Det var med väldigt blandade känslor jag lämnade Burundi. Sorg över att se fattigdomen; jag var här i april 1993 och då var det betydligt bättre ställt. Nu fick jag se gamla vänner till familjen som tvingas tigga för att överleva. Det är vanligt att man äter en gång per dag, ibland bara varannan dag.
Samtidigt var det enormt roligt att träffa så många på Kiremba som minns vår familj, trots att vi åkte hem sista gången 1978. De minns oss, men de blir sååå förvånade över att jag minns dem. När jag träffade Sadok utanför kyrkan i söndags, lät det såhär:
- Sadok, är det du?
- Minns du mig??? Mama Yango, Mama Yango, Mama Yango, Mama Yango, Mama Yango, Mama Yango, Mama Yango, Mama Yango!
Jag tycker så mycket om det här landet. Men de ställs inför så många utmaningar samtidigt. Återvändande flyktingar, fattigdom, rebellrörelser som omvandlats till politiska partier - och val nästa år. Man märker att folk är nervösa inför det.
Just nu är jag i Bukavu i Kongo-Kinshasa, i morgon blir det bil tillbaka till Kigali.
