Aristoteles skrev att en tragedi måste ha en hjälte som vare sig är särskilt god eller särskilt ond. Nån med i huvudsak positiva karaktärsdrag, men också med några svagheter som högmod eller ilska. Nån man som åskådare på det etiska planet kan identifiera sig med.
Dessutom är det grekiska dramats hjältars öde alltid att deras situation förändras från välgång till katastrof.
Grekerna förväntades gå hem från teatern med en känsla av ödmjukhet inför hjältens tragiska öde, gå hem med en respekt inför tillvarons nyckfullhet, gå hem med en känsla av identifikation: "Det kunde ha hänt mig".
Jag läser om detta i Alain de Bottons bok "Status Anxiety", samtidigt som min kollega visar ett läsarbrev. Någon har reagerat på hennes artikel om en rapport från Globaliseringsrådet, om hur invandringen i framtiden kan bli räddningen för Sveriges välfärd.
Kopian på artikeln är nedkladdad med ord som "Djävulens redskap", "Vi har stor arbetslöshet i Sverige" och "Inte heller hon kan på domens dag skylla på att hon är korkad..."
Jag letar ord.
Jag är på ett plan stolt: Det är faktiskt statistiskt säkerställt att det var färre av de troende som röstade på sd än genomsnittet.
Ändå funderar jag ofta över de gånger, visserligen få, som jag hör kristna hävda att fattigdomsbekämpning inte tjänar nåt till. "Jesus sa ju att vi alltid har de fattiga ibland oss". (Att han säger det när han ligger till bords med Simon den spetälske verkar de inte ha reflekterat över).
Eller den som generellt säger nej till att ta emot flyktingar och invandrare. Bibelns berättelser är fulla med exempel på människor som tvingades fly och togs emot av andra folk. Tänk på Rut. Tänk på hur Josef och Maria flydde till Egypten. Eller orden i Matteus om att det ni har gjort mot en av dessa mina minsta.
Här kan man lära av såväl Bibelns berättelser som de grekiska tragedierna.
