade in för att kolla om det skulle råka finnas plats på tikva-seminariet, men det var fullt, så klart. Tur för mig så var det just detta tillfälle jag hade tre ämnen jag ville höra. Så nu blir det Anders-Petter Sjödin som får min uppmärksamhet. Det är tur att det finns så mycket som intresserar mig. :)

Alkohol är en stor fråga. Det finns inte många som inte har någon åsikt om det. Allt från att förbjuda det helt till att alkohol är bra på ett eller annat sätt. Det som följer i denna bloggpost är mina funderingar - så om du inte håller med mig i sakfrågan behöver du inte skälla på Elisabeth Sandlund (eller någon annan på Dagen, för den delen.)

För mig är inte alkohol något viktigt. Jag har aldrig druckit mig berusad så jag vet inte vad jag missar - men av det jag hörde när mina skolkamrater berättade om sina helger och på alla sätt försökte övertyga varandra om att de hade haft så roligt såååå, kunde jag aldrig riktigt tro att jag skulle tycka att det vore roligt. Troligen mest beroende på att jag hellre sitter i en soffa med ett par tre kompisar och klurar på livets svåra frågor än går ut och dansar (jag har takt- och rytmkänlsa som ett kylskåp)

När jag gick på gymnasiet lärde jag känna två grabbar genom kyrkan. Båda två hade en livsberättelse som innehöll mycket alkohol och missbruk. De berättade hur svårt de hade att stå emot om någon bjöd dem på något alkoholhaltigt eller om de ens såg en flaska. I samband med det bestämde jag mig för att aldrig köpa hem alkohol, eller dricka alkohol någon annanstans.

I alla fall. De gånger jag faktiskt befunnit mig i situationer där andra druckit alkohol har jag inte lidit ett skvatt av att dricka cola eller vatten eller vad det nu är de haft som alkoholfritt alternativ. Men som sagt, det är mitt val. Ibland har jag fått känslan av att andra haft lättare att beställa in något alkoholfritt om jag gjort det. Att det där steget att välja att inte dricka alkohol är väldigt stort i ett kompisgäng.

Jag har full förståelse för att inte alla människor kommit fram till samma beslut i sina liv, Ingen kan tvinga på någon annan sin syn på frågan, och på samma sätt som jag får respektera att andra tycker annorlunda än mig hoppas jag att andra kan respektera att jag tänker som jag gör.

Med det som bakgrund vill jag dela de känslor jag fick av dagens seminarie om alkohol.

Jag kan inte påstå att jag grubblat mig gråhårig på denna fråga, men det är en av de frågor jag ändå funderat en del på.  Därför valde jag att gå på seminariet: "Mellan skål och vägg - om kyrkan och alkohol" med Erika Cyrillus.

Jag hade nog förväntat mig att det skulle handla mer om hur man som församling behöver fundera på alkoholens plats. Det pratade vi dock inte så mycket om, tyvärr. Det handlade mer om ungdomars dryckesvanor och alkohol i största allmänhet. Och det är ju viktiga samtal, det tycker jag med. Men det inte det jag hade förväntat mig.

I slutet - under frågestunden kom det dock upp tre frågor som är viktiga att fundera på - som församling och privatperson.

1) Eftersom nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen gick lite hand i hand och många av de som slutade dricka alkohol samtidigt gick med i en församling är en hel del av dagens församlingsmedlemmar släkt med dem (i alla fall ett antal generationer bakåt). Detta är i så fall en viktig aspekt - eftersom en del forskare påstår att alkoholism är en genetisk sjukdom (eller vad det nu ska kallas).
Bör det påverka församlingars alkoholpolicy? Eller ska inte församlingar bry sig om sådana saker för att alkoholfrågan är en privat fråga? 
(Frågan väcktes av en man med två alkoholister i släkten.) 

2) Vart ska nyktra alkoholister ta vägen i dagens samhälle? Finns det några akoholfria zoner alls? Borde kyrkan vara en sådan zon?
(Frågan väcktes av ett par som tagit sig an en ung alkoholist och inte kan ta med henne någonstans - för att det finns alkohol i "alla" sammanhang idag.) 

3) Varför dricker man alkohol? För att det är gott - eller för att man som kristen räknas som så fjantig att man vill dricka alkohol för att slippa den stämpeln?
(Frågan väcktes av en kvinna som jobbar på Blå bandet - och som intervjuat en del
församlingsmänniskor och som gav detta som argument för att dricka) 

 Detta var vad jag funderade på när jag gick från seminariet. Och jag kommer fundera på det många gånger till.

Jag kom ut ur duschen innan jag hade frusit fast. Men ack så kallt det var.

Kallt vatten i duscharna på torp är inget konstigt, men detta var verkligen otroligt iskallt. Det verkade som om att något hade gått sönder någonstans. Hoppas de fixar det snart. Men det onda har i alla fall något gott med sig. Proceduren att duscha blev snabb. Man slapp vänta på att någon dusch skulle bli ledig. Och för en gång skull var det ett samtal där alla engagerade sig där i duschrummet. Så fort dörren öppnades och någon kom in var det någon som berättade att vattnet var tokkallt. Och de som faktiskt gick in i duschen borde fått medalj enligt dem som valde att bara tvätta håret under kranarna. (men de sa inte var medaljen fanns - någon som vet =) Det var verkligen värt en medalj - jag lovar) Jag har nog aldrig varit med om ett liknande samtal vid något duschtillfälle under mina år här. Att det ska krävas tokkallt vatten för att börja prata med andra.

Tack och lov skiner solen och det är varmt och skönt ute. Jag har tänkt ta sällskap med de andra som valt att sitta i parken och lyssna på bibelstudiet. Inte vill jag sitta i ladan och lyssna när jag kan få både sol och bibelstudium.

Det är verkligen tredje dagen på torp, och tredje dagen med solsken och vackert väder. Hoppas det håller i sig!