Kristi logik är försoning, medielogiken bygger på konflikt. Detta är en paradox som vi dagligen brottas med på vår tidning.
Efter att ha lämnat artikeln om Lambethkonferensen satt jag kvar med en olustkänsla och vill höra hur du som läsare tänker.
Nyanserna riskerar att försvinna i rapporteringen om de olika anglikanska grupperingarna. Den pågående striden inför Lambethkonferensen gör sig perfekt i medier: Ingredienserna sex, konflikt och tydliga grupperingar som står mot varandra platsar på vilken förstasida eller löpsedel som helst.
Men det finns en grupp evangelikala präster och kyrkligt anställda i Engelska kyrkan som professor David Martin skulle beskriva som liberala. De tycker inte att svaret på frågorna i den pågående debatten är givna. Det finns också kyrkomedlemmar, förmodligen är de ganska många, som inte ser homosexualitet eller kvinnliga biskopar som de viktigaste utmaningarna kyrkan står inför just nu.
Jag är alltså inte ute efter att frågorna är oviktiga eller vem som har rätt eller fel. Det jag vill åt är hur medievärldens inarbetade dramaturgi leder till att nyanserna försvinner, och därmed skymmer tillvarons komplexitet.
Jag tror att tre tendenser samspelar.
Ett. Vi får inpräntat att om någon är oenig med en annan så är det en "HAT-attack". Vad gör det med vår tolerans för att människor tycker olika?
Två. Olika läger polariseras av uttalanden som skruvas i rubriker.
Tre. Allmänheten serveras stereotypa bilder av vad det innebär att vara kristen, centerpartist, muslim eller vad det nu kan vara.
Sammantaget radikaliseras debatten, skyttegravarna blir allt djupare och det offentliga samtalet svårare att föra.
