Så har det då hänt. Mubarak avgår. Bilderna på de internationella nyhetskanalerna visar hur egyptierna firar med en intensitet som om de hade vunnit VM i fotboll.
Frågan är förstås vad som händer nu. Precis som alla sagt under de här 18 dagarna, är det militären som har och har haft en nyckelroll. Symptomatiskt nog är det till den han har lämnat över makten.
Framöver kommer vi förstås att dra många lärdomar. En av dem man ska titta på redan nu är att ekonomisk utveckling inte nödvändigtvis ger en diktatur den politiska stabilitet den kanske inbillar sig. Läs Dani Rodriks analys i al-Jazira. Visst har Tunisien och Egypten massor kvar att göra när det gäller ekonomisk utveckling - men de ansågs faktiskt ha gjort stora framsteg:
"Perhaps the most striking finding in the United Nations' recent 20th anniversary Human Development Report is the outstanding performance of the Muslim countries of the Middle East and North Africa. Here was Tunisia, ranked sixth among 135 countries in terms of improvement in its Human Development Index (HDI) over the previous four decades - ahead of Malaysia, Hong Kong, Mexico, and India. Not far behind was Egypt, ranked 14th."
Muslimska brödraskapets roll i framtiden har debatterats sedan protesterna inleddes. Ian Buruma skriver balanserat i en text som Sydsvenskan översatt. Slutknorren tror jag är den rimliga i det här skeendet.
"Kanske skulle Muslimska brödraskapet vinna ett allmänt val. Kanske inte. Egyptierna bör få välja själva. Att förneka dem den friheten skulle helt säkert göra situationen värre, och möjligen leda till precis den typ av religiös extremism som många människor rätteligen fruktar."
Samtidigt finns förstås en fruktan för vad som kommer. Här formulerad av Benny Morris i The National Interest:
"I fear that at that point, 'Death to Israel,' 'Death to America,' and 'Allahu Akbar' will drown out every democratizing and liberalizing chant."
Kristeligt Dagblads chefredaktör Erik Bjerager uttrycker en liknande oro här.
Skickar med ett annat, mer filosofiskt samtal, med Tariq Ramadan och Slavoj Zizek. Från al-Jazira, via australiska ABC:s fantastiska religion&etiksajt.
Det här tycker jag också är läsvärt. David A Bell gör historiska jämförelser mellan olika revolutioner i historien. Den publicerades den 7, men han menar att oavsett utgången de närmaste dagarna, ska man vara ödmjuk inför vad utfallet kan tänkas bli.
"So the crucial point to keep in mind, as events in Egypt unfold, is that even in the best-case scenario -- Mubarak falls without further violence and is replaced by a seemingly stable, democratic, secular government -- the Egyptian Revolution of 2011 may still just be getting started. Its crucial moments may lie months, or even years, in the future. It is after Mubarak's fall that American support for Egypt's democratic forces will be most important. And the last thing anyone should do, if Egypt appears to complete a revolution this year that looks like 1688, is to breathe a sigh of relief. At the end of 2011, Mohamed ElBaradei may well be president of a democratic Egypt. But then, at the end of 1789, Louis XVI was still King of France."
Detta inte på något sätt sagt för att förminska egyptiernas vilja och rätt till självstyre. Bara som en påminnelse om att vi i nuläget inte vet särskilt mycket om vad det här kommer att leda till.
Ser också att Foreign Affairs lagt ut en essä om "Mubarakismen efter Mubarak". Professor Ellis Goldberg:
"The West may be worried that the crisis will bring democracy too quickly to Egypt and empower the Muslim Brotherhood. But the real concern is that the regime will only shed its corrupt civilians, leaving its military component as the only player left standing."
Samma tidskrift hade en debatt mellan Malcolm Gladwell och Clay Shirky angående de sociala mediernas politiska förändringskraft. Som ni kanske minns hade jag uppe frågan nyligen.
Nu är klockan strax efter 22. Jag avslutar därmed bloggandet för i kväll. Tack till er som läst.
