Jag kan inte släppa två nysläppta böcker: Jean Hatzfelds Antilopernas list (Weyler), och Birger Thuresons De glömda kvinnornas röst (Libris). Birger känner flera av er läsare igen som en av vår tidnings ledarskribenter.
Båda ger röster åt människor som har överlevt det ofattbara, Hatzfeld har under flera år intervjuat tutsier som klarade sig undan folkmordet i Rwanda 1994, men också hutuer som deltog i mördandet.
Birger Thureson har intervjuat kongolesiska kvinnor som våldtagits och sedan fått vård på Panzisjukhuset i Bukavus utkanter.
Jag tänker inte recensera böckerna. Jag bara konstaterar att jag efter bara några tiotal sidor tänker en förbjuden tanke: Det här är viktiga böcker. Förbjuden tanke? Ja, när någon använder ordet "viktig" om en bok brukar jag genast bli obotligt ointresserad. För det har så sällan täckning. Inte den här gången.
Som Hatzfeld påpekade i Kulturhuset Stockholm i onsdags: Även efter Förintelsen tog det ett tag innan man började lyssna till de överlevandes personliga historier. Här får vi lyssna till förvånansvärt öppenhjärtiga berättelser.
Och man blir ödmjuk inför uppgiften. Både Kongo och Rwanda står inför enorma utmaningar om en långsiktig fred ska vara möjlig. I Rwanda har många av förövarna släppts fria, och de återvänder hem för att bo granne med släktingarna till dem människor de själva har mördat. Jag tror att en av de överlevande uttrycker det ungefär som att historien redan har ätit upp framtiden.
I Kongo-Kinshasa ska kvinnor som gruppvåldtagits, ofta vid mer än ett tillfälle, lappas ihop fysiskt och psykiskt. Hur man ska lyckas lappa ihop våldtagna och traumatiserade samhällen övergår mitt förstånd, lika bra att erkänna det.
