Jag har haft en lugn söndagsförmiddag, med äggröra, apelsinjuice och därefter en espresso.
Fastnar för reprisen av Babel, apropå Gustav Fridolins nya bok Blåsta - sveket mot 80-talisterna (Ordfront). I inslaget ger de tillbakablickar på tidigare tv-debatter, bland annat ett klipp där Jan Guillou är förbluffad över att 21-åringar kommer till arbetsplatserna och tror att de redan kan yrket.
Han har rätt. Och fel. Problemet uppstår när någon avfärdas just på grund av sin brist på erfarenhet, trots att personen faktiskt är duktig. Samtidigt behöver självfallet även den mest talangfulla 23-åring bolla tankar med någon mer erfaren.
Och tvärtom. Jag är 40, och har exempelvis massor av utbyte av att bolla tankar om nya medier med kollega Karlsten. Eller musik och tro med Wille Blixt.
Men precis samma sak gäller för den som är 55+. Jag tycker att trenden är mycket tydligare, sedan länge, att det är den övre medelåldern och de äldre som folk ser ned på i Sverige, mycket mer än de yngre.
Var finns diskussionen om mångfalden på våra arbetsplatser? Den ligger i botten för hela diskussionen och är viktig för både individer och arbetsplatser. Mångfald när det gäller ålder, personlighetstyper, män-kvinnor, kulturer. Anställningsannonser ser klonade ut, som om alla söker samma extroverta person i 30-årsåldern, välutbildad och helst också med erfarenhet. Det tyder på bristande kompetens eller bristande fantasi. Vet inte vilket jag tycker är värst.
