Amadou och Mariam har släppt ett nytt album. Welcome to Mali. Bra som tillfälligt motmedel mot alla nedslående rapporter från Bombay, Bangkok och östra Kongo-Kinshasa.

Första singeln heter Sabali:

Och C'est ne pas bon kanske låter mer som de brukar. Svänger gör det i varje fall:

Terrordramat i Indien verkar vara avslutat, med förödande resultat. Man tänker på alla döda, 195 säger de just nu på Rapport. Jag tänker på alla som nu ska sörja, en sorg som måste vara outhärdlig när deras kära fallit offer för ett totalt meningslöst dåd.
För den frågan kvarstår, om meningen. Vem låg egentligen bakom och med vilka syften?
Flera bedömare talar om eventuell pakistansk inblandning. Samtidigt finns det farhågor att det är interna indiska konflikter som fått de här konsekvenserna. Man tänker sällan på att Indien är ett av världens största muslimska länder; de uppskattningsvis 150 miljonerna försvinner lätt ur vårt medvetande, eftersom den hinduiska majoriteten är så dominerande numerärt. Men faktum är att medan vi diskuterar islamofobi i väst, så har en bedömare som professor Fred Halliday vid London School of Economics sagt att den värsta islamofobin återfinns bland hindunationalisterna i Indien. Jag skrev om denna inflytelserika rörelses framväxt för några år sedan. Händelserna i Ayodhya och Gujarat, svåra övergrepp mot den muslimska minoriteten, är en skamfläck på den indiska demokratin.
Vi kanske får vänta ett tag innan vi vet vem som är ansvarig, om vi alls med säkerhet får veta. Just nu kan man bara konstatera att det här är ett svårt slag mot säkerheten och kampen mot terrorismen. Ökad spänning mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan är väldigt oroande. Och ökad spänning mellan indiska folkgrupper är nästan lika olycksbådande, om än inte nödvändigtvis för den globala säkerheten. Indien är trots alla sina brister världens största demokrati. Indiens historia är dessutom exemplet på att mångfald och storlek inte gör demokratin omöjlig. En dag kanske kineserna hör det budskapet.

Frågan är om inte osäkerheten och svajjigheten är de enskilt största problemen med världsekonomin just nu. Den tär på de ekonomiska marginalerna hos fattiga som just inte har några. Jag är inte säker på att det är chefers höga löner som stör folk mest. 

Under de senaste veckorna har vi sett oljepriset sjunka till under 50 dollar per fat, och världsmarknadspriserna på livsmedel gå ned betydligt. Minskad efterfrågan i krisens spår, säger analytikerna. Säkert sant. Men motsvarar de stora fluktuationerna en ekonomisk verklighet eller är de ett uttryck för casinokapitalism?

Jag tänker på det omfattande spekulationsmomentet på kapitalmarknaden. Den absoluta majoriteten av alla valutaöverföringar har ingen koppling till affärsverksamhet utan handlar om spekulation. Är något förvånad över att inte frågan om Tobinskatt har dykt upp.

Marknaden behöver balans; självfallet ska det finnas debatt om vilken sort och hur mycket. Men minns att det var järnkansler Bismarck som införde socialförsäkringar för att avvika en kommunistrevolution. Även marknadsförespråkare borde förstå att de har allt att förlora på att nyfattiga går runt och nynnar med Leonard Cohen: "Everybody knows the fight was fixed/The poor stay poor and the rich get rich".

Alla måste ta ansvar i tider av ekonomisk recession, även de allra rikaste. Eller har vi bara gått från bördsadel till börsadel?

(Och om du undrar: Nej, jag inte är kommunist.)

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att inte alla organisationer/kyrkor/samfund/företag som skickar ut föräldrar på utlandsuppdrag, har en TCK-kurs som obligatoriskt inslag.

Jag har sällan fått så många reaktioner som efter ett uppslag i somras om detta med att vara TCK - tredjekultursbarn. Läs här och här. Kommentarerna droppar fortfarande in med ojämna mellanrum. Senast i går kom ett mejl, och i dag hade jag ett spännande samtal med Linus här på jobbet under lunchen. Tänkte därför också tipsa om en rapport som ligger gratis på nätet. Med den fyndiga titeln: According to my passport, I'm coming home.

Fortfarande räknas nog den här boken som standardverket i ämnet.  Här är en kort sammanfattning av TCK-erfarenheten (på engelska).

Och ännu en gång: Om ni har barn och tänker jobba utomlands, åk inte utan att informera er om hur det påverkar dem. Jag skriver inte för att avskräcka någon, utan för att ni ska veta vilka val det är ni ställs inför. Och för att ni ska känna till de åtgärder som kan minimera riskerna, eller åtminstone underlätta övergångs- och anpassningsfaserna.

Jag tror inte den förälder finns som skulle strunta i att informera sig om TCK-erfarenheten, om man visste vad den handlar om.

Och till er i samfund/kyrkor/missionsorganisationer: Hör av er när ni inför obligatorisk TCK-förberedelse för alla föräldrar ni skickar ut, så lovar jag att skriva om det på något sätt.

Fram till Three days of the Condor (1975) var det omöjligt att CIA skulle porträtteras som nåt annat än hjältar i Hollywoodproduktioner. Förändringen berodde förstås på Vietnamkriget.

Och i Bondfilmen The Living Daylights är Usama bin Ladins män hjältarna, otänkbart i dag förstås.

Läs mer om hur Hollywoodfilmernas hjälte och fiendebilder har förändrats.

The Onion rapporterar om hur Obama-supportrar förlorat mål och mening efter valet. De drabbas av apati, de ser ut som zoombies eller en och annan stockholmare på Götgatan en sen lördag natt. (Jo, det är satir...) Leva med mål och mening, nån?

I dagens tidning skriver jag om kristendomens idehistoriska skuld till miljökrisen. Läs här också. Åter slås jag av hur ofta man kommer tillbaka till ett fenomen inom olika religioner och ideologier: De kan både brukas och missbrukas. Vi är inte vaccinerade från att göra fel bara för att våra läppar gör rätt bekännelser.

Vad säger de andra världsreligionerna om miljön? Och vilka förhållningssätt har det gett? Tidskriften Daedalus hade ett temanummer om det här 2001. Det ligger gratis här. En hel bok blir det, mycket intressant läsning. Rent miljögodis.

Återkom gärna med reaktioner och reflektioner.

Det är inte bara Niklas Rådström som går i spinn över diskussionen om att kulturen borde anpassa sig till marknadens spelregler. Men humor är bästa försvar! Kulturtidskriften Glänta påpekar att även marknaden har svårt att klara av marknadens spelregler. De visar sin solidaritet genom att erbjuda av sitt kulturella kapital.

Hinner bara med ett kort inlägg just nu. Ser detta utspel, och hoppas att Gudrun Schyman läser det här inlägget i The Guardian. "God is an easy target".

Undrar lite över hur hon definierar fundamentalism. Kanske: "Den som är religiös och inte drar samma politiska slutsatser som jag"?

Om en forskare hävdar att Katolska kyrkan är fundamentalistisk får hon eller han svårt att bli tagen på allvar, åtminstone i seriösa kretsar.

Ser i tablån att "Annas eviga" går i repris i kväll. En detalj: Är det bara jag som reagerar över presentationen av utgångspunkten för programmet?

"Anna Lindman Barsk bjuder in gäster som aldrig annars skulle dela middagsbord, människor som har diametralt skilda åsikter i livsavgörande frågor."

I så fall skulle jag få sitta ensam vid middagsbordet betydlgit oftare än jag gör. Så svårt är det inte att äta tillsammans bara för att man har olika livsfilosofi eller religion.

Ledsen om ni tycker att jag tjatar om USA-valet, men det finns en del kvar att summera. Att Sarah Palin ansågs kontroversiell har väl ingen missat. Efter valet uppgav en del medier att illasinnade källor inom McCains stab nu gick ut med att Palin hade trott att Afrika är ett land.

Den historien är en lögn.

Jag minns hur en del bedömare hävdade att Palins kandidatur var tänkt att locka besvikna anhängare till Hillary Clinton. Snart förstod allt fler att det snarare var evangelikala republikaner, de kärntrupper som McCain hade svårt att attrahera, som var målgruppen. Entusiasmen inför en kvinnlig kandidat till posten som vicepresident dämpades något, om jag uttrycker mig försiktigt. Hon blev en av de där märkliga man synar med förstoringsglas som jag bloggat om tidigare, apropå mediers valhänta religionshantering.

Det här är en kultur som svensken i allmänhet är väldigt främmande för. Detta gäller väl säkert en hel del kyrkligt aktiva, mer värdekonservativa svenskar också. Men vi har nog en större chans att förstå hur även de konservativa republikanerna resonerar, även om man inte håller med dem.

Skriver inte detta för att slå mig för bröstet. Jag hade också kunnat gå på Afrika-bluffen om Palin. Min poäng är att när historien gäller en person som henne, eller en Ted Haggard för den delen, så är nog risken större att storyn inte kollas lika noggrannt som i andra fall.

Och inser att trots min skeptiska läggning hade jag också kunnat tro detta om Palin. Vilket trots allt kanske säger lika mycket om henne som om mig.

Just hemkommen från London. Det skrivs och snackas om, janivetvem. Obamamania!

Det görs musik om presidenten världen över, en del riktigt bra. Caetano Veloso finns med en bit ned. (Tipstack till Johannes Brusila.)

Kolla den sista, om hur irländsk Obama är.

He's in the White House/He took his chance/Now let's se Barack/Do riverdance

Finns inte mycket mer att tillägga, liksom.

Cajun/Creol-tappning:

Lite Bollywoodtappning:

Hockey mama for Obama:

My president is black:

Japanskt bidrag:

There's no one as Irish as Barack Obama!

Gissa hur namntoppen ser ut för de nyfödda i Kenya just nu? Nej, du kan inte vinna nåt. Frågan är lite för enkel.

Tyvärr är jag sjuk och kommer inte att kunna blogga i natt.

Utrikesbloggen har länkat till ett kapitel av Sveska Dagbladets USA-korre Karin Henrikssons bok, USA - så funkar det (Schibsted Förlagen). Kapitlet beskriver presidentens maktbefogenheter. Aktuell läsning är väl ett understatement

Ska iväg på Max Ernst-utställningen på Moderna museet om några minuter, men vill först bara dela en tanke med er. Har tittat på CNN, som just nu har "View from the right", inför tisdagens presidentval.

Under diskussionspunkten "Vari helsicke är deen religiösa högern?", menar Stephen Hayes från Weekly Standard att media haft svårt att hantera Obamas tro. När George W för några år sedan sa att Jesus Kristus är hans favoritfilosof blev det väldiga diskussioner. När Obama säger att Kristus dog för hans synder och att detta är en källa till styrka från dag till dag, så möts inte det av samma reaktioner. Orättvist, hävdar Hayes.

En del debattörer brukar hävda att problemet tydligen inte är om du drar in religionen i politiken, utan om du drar "fel" slutsatser.

Tills vidare vill jag tipsa om den här läsvärda essän från Columbia Journalism Review från 2004. En aptitretare:

"However central belief and faith might be to the American populace, our news media seldom puncture the surface in their reporting on religion. The various institutions are scrutinized, sometimes with great rigor, as a former cardinal in Boston might confirm. But it generally takes scandal or spectacle to get even the large denominations on the front page. And even then, the deeper belief systems of these religions are left unexamined. The theology and faith of the believers is kept at arm's length, and the writing is clinical. The journalist glances at religious community as if staring through the glass of an ant farm, remarking on what the strange creatures are doing, but missing the motivations behind the action."

Reaktioner och reflektioner, tack!

1. Ska snart äta middag men tappar aptiten. Ser på BBC News hur panikslagna kongolesiska mödrar tränger sig fram med sina skrikande eller apatiska småbarn för att i bästa fall komma åt de alltför få energirika kex som hjälparbetarna kan förse dem med. "Vi har inte ätit sedan i torsdags", berättar en mamma.

100 000 har flytt bara den senaste veckan; en miljon är redan på flykt i regionen. Jag är pessimistisk över utvecklingen i östra Kongo-Kinshasa. Det blir ingen fred där så länge olika beväpnade grupper - läs FDLR, Nkundas rebeller, Rwanda och kanske några grupperingar till - fortsätter att berika sig på de naturrikedomar som marken gömmer. Ibland läser man att Kongo är så fattigt trots dess rikedomar. Paradoxalt nog är det fattigt just på grund av sina rikedomar. Här finns helt enkelt för mycket att stjäla. Det finns alltid någon som tjänar på kriget.

2. Sydafrika tycks vara på väg mot en slutgiltig splittring av ANC. Det kunde ha varit ett positivt tecken på en mognande demokrati, om det hade handlat om oenighet i sakfrågor som det åsiktsmässigt spretiga ANC inte längre klarade av att härbärgera. I stället sker det hela mot en bakgrund av en uppslitande personstrid inom partiet, där Jacob Zuma avgick med segern och Thabo Mbeki tvingades bort.

Utbrytarfraktionen leds av den tidigare försvarsministern Mosiuoa Lekota. De anklagar Zuma och hans anhängare för att underminera landets demokrati. Det talas om att ett nytt parti ska presenteras den 16 december.