I dag besökte jag Ntarama-kyrkan, som blivit känd för att så många mördades där 1994. Efter att ha varit där en timme är man helt utpumpad mentalt. Jag sov en dryg timme nu på eftermiddagen och väcktes av min mobil.
Tänk att leva med minnet av ett folkmord. Jag brukade säga ett tag att framtidens biståndsarbetare är en psykolog.
Traumabearbetning behövs visserligen i hela regionen, inte bara i Rwanda. Men i dag tänker jag mycket på de hundratusentals tutsier och tiotusentals hutuer som mördades här i landet för 15 år sedan. Minnet efter dem måste hållas vid liv. Sedan är frågan hur det minnet ska hållas vid liv, vems historieskrivning som vi lyssnar till. Om detta kommer mina reportage bland annat att handla.
