Frågan är om inte osäkerheten och svajjigheten är de enskilt största problemen med världsekonomin just nu. Den tär på de ekonomiska marginalerna hos fattiga som just inte har några. Jag är inte säker på att det är chefers höga löner som stör folk mest.
Under de senaste veckorna har vi sett oljepriset sjunka till under 50 dollar per fat, och världsmarknadspriserna på livsmedel gå ned betydligt. Minskad efterfrågan i krisens spår, säger analytikerna. Säkert sant. Men motsvarar de stora fluktuationerna en ekonomisk verklighet eller är de ett uttryck för casinokapitalism?
Jag tänker på det omfattande spekulationsmomentet på kapitalmarknaden. Den absoluta majoriteten av alla valutaöverföringar har ingen koppling till affärsverksamhet utan handlar om spekulation. Är något förvånad över att inte frågan om Tobinskatt har dykt upp.
Marknaden behöver balans; självfallet ska det finnas debatt om vilken sort och hur mycket. Men minns att det var järnkansler Bismarck som införde socialförsäkringar för att avvika en kommunistrevolution. Även marknadsförespråkare borde förstå att de har allt att förlora på att nyfattiga går runt och nynnar med Leonard Cohen: "Everybody knows the fight was fixed/The poor stay poor and the rich get rich".
Alla måste ta ansvar i tider av ekonomisk recession, även de allra rikaste. Eller har vi bara gått från bördsadel till börsadel?
(Och om du undrar: Nej, jag inte är kommunist.)
