Ingen har väl undgått att biståndet har gått från en ganska ignorerad position i den allmänna politiska debatten, till att bli ett av de områden där det närmast brinner på barrikaderna.
Tre av de enskilda organisationer som inte fanns med i Riksrevisionens omdebatterade granskning av Sidas revisionskedja - Röda korset, Diakonia och Kvinna till kvinna - gav nyligen frilansskribenten Anna-Lena Lodenius i uppdrag att summera det senaste årets biståndsdebatt.
Nu har Timbro släppt en motrapport av Fredrik Segerfeldt, där han tar upp de delar av Lodenius skrift som berör Timbros publikationer.
Där finns en punkt som jag tycker är särskilt intressant. Segerfeldt skriver att ett av syftena med Timbros biståndsprojekt har varit "att ställa krav på avideologisering av branschen". Jag undrar om det är möjligt. Jag tror att ideologiska premisser även framöver kommer att vara ofrånkomliga när det gäller synen på vad som leder till utveckling. Orsakssambanden är inte tydligare än att forskningsrön kommer att tolkas olika beroende på vilken ideologisk grundsyn man har.
Även om debatten tidvis haft ganska märkliga övertoner, så tror jag att bistånds- och utvecklingspolitiken tjänar på att de olika aktörerna tydliggör sina ideologiska utgångspunkter ytterligare.
