Sitter och tittar på Kobra, ett av favoritprogrammen. De tar i kväll, måndag, upp den tyska tv-serien "Inga Lindström". Svensksåpa, en projektion av tyskarnas förfalskade Sverigebild, estetiskt inte långt ifrån Schwarzwaldkliniken i mitt tycke.
En intressant fråga är den om varför tyskarnas kärlek inte är besvarad. Faktum är att fram till Andra världskriget var det tyska kulturella inflytandet på Sverige det starkaste vi hade från omvärlden. Man kan ana kvarlevorna bland annat i den akademiska svenskans tendens till passivformer och baktunga meningar, ett klart tyskarv som en del föreläsare vill förklara med att det rör sig om behovet av exakthet. Det är inte den historiska förklaringen.
Efter kriget verkar Tyskland i det svenska medvetandet i allt för hög utsträckning ha reducerats till raspiga högtalare och marschmusik. Beklagligt. Vår granne är fortfarande Europas starkaste ekonomi, världens tredje största. Landets kulturella arv? Jag säger Goethe, Bauhaus, Modern Talking... Ja okej då, allt är kanske inte weltklasse. Men tillräckligt mycket.
Ibland undrar jag om vår tendens att nedvärdera eller ignorera Tyskland beror på någon sorts beröringsskräck. Vi har kanske kollektivt dåligt samvete över vår egen historia. Sverige hade en förkärlek för eugenik, rasbiologi. Tyskarna reste till Rasbiologiska institutet - världens första statliga, antaget med bred riksdagsmajoritet - och förundrades över vår världsledande position inom denna makabra kvasivetenskap.
Ni kan fortsättningen. Vi körde eftergiftspolitik mot Hitlers Naziregim. Vi slapp kriget. Men fick efteråt stå med huvudena böjda i skam över att vi inte bidrog till kampen mot världshistoriens värsta diktator. Är det därför vi osynliggör Tyskland?
