Ett relativt nyuppmärksammat fenomen är de fejkade enskilda organisationer som startas, finasieras och styrs av en stat, oftast en diktatur. De kallas för Gongo, Governmental non-governmental organization. Paradoxen är närmast tragikomisk.
Timbro har försökt dra in begreppet i den svenska biståndsdebatten. Syftet är att kritisera detta faktum: Svenska offentliga medel finansierar i stor utsträckning enskilda organisationers insatser; men i varierande grad. Samma organisationer talar gärna om vikten av ett dynamiskt civilsamhälle som ett komplement till staten.
Är det rättvist att jämföra svenska biståndsaktörer inom den civila samhället med Sudans människorättsorganisation eller Burmas kvinnofederation? Jag har svårt att se det. Däremot finns det ett högintressant gränsdragningsproblem. Läs Moisés Naíms artikel i Foreign Policy. En enorm skillnad är förstås att de svenka NGO-erna inte har startats av eller får sin verksamhet dikterad av staten.
En i mitt tycke allvarligare frågeställning är att enskilda organisationer löper risken att urvattna sin ideologiska linje, om de gör sig allt för beroende av offentliga medel. Risken finns att de anpassar sin verksamhet efter de senaste statliga direktiven. Men detta är verkligen ingen ny debatt. Möjligen borde den föras oftare?
