Det pågår ett utdraget val i världens största demokrati, Indien. Landets befolkning har anledning att känna stolthet över att man varit en demokrati ända sedan självständigheten 1947. Med 1,1 miljarder invånare och en etnisk och kulturell mosaik motsvarande en hel kontinent, är man ett regionalt exempel med med ambitionen att spela en än viktigare roll på den globala arenan.
Men utmaningarna är enorma. Inte minst har landets kristna minoritet fått känna av det under de senaste åren. Flyktingarna från förföljelserna i Kandhamal-distriktet i höstas har ännu inte kunnat flytta hem. Faktum är att jag hade fruktat en ännu värre utveckling där just under valrörelsen. Läs hur BJP-kandidaten Ashok Sahu yttrar sig, så förstår du kanske vad jag menar. En cynisk politiker kan förvärra redan inflammerade relationer för att mobilisera väljare.
Man ska komma ihåg att Indien har en av världens största muslimska befolkningar, och att hinduextremistiska grupper går hårt åt dem. Och, som vår danska systertidning Kristeligt Dagblad nyligen skrev, det sas inte ett ord om daliternas situation under Durban II. Miljontals av daliterna, som förr kallades kastlösa, lever under svår diskriminering, trots att det är förbjudet enligt landets lagar.
Till syvende och sist handlar det om en strid om Indiens själ. De hårdföra hindunationalisterna och deras rent extremistiska allierade vill att landet ska vara en hinduisk stat, inte att landet fortsätter kämpa för den mångkulturella, fredliga samexistens som Gandhi och Nehru en gång drömde om.
