Terrordramat i Indien verkar vara avslutat, med förödande resultat. Man tänker på alla döda, 195 säger de just nu på Rapport. Jag tänker på alla som nu ska sörja, en sorg som måste vara outhärdlig när deras kära fallit offer för ett totalt meningslöst dåd.
För den frågan kvarstår, om meningen. Vem låg egentligen bakom och med vilka syften?
Flera bedömare talar om eventuell pakistansk inblandning. Samtidigt finns det farhågor att det är interna indiska konflikter som fått de här konsekvenserna. Man tänker sällan på att Indien är ett av världens största muslimska länder; de uppskattningsvis 150 miljonerna försvinner lätt ur vårt medvetande, eftersom den hinduiska majoriteten är så dominerande numerärt. Men faktum är att medan vi diskuterar islamofobi i väst, så har en bedömare som professor Fred Halliday vid London School of Economics sagt att den värsta islamofobin återfinns bland hindunationalisterna i Indien. Jag skrev om denna inflytelserika rörelses framväxt för några år sedan. Händelserna i Ayodhya och Gujarat, svåra övergrepp mot den muslimska minoriteten, är en skamfläck på den indiska demokratin.
Vi kanske får vänta ett tag innan vi vet vem som är ansvarig, om vi alls med säkerhet får veta. Just nu kan man bara konstatera att det här är ett svårt slag mot säkerheten och kampen mot terrorismen. Ökad spänning mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan är väldigt oroande. Och ökad spänning mellan indiska folkgrupper är nästan lika olycksbådande, om än inte nödvändigtvis för den globala säkerheten. Indien är trots alla sina brister världens största demokrati. Indiens historia är dessutom exemplet på att mångfald och storlek inte gör demokratin omöjlig. En dag kanske kineserna hör det budskapet.
