Hur lång tid tar det från Mariannelund till Stockholm? Svaret var i går cirka tio timmar - om man reste med SJ. Mina kinesiska vänner höll god min när de kom fram, medan jag själv muttrade nåt om att det kanske är tur att det inte är Sverige som arrangerar OS.
Apropå OS, så har Foreign Policy en lista över länder som inte brukar lyckas nåt vidare. Vad tror ni om Sveriges medaljskörd den här gången? Känns inte så optimistiskt. Vi svenskar brukar alltid ha en orealistiskt optimistisk syn på våra idrottares medaljchanser.
Jag har en tes om varför: Sportjournalistiken måste självfallet koncentrera sig på våra egna idrottare; det är ju där vårt intresse ligger, inget konstigt med det. Men springer de inte lite, lite snabbare, hoppar de inte lite lite längre, skjuter de inte lite, lite hårdare i tv-sporten eller 4-an än i verkligheten?
Undrar vad som skulle hända om man anmäler ett sportinslag för ensidighet och partiskhet. Nån som har testat?
Nåt av det coolaste jag hört på länge var när systrarna Linda och Sara Mårtensson lärde ut konsten att spela vattentrumma i sjön Ögat vid Viebäcks folkhögskola under Missionärsbarnsträffen förra veckan. Finns en ljudlänk här, mitt på sidan.
Jo, de använder handflatorna och vattnet, inget mer. De har lärt sig det i Centralafrikanska republiken, RCA. Påminner om en inspelning jag hörde med två killar på ett postkontor i Ghana som stämplade frimärken i takt till en melodi de visslade.
Hade omvärlden fått välja president åt USA, så hade John McCain redan kunnat packa ihop sin valturné. Nu är det inte så, men stödet för Obama i utlandet är massivt. Inte minst i Europa.
Intressant att notera är hur USA-medborgare stationerade i Europa ger tio gånger mer i bidrag till Obamas valkampanj än till McCains. Detta återspeglar hur man tagit intryck av omvärldens väldigt negativa åsikter om de senaste åtta årens presidentskap.
Samtidigt bör man komma ihåg att ingen av de båda kandidaterna väljs av omvärlden. Den som vinner höstens val kommer att lyssna till den hemmaopinion som har makten att avsätta honom fyra år senare.
Jag minns inte vem som påstod att den tunnaste boken i världshistorien heter Tysk humor genom 700 år. Men vi svenskar roar dem, eller åtminstone vårt språk.SüdWestdeutscherRundfunk kanal3 bygger ett återkommande humorinslag kring våra å och våra "jaa, jaa". Och våra nationalklenoder. Lyssna här.
(Ungefär, "Vad heter möbelputs på svenska? Ikea-Nivea, jaa-jaa." Tror jag, utan att nånsin ha läst ett ord tyska i och för sig.)
Har hört att både en och annan svensk råkat ut för överförfriskade tyskar som drar de här snuttarna när de hör att man är svensk. Kul att vi kan bidra med nåt.
Kristi logik är försoning, medielogiken bygger på konflikt. Detta är en paradox som vi dagligen brottas med på vår tidning.
Efter att ha lämnat artikeln om Lambethkonferensen satt jag kvar med en olustkänsla och vill höra hur du som läsare tänker.
Nyanserna riskerar att försvinna i rapporteringen om de olika anglikanska grupperingarna. Den pågående striden inför Lambethkonferensen gör sig perfekt i medier: Ingredienserna sex, konflikt och tydliga grupperingar som står mot varandra platsar på vilken förstasida eller löpsedel som helst.
Men det finns en grupp evangelikala präster och kyrkligt anställda i Engelska kyrkan som professor David Martin skulle beskriva som liberala. De tycker inte att svaret på frågorna i den pågående debatten är givna. Det finns också kyrkomedlemmar, förmodligen är de ganska många, som inte ser homosexualitet eller kvinnliga biskopar som de viktigaste utmaningarna kyrkan står inför just nu.
Jag är alltså inte ute efter att frågorna är oviktiga eller vem som har rätt eller fel. Det jag vill åt är hur medievärldens inarbetade dramaturgi leder till att nyanserna försvinner, och därmed skymmer tillvarons komplexitet.
Jag tror att tre tendenser samspelar.
Ett. Vi får inpräntat att om någon är oenig med en annan så är det en "HAT-attack". Vad gör det med vår tolerans för att människor tycker olika?
Två. Olika läger polariseras av uttalanden som skruvas i rubriker.
Tre. Allmänheten serveras stereotypa bilder av vad det innebär att vara kristen, centerpartist, muslim eller vad det nu kan vara.
Sammantaget radikaliseras debatten, skyttegravarna blir allt djupare och det offentliga samtalet svårare att föra.
Metodistpastor Derek Rigby köpte andrahandskläder, skitade ner dem, skvätte bärs över dem och la några sprutor bredvid sig när han i söndags ville testa hur församlingen skulle reagera inför ett möte med nån från samhällets skuggsida. För att bli riktigt övertygande lät han skäggstubben växa i tre dagar och tryckte dit några fejkade tatueringar.
Uppenbarligen lyckades den tidigare polisen med sin förklädnad, där han satt i kyrkporten och rökte, iförd peruk. Ölburkarna blev hans enda sällskap.
- Ingen pratade med mig, förutom några som sa åt mig att sticka och hålla mig ifrån deras bilar, som de hela tiden höll koll på, berättar en något förvånad pastor för BBC.
När barnen gått till söndagsskolan gick luffarpastorn Rigby fram och avslöjade sig inför den skamsna församlingen i Prestatyn.
- Några blev generade. Ingen blev arg på mig, men de blev chockade över hur de hade ignorerat mig på det sättet.
Pastorn har gjort samma sak i två andra församlingar tidigare, som ett försök att illustrera vikten av att vi godtar våra medmänniskor. I de andra församlingarna har han fått motsvarande 50 kronor, en filt och ett paket kex. Nu fick han ingenting.
- De kunde ha gett mig en kopp kaffe, säger Derek Rigby.
Historien känns olustig av två anledningar.
Ett: Jag tror att resultatet skulle bli samma i många kyrkor här i Sverige.
Två: Visst har det hänt att jag har hjälpt en utslagen, men uppriktigt sagt har jag inte en aning om ifall jag hade reagerat annorlunda vid ett givet tillfälle. Och min egen blekfeta bekvämlighet skrämmer nog mest. Det är nämligen där allt börjar.
Hur tänker du?
Ingen har väl undgått att biståndet har gått från en ganska ignorerad position i den allmänna politiska debatten, till att bli ett av de områden där det närmast brinner på barrikaderna.
Tre av de enskilda organisationer som inte fanns med i Riksrevisionens omdebatterade granskning av Sidas revisionskedja - Röda korset, Diakonia och Kvinna till kvinna - gav nyligen frilansskribenten Anna-Lena Lodenius i uppdrag att summera det senaste årets biståndsdebatt.
Nu har Timbro släppt en motrapport av Fredrik Segerfeldt, där han tar upp de delar av Lodenius skrift som berör Timbros publikationer.
Där finns en punkt som jag tycker är särskilt intressant. Segerfeldt skriver att ett av syftena med Timbros biståndsprojekt har varit "att ställa krav på avideologisering av branschen". Jag undrar om det är möjligt. Jag tror att ideologiska premisser även framöver kommer att vara ofrånkomliga när det gäller synen på vad som leder till utveckling. Orsakssambanden är inte tydligare än att forskningsrön kommer att tolkas olika beroende på vilken ideologisk grundsyn man har.
Även om debatten tidvis haft ganska märkliga övertoner, så tror jag att bistånds- och utvecklingspolitiken tjänar på att de olika aktörerna tydliggör sina ideologiska utgångspunkter ytterligare.
Den 24-årig nyzeeländaren Walter Scott har sålt sin själ till helvetet, skriver nyhetsbyrån AP. Ja, alltså till restaurangkedjan Hell Pizza. Scott hade auktionerat ut själen på sajten TradeMe. Matkedjan betalade 5001 NZ-dollar, motsvarande 22 705 kronor. Detta strax efter att TradeMe tagit bort hans auktion för att den var smaklös.
- Det är inget allvarligt, jag är inte religiös eller så. Själen betyder ingenting, var mannens kommentar när nyfikna medier undrade.
Den enklaste lösningen är väl att ha två själar, men det är nog inte så vanligt.
Hell pizza är erkänt skickliga marknadsförare som paradoxalt nog lyckats kränga pizzor med hjälp av just smaklöshet. De tvingades för något år sen plocka ner sina reklamaffischer där Hitler heilade med en pizza i handen och sa:
- It's possible to make people believe that heaven is hell.
De hade också en bild på påven, där han äter pizza och säger att helvetet är verkligt och evigt.
Tidigare hade man skickat ut kondomer för att promovera vällust-pizzan när de lanserade sin pizzaserie de sju dödssynderna.
Jag funderade på några svenska alternativ:
Bjärka Säby-pizzan: Hovmästarn, där är ett skäggstrå i min
Världen idag-pizzan: Vi gör dem som på 50-talet. Det var bättre förr.
Peter Ljunggren-pizzan: Köp en, få många.
Dagen-pizzan: Med hemleverans. Blir det nåt strul får du två i morgon.
Man ska alltid fundera på om man är på väg att sälja sig till någon, och till vilket pris. I torsdags eftermiddag vid halv sex stod jag och högläste en rubrik här på jobbet, där Hans Weichbrodt sa: "Den onde vill stjäla din tid".
- Min tid ska han inte få. Nu går jag hem, sa jag.
Varpå vår bildredaktör Josefin Casteryd leende fyrade av ett:
- Slutade inte du klockan fem?
I dag blir det lasagne till lunch, om någon undrade.
USA har en tendens att bli en identitetsmarkör, inte ett land eller en kultur. Jag tillhör dem som både fascineras över hur mycket bra som kommer därifrån, och skräms av samhällbyggets sprickor. Banalt, javisst. Men den här bloggen skriver jag egentligen bara för att få en chans att lyfta fram något positivt. Grattis på nationaldagen.