Hamnade i går på konstnären Epa Binamungus utställning Escale. Här är hans webbplats förresten.
Hans nuvarande utställning tilltalade mig inte särskilt, men några av hans tidigare verk i serien Passion tyckte jag bättre om.
Han berättade om svårigheterna med att få det att gå runt ekonomiskt när man enbart jobbar med samtida konst. Ibland upplåter han sitt lilla galleri i Kigali Bussiness Center till andra konstnärer. Ibland tvingas han ta långa samtal med hyresvärden för att månadshyran är inebtald två månader för sent.
- Få människor här förstår sig på eller är intresserade av den samtida konsten, svarade han på en direkt fråga, utan minsta gnälll i tonen.
Känns det igen? Samtidigt är det väl inte så svårt att förstå att få personer är beredda att öppna plånboken och betala dyrt för samtida konst, även om man kan se hur affärslivet här pulserar och en del männikkor utan tvekan har råd.
Ofta kommer de som just klättrat upp på den ekonomiska stegen att i förssta läget satsa sin nyvunna förmögenhet på lyxartiklar. Hellre handla dyrt på shoppingcenter än billigt på marknad eller i oansenlig butik.
Handen på hjärat: Hur många av oss har köpt ett konstverk? Jag har det visserligen, men inte är det många. Drömmmen är ett läsrum där jag kan ha konst jag tycker om.
