Det talas en hel del om Kinas roll i Afrika. Kinas växande ekonomi kräver allt mer energi, och när kineserna investerar i infrastruktur och ger bistånd är det framför allt just råvaror och naturresurser de vill säkra tillgången till. Och få afrikanska länder att avbryta eventuella diplomatiska relationer med Taiwan. För en intressant genomgång av Kinas engagemang på kontinenten rekommenderar jag Penny Davies rapport som hon gjorde åt Diakonia.
Även Indien har stärkt sitt engagemang på kontinenten. Om detta anorndar Nordiska Afrikainstituet i Uppsala en föreläsning den 19e juni. En av flera intressanta skillnader mellan förutsättningarna för de båda jättarnas engagemang i Afrika är de av indisk-etniskt ursprung som finns på kontinenten. Ofta driver de affärsverksamhet. De kan visa sig bli viktiga i överbryggandet av de kulturella och andra skillnader som kineserna stundtals har haft svårt att hantera. Samtidigt är etniskt identifierbara grupper som dominerar affärslivet i ett land väldigt utsatta i tider av ekonomisk eller politisk oro, vilket just indiernas historia i Uganda visar. Idi Amin körde ut indierna 1972. Kineser i Malaysia är ett annat exempel.
Frågan i slutändan är förstås vem de här nya relationerna gynnar mest? Inte Afrika, har en del kritiker hävdat. Andra har hoppats att inflödet av pengar ska öppna en sorts manöverutrymme för afrikaner att själva kunna diktera villkoren för sin utveckling och inte bockande behöva stå med mössan i hand inför västvärldens diktat. Jag är dock tveksam inför vems manöverutrymme det är som ökar i de afrikanska länderna? I Zimbabwe har Kina gett hjälp åt Robert Mugabe, och det är väl knappast det vi hoppas på.
