På måndag firas den första Internationella demokratidagen. Finns det nåt att fira? Världen känns på ett sätt mer osäker än på länge. Putins Ryssland visar allt mer av sina maktambitioner; människor fruktar den islamistiska terrorismen, Kina tolkas oftare som ett hot än en möjlighet, i Afrika visar exempelvis Kenya och Zimbabwe med all oönskvärd tydlighet att respekten för demokrati ofta stannar vid offentlig retorik.
Men ibland glömmer man perspektiven. Vänd blicken bakåt i tiden, nämare bestämt till 1974. Då var antalet demokratier i världen 39. I dag 2008 räknar Freedom House 121 länder som demokratier med återkommande val. Det man kallar den tredje demokratiseringsvågen, som inleddes just 1974 med störtandet av Portugals diktatur, innebar utan tvekan en stor förbättring.
Jag hör invändningen: Vilken sorts demokratier är det vi talar om? Människors frihet kan inte reduceras till att de får stoppa en pappersbit i en låda nån gång var fjärde-femte år.
Sant. Men jag tror ändå att man måste se det från den ljusa sidan. Ett land som påstår sig vara en demokrati kan också ställas till svars för att inte leva upp till grundläggande demokratiska principer.
Det kan trots allt finnas anledning att hålla det perspektivet i minnet när man tar sig an arbetet med den ofrihet och fattigdom som finns kvar.
