Ögonblicksbild: Jag anländer till gränsen mellan Cyangugu i Rwanda och Bukavu i Kongo-Kinshasa för några dagar sedan. Kvinnan i tullen vill se min inbjudan.
- Jag behöver ingen inbjudan, säger jag.
- Jodå, det är svårt att komma in här som journalist, säger hon
- Jag frågade på Kongos ambassad i Sverige, och de sa att jag nu hade alla dokument man behöver, stod jag på mig.
Jag vann efter en del tjaafsande.Hade hon haft rätt hade hon aldrig gett med sig. Ofta kräver de också att man ska ha vaccinerat sig mot kolera. Annars blir det 50 dollar extra.
I bilen på väg upp till stan frågar jag chaffisen om det här är ett exempel på artikel 15. Han skrattar nästan hysteriskt. Jodå, det kan man säga. Det fanns 14 artiklar i Zaires konstitution under Mobutus tid. Den 15e skrevs aldrig ned. Men i folkmedvetandet var den en informell överenskommelse mellan stat och befolkning som innebar att alla har rätt att försörja sig bäst de kan. Eftersom Mobutus genomkorrupta stat inte fylllde sina funktioner, fick människor klara sig bäst de kunde. Läs sidan 170 i Vlassenroots bok här.
Arvet från Mobutu blir väl synligt i Bukavu, Sydkivu, långt från maktens korridorer i Kinshasa. Det är inte här staten satsar sina pengar. Om de satsar.
Kombinerat med ett annat fenomen skapar artikel 15 ett mycket svårförändrat system. Jag talar om många kongolesers uppfattning av det utländska inflytandet via kyrkor och NGO-er. De senare är förmodligen de säkraste inkomstkällorna i den här regionen.
Här finns en enorm utmaning. Om jag jämför min korta tid i Kigali, Bujumbura och Bukavu, så är det så tydligt att många i Bukavu främst ser en vandrande möjlighet att dryga ut inkomsterna. Ge mig, ge mig, hör man ständigt när man vandrar gatan fram. Detta inte sagt för att göra ner stadens befolkning. Jag träffade självfallet flera underbara människor här också. Men skillnaden är tydlig.
Jag hörde någon säga att kongoleserna saknar moral. Det stämmer inte. Men de har tvingats överleva under artikel 15:s premisser alldeles för länge. Det gör mig ont om dem, att se människor i ett land som plundrats och åter plundrats av belgare, rwandiier, ugandier - och sina egna. Att det sätter sina spår i mentaliteten ska inte förvåna någon.
Inte ens den största optimisten kan väl tro att det ska gå snabbare att bygga upp det som Mobutu raserade under 30 år? Alltså måste man inse att det tar tid.
Den här posten blev längre än jag tänkt, men jag tror att det här är en viktig fråga. Dessutom väntar jag på en mangojuice som jag beställt här på café Simba.
Snart ska jag gå på folkmordsmuseet. Önskar er en skön arbetsvecka.
