Carin Jämtin nämnde i dag att hon känner Stefan Löfven sedan tiden i Olof Palmecentret. Ska jag vara helt ärlig trodde jag för några år sedan på Jämtin som en framtida Socialdemokratisk partiordförande. En av Anna Lindhs fördelar var att hon hade en bred internationell erfarenhet. Samma gäller Jämtin.

När det gäller Löfvens inriktning i internationella frågor, finns det särskilt en aspekt man kan fundera över. Hans syn på vapenexport. Läser hos Svenska Freds ett inlägg från april 2010, med rubriken "Ros till KG Hammar och ris till Stefan Löfven". Han fick ris för att "...han som representant för en solidarisk fackföreningsrörelse går statens ärende för att sälja vapen och förnekar den.upprustningseffekt vapenexport har i världen."

Birger Schlaug skriver kritiskt om detta, dessutom med en rejäl känga åt KD. Läs även Ulf Bjereld.

En fråga värd att bevaka.

Läs den här intressanta artikeln från Guernica magazine. Om de artister som varit med och inspirerat till kampen mot diktatorerna. Där finns länkar till flera av låtarna på youtube.

"Music, long suppressed under various regimes, has become an ultimate and unifying form of political expression, performed to and sung by the congregations of persistent demonstrators in Tahrir, Pearl Roundabout, Tunis, Sana'a, Damascus, and Benghazi." 

(P.S. Kan tänka mig hur en del av er satt och garvade åt min ursprungliga rubrik på förra inlägget: "Tre dödliga ord: 'Det blev en flicka!'" Eh, alltså fyra ord... Vicket benhuvud... D.S.)

"It's a girl!" Läs artikeln från The Independent.

Det är inget nytt att 200 miljoner flickor "saknas" världen över, enligt FN. Men vi kan inte upprepa det många gånger nog. Risken är alltid att det oerhörda antalet gör att man inte riktigt kan ta in vidden av det hela.

Kanske kan det här hjälpa. I Lianyungang i Kina föds 163 pojkar för varje 100 flickor.

I Kina och Indien aborteras fler flickor än vad det föds i USA på ett år.

Här en aspekt jag inte kände till:

"The brutal irony of femicide is that it is an evil perpetrated against girls by women. The most insidious force is often the mother in law, the domestic matriarch, under whose authority the daughter in law lives. Policy efforts to halt infanticide have been directed at mothers, who are often victims themselves."

Jag får lite känslan av att det finns en sorts skadeglädje, trots den enorma tragiken med Costa Concordia. Jag hoppas att jag har fel.

Jag är rädd att kaptenen liksom förstärker en sorts nidbild av den italienske mannen, en nidbild som verkligen inte är rättvis.

Visst verkar kaptenen ha uppträtt mer än lovligt ansvarslöst, hellre ha polerat knapparna på uniformen för att göra en "bella figura", än att sköta sitt jobb? Men tänkte ni också på mannen från kustbevakningen? Gregorio de Falco hette han som genast fattade allvaret, som skällde ut kaptenen över en knastrig linje och beordrade honom ombord igen. Han är också italienare.

Läs den här tänkvärda betraktelsen. Det finns så mycket symbolik i Costa Concordia. Det sjunkande skeppet; en del av oss har personligen sjunkit; ibland kan en nation uppleva det. Katastrofen skedde samma dag som Italiens kreditvärdighet nedgraderades av Standard&Poor's. Och hade inte "kapten Berlusconi" också liksom styrt skutan på en märklig rutt?

"'We had just come out of the tunnel of Bunga Bunga,' noted Caterina Soffici in a blog for the website of the left-leaning Il Fatto Quotidiano. 'We were just drawing that little, relieved breath that would enable us to toil again up the hill to international credibility. But [now] ... We've gone straight into the Titanic nightmare [and] Italy is once again the laughing stock of foreign newspapers.'"

Nej, kära Italien. Jag skrattar inte. Jag lider med er. Och förundras över det hjältemod som vanliga människor visar i livshotande situationer. Inte bara Gregorio de Falco från kustbevakningen. Ta Giuseppe Girolamo. Han var trummis i ett band ombord. Han finns med på listan över de saknade. Han sågs senast i kaoset när katastrofen inträffade, då han lämnade sin plats i livbåten till ett barn.

Häromdagen berömde jag SVT:s Korrespondenterna. Så nu ska DN:s ledarskribent Erik Helmerson också rosas. Läs hans "signerat" i dag.

Nöjer mig med att citera hans avslutning:

"Slutet av förra året såg en begynnande debatt i Storbritannien, där allt fler anklagar regeringen för passivitet gentemot övergreppen på kristna. I Sverige, liksom i många övriga västländer, är det fortsatt tyst. Vad säger den vänsteropposition som av tradition slår sig för bröstet för sin internationella solidaritet? Vad säger myndigheter och människorättsorganisationer?

Och, framför allt: vad säger regeringen?"

Ser nu att Aftonbladet uppmärksammar Denver Broncos quarterback Tim Tebow, precis som vi har gjort ett par gånger..

Tebows målgest, att gå ner på ena knät i en sorts bönegest, sprider sig som en löpeld bland idrottare. Men även Lady Gaga har Tebowat, eller vad det kan heta på svenska.

Den roligaste är den här sajten, Tebowing.com. Folk skickar in sina egna bilder på när de Tebowar i olika sammanhang.

Så om ni har några bra nyhetstips får ni gärna skicka dem direkt till min mejl: anders.gustafsson@dagen.se

Ville börja dagen med en glad nyhet. Det blev den om hur Indien är på väg att utrota polio.

Hoppas att ni får en skön helg.

Nej, inte så mycket Ryssland. Men Lourdes Hernández kallar sig så. Och så här låter hon:

Jag var på semester i november och missade SVT:s Korrespondenterna och deras program om förföljda kristna. Hörde talas om det först i går. Som tur är finns ju SVT Play, och där kan man fortfarande se det. Det gjorde jag i går kväll.

De hittade precis rätt nivå, tycker jag. De bagatelliserade inte problemet men visade på nyanser, att kristna förföljs på olika grunder i exempelvis Egypten, Indien och Ryssland. I det senare fallet av andra kristna, nämligen de ortodoxa.

Malin Mendel Westbergs inslag från delstaten Orissa i Indien var kanske det starkaste. Titta särskilt 14.35 in i programmet, när de stoppas av yxbeväpnade, berusade män. Hotfullt.

Som sagt: habilt jobb! Om det inte var för att jag tyckte det var så bra så hade jag inte skrivit om det här nu - så sent. Men man vill inte missa chansen att lyfta fram nåt positivt, eller hur?

Det är svårt att inte gilla Hans Rosling. Han är en folkbildare av rang. Pedagogisk, humoristisk och dessutom ibland lite självironisk. I dag skriver han på Dn.se under rubriken "Läs på! Världen har förändrats." Där tar han upp ett känt faktum. Vi svenskar tror i allmänhet att tillståndet i världen är sämre än vad som faktiskt är fallet. Till exempel tror de flesta att medellivslängden i Vietnam ligger runt 55 år, när den i själva verket ligger 20 år högre, skriver Rosling. Vi tror också att det föds många fler barn än vad som är fallet.

"Hjälp mig, snälla läsare, berätta för alla ni träffar att det numera till och med föds färre än 2,5 barn per kvinna i Bangladesh. Motsvarande siffra i de andra stora muslimska länderna är 3,5 i Pakistan, 2,6 i Indien, 2,1 i Indonesien och bara 1,7 barn per kvinna i Iran (lägre än i Sverige). Muslimer är som andra, när de blir friska och får det bättre så är de lika motiverade och bra som alla andra på att ta p-piller eller sätta på kondom."

Men det finns faktiskt en utveckling som verkar ha gått till och med Hans Rosling förbi. Åtminstone ser det ut så. Han skriver att hälften av världens befolkning i dag lever i medelinkomstländer. Dit kan vi sluta ge bistånd. De länderna kan Exportrådet och Svenska institutet stödja. Vi borde i stället satsa biståndet på låginkomstländerna, där de två miljarder fattigaste människorna bor.

Men, som jag skrivit tidigare, så är den frågan mer komplex. Drygt 70 procent av de allra fattigaste människorna lever i dag i medelinkomstländer. En enorm förändring sedan Paul Collier myntade uttrycket The Bottom Billion. Alltså borde diskussionen nyanseras. Om man ska komma åt fattigdomsproblemet måste man i allt högre grad rikta in åtgärderna på "fattiga människor," inte "fattiga länder".

Andy Sumner, den forskare som jag först såg uppmärksamma detta faktum, skriver så här i The Guardian:

"What do the EU, the Global Fund for Aids, TB and Malaria, and the World Bank's International Development Association have in common? All of them want to save money during a fiscal crunch by cutting off aid to middle-income countries (MIC)."

Läs bloggposten här. Hans slutkläm:

"In short, donors that pull out of middle-income countries need to think beyond just spending money. Pulling out of MICs doesn't make sense if the mission of aid agencies is to reduce global poverty and ill-health."

Den diskussionen har vi inte råd att missa.

Passar på att ge några lästips inför helgen.

Luther använde sociala medier, sort of.

Varför är folk arga på de traditionella medierna? Om USA, men diskussionen känns bitvis igen här också.

Många har redan länkat till Bengt Ohlssons essä från i går. Om du inte läst den, gör det!

Juan Cole listar de tio vanligaste myterna om den arabiska våren.

USA ändrar sin utrikespolitik till följd av den arabiska våren.

Så vann alltså Mitt Romney primärvalet i Iowa med åtta rösters marginal. Av 122 000 lagda.

30 015 mot 30 007.

Otroligt.

Santorum gjorde alltså precis en så stark spurt som jag och andra skrivit om. Men någon republikansk presidentkandidat kommer han knappast bli, tror jag. Han har inte de resurserna, inte den organisationen.

Kanske kan han med sin stärkta position segla upp som någons kandidat till posten som vicepresident? Förhandsfavoriten Romney vann många röster bland dem som främst vill ha bort Obama, enligt CNN. Ska han få med sig de evangelikala - runt en fjärdedel av väljarkåren - i en slutrunda mot Obama, så behöver han en socialkonservativ vicepresidentkandidat som kan vinna deras röst. Som jag skrev om i tisdagstidningen så spurtade Santorum väldigt starkt bland Iowas evangelikaler. En uppgift jag fick från Mark Silks läsvärda blogg. På CNN sa de just att Santorum vann bland evangelikalerna i Iowa.

SvD tror att det kan bli Michele Bachmann som blir Romneys eller någon annans vicepresidentkandidat. Vi får se.

Ja, ni vet att musik och politik är två favoritämnen. Det tycker tydligen Youssou N'Dour också. Han ställer upp i Senegals presidentval. Ska faktiskt bli spännande att följa honom. Radio Netherlands skriver i en analys att han har ett par fördelar.

"First, he is self-made. Second, he is a bona fide patriot. This is what he said announcing his candidacy: 'I do not have two passports and have no possessions outside Senegal. Everything I have gained I have invested here.' A none-too-subtle dig at those who feign national loyalty while siphoning off their wealth to offshore bank accounts. Third, he is no professional politician; he does not belong to that class of people who transit from one political party to another for personal gain."

Att han skulle vinna känns väl rätt långtsökt ändå? Men svänger gör det.

I dag gick jag på julledighet. Kom just på att jag hade glömt berätta det för er.

Känns förstås lite märkligt att ta ledigt när Syriens armé massakrerar sitt folk, Iraks sunniter och shiiter är på kollisionskurs. Och så vidare. Skulle önska att hela världen påbjöd julefrid, som de gör i Åbo. Sen kunde vi liksom bara fortsätta.

Önskar er en fin julhelg. Nu ska jag tjuvöppna en julklapp som jag fick av Urban. Jo, han sa att jag fick det :-)

Tack, min vän.

Och tack mina vänner.

Bara ett statsöverhuvud fanns på plats när Joseph Kabila i dag svor presidenteden: Robert Mugabe. Det säger något om hur omvärlden ser på presidentvalet.

Den främste utmanaren, Etienne Tshisekedi, gör inte mycket för att lugna ner situationen. Han lovar en belöning till den som fångar Kabila.

Jag fruktar att det här ska urarta. Så som det gjorde efter valen i Kenya och i Elfenbenskusten.

Det gör fler. Det här uppropet kom i dag:

December 20, 2011
We, the undersigned organizations and individuals, are deeply troubled by the lack of critical engagement that the international community has shown throughout the electoral process in the Democratic Republic of the Congo. The Carter Center, the European Union, the Catholic Church and other national election observation organizations found that the elections held on November 28, 2011 were deeply flawed and marred by widespread irregularities. In order to prevent further violence and provide legitimacy to the government, we call on the United States and other members of the international community to take these immediate steps:

1) State clearly that they do not perceive the election results as legitimate and call on President Kabila to delay his inauguration ceremony until steps are taken to address these serious allegations. If the inauguration proceeds as scheduled, the United States and other international missions should consider non-attendance or at a minimum send a lower ranking diplomatic officer instead of the Ambassador.

2) Immediately ask for the deployment of an independent international mediation commission formed under international and regional auspices. The Commission will have a mandate to review the technical aspects of the electoral process and facilitate a solution to the crisis.

3) Call on the appropriate authorities to immediately halt the counting of the parliamentary election ballots until clear guarantees are put in place to ensure the credibility of the tallying process.

4) Make clear statements that the U.S. and other members of the international community are determined to ensure accountability for perpetrators of electoral and post-electoral violence in the appropriate international or national fora. Call on Congolese state security forces, in particular the Republican Guard, to cease immediately all abuses against civilians.

The following organizations and individuals support this statement:

Eastern Congo Initiative
Enough
Humanity United
International Crisis Group
Open Society Foundations
Anthony W. Gambino, Fellow, Eastern Congo Initiative
Mvemba Phezo Dizolele, Visiting Fellow, Hoover Institution
Jason Stearns

Som ni säkert redan räknat ut skriver jag om Kim Jong-Ils död till morgondagerns tidning. Landet är känt som det värsta att vara kristen i på jorden. Det värsta landet att leva i över huvud taget, vill jag för säkerhets skull tillägga.

Nordkoreas grannar är antagligen mest oroade för att tumult i diktaturen skulle kunna sprida sig över gränserna. Å andra sidan hoppas nog nästan alla att Nordkoreas folk ska få uppleva något bättre än undernäring och politiskt förtryck i alla dess former.

Drömmen om ett återförenat Korea har levt sedan halvön splittrades. Tänk om vi får uppleva det?

Uppdaterad: På den mindre seriösa sidan har jag hört väldigt många beskrivningar av honom under dagen. "The man who always seemed to have a bad hair day" vinner nog någon kategori.

Här en lista över olika titlar. Min favorit: "Dear Leader, who is a perfect incarnation of the appearance that a leader should have."

Slutsligen en bra analys i Asia Times. Dagens bästa rubrik: "The Kim is dead, long live the Kim!"

Barfotasångerskan från Kap Verde blev 70. Jag tror inte att det är en överdrift om jag säger att Évora räknades som en av världsmusikens främsta.

Hon drog sig tillbaka tidigare i år på grund av dålig hälsa. Läs om hennes fascinerande liv och karriär i The Guardian.

Har alltid fascinerats av hur mycket ljudbilden kan säga om en kultur, eller åtminstone inbillar jag mig det. Évora lämnade inte Kap Verde förrän sent i sitt liv. Omvärlden, i form av sjö- och handelsmän, kom i stället till henne på barerna där hon sjöng. Morna är mycket riktigt en blandning av många olika stilar.

I en av minnestexterna jag läst berättar hon om hur många av Kap Verdes invånare lämnar landet, men att de flesta längtar tillbaka. Den längtan är väl vad som uttrycks i begreppet sodade, som också en av hennes mest berömda sånger heter. En längtan över havet, hem. Till en plats eller till någon nära. En de långa avståndens saknad som ligger närmre Karl-Oskar och Kristina än taxfreebutiker och täta flygavgångar.

Begreppet sägs komma från portugisiska och galiciska. Man hör det också tydligt i fadon. Jag var för övrigt i Lissabon 2005. Slogs då av att staden så tydligt har sitt ansikte vänt ut mot de gamla kolonierna, inte mot Europa. Fadons svårmod och såriga längtan var liksom lättare att förstå efter den insikten.

För övrigt spelade min kompis Jonathan en gång svensk folkmusik för en kinesisk musiker. Han lyssnade koncentrerat. "Det hörs tydligt att det svenska landskapet inte domineras av berg".

Ställer samman en spotifylista med flera av Cesária Évoras finaste.

Skickar med några youtubeexempel också.

Den här bilden är fantastiskt vacker.

En av mina favoriter är Sao Vicente di longe. Här live, tyvärr med dåligt ljud.

"Inför jul"-stämningen har liksom inte velat infinna sig. Trots en trevlig glöggfest i går. Så i dag satte jag mig och knåpade ihop en lista med jullåtar. En del favoriter, en del ironi. Ni får lista ut vad som är vad. Spelar väl egentligen ingen större roll.

Favorit i repris. Om du verkligen vågar dig på projektet att ha det här som bakgrundsmusik i tio timmar så kan du väl skicka bilder på hur du ser ut efteråt?

Trevlig helg. Nu ska jag ta med Olivia på Idolfinal. Viva Amanda!

Satt och väntade på resultatet av Kongo-Kinshasas val i kväll. Det var utsatt till klockan åtta i kväll, men försenades - och försenades igen. Nu kom alltså beskedet att vi ska få veta i morgon.

HD ska sedan utse en vinnare som annonseras den 17 december. Jag lovar att återkomma i tidningen.

Via Mark Silks blogg, Spiritual Politics, hittar jag en jämförelse mellan vilka som delar de värderingar som Tea Party- respektive Occupy Wall Street-rörelserna står för. Anhängarna tycks närmast komma från politiska motpoler, vilket kanske inte överraskar någon. (Grafiken nedan kommer från Public Religion Research Institute).

Så här skriver Amelia Thomson-DeVeaux på PRRI: "Notably, supporters of the OWS movement are younger, more ethnically diverse, and less likely to be registered to vote than supporters of the Tea Party. OWS supporters are also more ideologically diverse, which perhaps speaks to the movement's myriad of goals and issues."

I sitt nyhetsbrev (prenumerera!) skriver Olle Wästberg bra, under rubriken "Etiopien och USA - viss skillnad": 

"Lukas Lundin, en av Lundinfamiljens företrädare, berättade nyligen i en intervju i Veckans Affärer om hur han ser på Martin Schibbyes och Johan Perssons situation som fängslade journalister i Etiopien: 'Ta dig in i USA utan tillstånd så får du se vad som händer. Du skulle få sitta i fängelse i tjugo år - utan någon rättegång.'
Det är ingen särskilt bra sammanfattning av USA:s invandringspolitik. Man brukar anse att det finns ca 10 miljoner illegala invandrare i USA. De flesta får skola för sina barn och grundläggande sjukvård. Den som tar sig in illegalt - jag var med och hanterade några sådana fall som generalkonsul - brukar få sitta i häkte medan de väntar på nästa transport ut ur landet."

Här är en riktigt användbar världskarta.

Använd rullgardinen till höger, så visar världskartan upp lite olika statistik. Hur demokratiska länderna är, hur jämställda, hur stark ekonomi de har, religionsfriheten - och så vidare.

Sitter hemma och jobbar. Känner mig som en sorts kyrklig webb-Arne Weise. Firar advent med er som heller inte kunnat ta er till gudstjänst i dag. Jo, det är otroligt banalt och naivt, men jag känner alltid en sorts gemenskap med er som läser.. Nån kommenterar, nån mejlar. Tack för era reaktioner.

Har tänt fem ljus och druckit morgonespresso. Zappar mellan nyhetskanaler och klickar mellan webbsidor. I eftermiddag ska jag på glöggfest hos Jonas och Anne-lie.

Önskar er alla en välsignad advent. La bella macchina väntar på caffè numero tre.

Ytterst sett hotar den ekonomiska krisen demokratin. Påståendet kommer inte från några galenpannor. Jürgen Habermas är en välkänd och respekterad filosof, José Ignacio Torreblanca är doktor i statsvetenskap och sociologi; Foreign Policys spanskspråkiga upplaga har utsett honom till en av de tio mest inflytelserika av Spaniens och Latinamerikas nya intellektuella.

Der Spiegel skriver om Habermas:

"'Zur Verfassung Europas' ('On Europe's Constitution') is the name of his new book, which is basically a long essay in which he describes how the essence of our democracy has changed under the pressure of the crisis and the frenzy of the markets. Habermas says that power has slipped from the hands of the people and shifted to bodies of questionable democratic legitimacy, such as the European Council. Basically, he suggests, the technocrats have long since staged a quiet coup d'état."

Torreblanca skrev en artikel i El País, som nu finns på engelska hos The European Council of Foreign Relations. Den inleds med de dramatiska orden:

"In what looks like a new phase of the crisis, the tensions generated by the euro crisis are starting to destabilise European democracies. Almost two years of doubts and divisions, of a lack of the courage and political vision needed to adopt a European solution, are fuelling popular disaffection - as much towards national democracies as towards the European project itself."

Läs de här texterna. Fundera. Överdriver de hotet? Jag tror dessvärre inte det. Demokratin behöver alltid återerövras, den är aldrig säkerställd. Jag tror visserligen inte att den bara är en tunn fernissa som lätt slipas bort av totalitära krafter så fort en kris kommer. Däremot fruktar jag att det finns en bortre gräns för vad väljarna accepterar i termer av ekonomiska försämringar, arbetslöshet och så vidare. Och att legitimitetskrisen måste tas på allvar.

Det här är Torreblancas ord, men Habermas formulerar det ungefär likadant:

"While democracy (as the capacity to self-govern) evaporates on a national level, it doesn't reappear anywhere else, and least of all where it ought to: in Europe. On the contrary: instead of reinforcing democracy in Europe, the crisis is bolstering technocracy on two levels: on the national level, putting into power technocrats with extensive experience in Europe, and on the European level, strengthening the ability of the technocrats, via the Central Bank or the European Commission, to supervise EU governments."

Hotet, som jag uppfattar det, är inte främst att brunskjortor åter ska marschera fram över Europa. Det är i stället att tillräckligt många ska se en attraktionskraft i argumentet "Demokrati är inte så viktigt som god samhällsstyrning" för att vara beredda att ge upp demokratiska friheter som så länge har fått kämpa för.

En av orsakerna till den politiska krisen är att vi sedan länge har sett en kapitalets internationalisering - men ingen motsvarighet inom politiken. Torreblanca gör en analys som liknar den som statsvetaren Robert A Dahl en gång gjorde.

"We find ourselves in a situation unprecedented in the history of democracy. Historically, democracy has only existed on two levels: the Greek polis and the nation state. As we know, there was no transition from one to the other, nor any coexistence between the two forms: one disappeared and the other emerged centuries later. What we are faced with now is the troublesome jostling of democracy on a national level with the emergence, on a European level, of new centres of power, of new guidelines for decision-making that affect the central nucleus of democracy. The problem is that just as the mechanisms that made democracy function in city states were not adequate for governing nation states, representative democracies today are showing themselves incapable of managing, effectively and democratically, the system that is emerging in Europe."

Några spridda tankar kring ett ämne som är otroligt komplext. Reagera gärna.

Den dödsdömde iranske pastorn Yousef Nadarkhani har gjort ett framträdande i iransk tv, skriver Vårt Land. Där hävdas att han inte alls är dödsdömd.

Ni kan se inslaget här. Det är på engelska och helt klart avsett för en internationell publik. Kritiken mot Iran har varit omfattande.

Såhär tolkas inslaget av Irankännaren Kari Vogt vid Institutet för kulturstudier och orientaliska språk vid Oslo universitet:

- Nyhetsinslaget är ett besked till det internationella samfundet om att man inte har tänkt avrätta pastorn. Samtidigt är det en signal till alla som inte tillhör den muslimska majoriteten i Iran, säger hon till Vårt Land.

Vi fortsätter att följa fallet.