Såg ni tv-sporten i måndags morse? Kalmar FF hade slagit Elfsborg i Allsvenskans seriefinal. Tv-sporten toppade sin morgonsändning med Milanoderbyt.

Tror du, kära läsare att det hade hänt, om Djurgårdens IF eller Gai... f'låt IFK Göteborg hade legat i toppen? (Känns långt borta, jag vet, men det hör inte hit). Och om samma lag hade slagit Feyenoord på bortaplan i en internationell cup. Wow, vad het svensk klubbfotboll hade varit.

Jag tror att det här är en del av en större problematik. Satt på ett café nånstans i Kina och pratade bort fem timmar med Jakob, en doktor i antropologi. Vi började prata integrationsfrågor. Då sa han nåt jag funderat på av och till sen dess :

- Jag tror att det finns en ännu större klyfta i Sverige, en som man aldrig talar om. Den mellan stad och landsbygd.

Nu undrar kanske du vad landsbygd har med Borås och Kalmar att göra. Det undrar jag också. Därför ser jag rött när någon använder begreppet "landsorten", ett ord folk lär sig först om de flyttar till Stockholm. För dig som inte vet det används begreppet på allt utanför Stockholm.

Men jag är nyfiken på din reaktion inför den här bloggposten. Kan du hålla med om att det finns en oerhört liten kulturförståelse mellan stad och landsbygd? Dessutom: Tror du, som jag, att just kyrkans folk upplever den klyftan som extra stor både i det interna och det offentliga samtalet?

Så, jag har inte på något sätt tömt ut det ämnet eller täppt till håligheterna i resonemanget.  Skit detsamma. Jag väntar in era reaktioner.

TILLÄGG:

Norrland... Stanley, du har helt rätt. Viktigt påpekande.

Leif: Ja, vi diskuterar det här på redaktionen ganska ofta. Ibland misslyckas vi också. Påminnelse till alla läsare: Tipsa om intressanta personer, skeenden och annat som ni tror kan vara nyheter. Och bli inte deppig om inte det resulterar i en artikel direkt. Fortsätt tipsa. Vi uppskattar det.

Carin: Det här fenomenet med utflyttning har jag diskuterat med vänner ganska mycket. Jag minns ett knäck jag gjorde med några underbart sköna människor i Frälsningsarmén. De flyttade ut i förorten för att de såg det som sin kallelse. Finns det motsvarande med folk som flyttar till storstan? Och jag träffade en kvinna från Nederländerna som hade flyttat till Stockholm just av den anledningen. Det är grymt intressant.

e: Tidigare har jag alltid uppfattat det som att Göteborg har ett Stockholmskomplex medan Stockholm skiter i Göteborg. Nu hör jag allt oftare nedsättande kommentarer om Västkustens huvudstad. (Menar inte detta om dåliga ordvitsar; de stör jag mig på också) Men nyligen såg jag i en av gratistidningarna hur en kändis fick frågan: "Säg tre dåliga saker om Göteborg." Trist, inte kul.

Ibland kan man få intrycket att världens problem uppstod när någon sorterade in folk i "vi och dom". Det tror jag inte på.

Det finns något allmänmänskligt i att dela upp världen i vi och dom i olika sammanhang. Problemet kommer först när någon får för sig att man kan behandla "dom" hursomhelst.

Alla människor delar i någon mån upp i vi och dom. Även på de ledar- och kultursidor där kritiken mot detta är som hårdast.

Ungefär såhär: "Det finns dom som delar upp i 'vi och dom'. Men det gör inte vi."

Så har Thabo Mbeki tvingats avgå; maktkampen mellan honom och Jacob Zuma är slutligen avgjord. Mbekis ledarskap har under hela hans tid vid makten ifrågasatts, inte minst för hans hållning i hiv/aidsfrågan. Aids orsakas av fattigdom, hävdade han.
Det känns inte särskilt lugnande att landet nu, om inget sensationellt inträffar, får en president som 2006 friades från våldtäktsanklagelser efter att ha försvarat sig såhär: Den 31-åriga kvinna som anklagade honom hade ju inte haft benen i kors, trots att hennes kjol slutade vid knäna; hon hade också beklagat sig inför det faktum att hon inte hade nån pojkvän; inte heller tyckte han det var nåt märkvärdigt att ha oskyddat sex med den hiv-smittade kvinnan, för han hade ju duschat efteråt. "Bränn fnasket" (Burn the bitch) skrek anhängarna när kvinnan anlände till rättssalen. Jag tänker inte ens gå in på de korruptionsanklagelser mot Zuma som han senare friades från.
Efter nedmonterningen av apartheid och frigivandet av Nelson Mandela varnade en del bedömare att ANC skulle bli för starkt. Risken fanns att det skulle få tillräckligt stor majoritet för att ändra konstitutionen. Detta var ett realistiskt scenario, men på sikt tror jag att ANC kommer att gå åt andra hållet. Kanske klarar partiet inte att hålla samman, åtminstone kommer det knappast att vara lika dominerande som nu.
Vad händer när Nelson Mandela dör? Finns det då någon eller något som samlar ens ANC längre? Jag har hört analytiker som menar att Jacob Zuma kommer att visa sina verkliga ambitioner först efter att sista skoveln jord skyfflats över Mandels kista.

Ja, det var bra på Globen i går.

Inte illa när man har vänner som ringer och säger "Hej, jag har två biljetter."  Tack, Kalle. Hälsa Linn.

Aristoteles skrev att en tragedi måste ha en hjälte som vare sig är särskilt god eller särskilt ond. Nån med i huvudsak positiva karaktärsdrag, men också med några svagheter som högmod eller ilska. Nån man som åskådare på det etiska planet kan identifiera sig med.

Dessutom är det grekiska dramats hjältars öde alltid att deras situation förändras från välgång till katastrof.

Grekerna förväntades gå hem från teatern med en känsla av ödmjukhet inför hjältens tragiska öde, gå hem med en respekt inför tillvarons nyckfullhet, gå hem med en känsla av identifikation: "Det kunde ha hänt mig".

Jag läser om detta i Alain de Bottons bok "Status Anxiety", samtidigt som min kollega visar ett läsarbrev. Någon har reagerat på hennes artikel om en rapport från Globaliseringsrådet, om hur invandringen i framtiden kan bli räddningen för Sveriges välfärd.

Kopian på artikeln är nedkladdad med ord som "Djävulens redskap", "Vi har stor arbetslöshet i Sverige" och "Inte heller hon kan på domens dag skylla på att hon är korkad..."

Jag letar ord.

Jag är på ett plan stolt: Det är faktiskt statistiskt säkerställt att det var färre av de troende som röstade på sd än genomsnittet.

Ändå funderar jag ofta över de gånger, visserligen få, som jag hör kristna hävda att fattigdomsbekämpning inte tjänar nåt till. "Jesus sa ju att vi alltid har de fattiga ibland oss". (Att han säger det när han ligger till bords med Simon den spetälske verkar de inte ha reflekterat över).

Eller den som generellt säger nej till att ta emot flyktingar och invandrare. Bibelns berättelser är fulla med exempel på människor som tvingades fly och togs emot av andra folk. Tänk på Rut. Tänk på hur Josef och Maria flydde till Egypten. Eller orden i Matteus om att det ni har gjort mot en av dessa mina minsta.

Här kan man lära av såväl Bibelns berättelser som de grekiska tragedierna.

The Economist skriver om ett trendskifte i synen på hur man tacklar frågan om den globala uppvärmningen. Nu räknar allt fler med att det inte räcker med att försöka förebygga; en anpassning till de stigande temperaturerna krävs också. Även Al Gore delar den uppfattningen. Tidigare fruktade han att det skulle dra uppmärksamhet från det förebyggande arbetet.
Förändringen beror främst på två orsaker: 1. Uppvärmningen sker snabbare än man tidigare trott. 2. De som drabbast hårdast är de fattigaste och ö-staterna.
Titta för övrigt på kartan där länders storlek gjorts om så att den återspeglar storleken på deras koldioxidutsläpp. Talande.

Det et här ska vara en utrikesblogg, så förlåt om jag tar mig friheten att blanda högt och lågt om alla sorters händelser från utanför Sveriges gränser. Det är en förmån man har som utrikesansvarig. Det här är högt, för övrigt.

Efter lördagens seger - utan Gerrard och utan Torres i startelvan - mot det där överskattade gänget som jag redan glömt namnet på, så drömmer jag om en Premier Leagueseger den här säsongen. Några träningsmatcher i Europa också, så ska det gå vägen.

Det här är inte hybris; det är ordningen som återställs.

På måndag firas den första Internationella demokratidagen. Finns det nåt att fira? Världen känns på ett sätt mer osäker än på länge. Putins Ryssland visar allt mer av sina maktambitioner; människor fruktar den islamistiska terrorismen, Kina tolkas oftare som ett hot än en möjlighet, i Afrika visar exempelvis Kenya och Zimbabwe med all oönskvärd tydlighet att respekten för demokrati ofta stannar vid offentlig retorik.
Men ibland glömmer man perspektiven. Vänd blicken bakåt i tiden, nämare bestämt till 1974. Då var antalet demokratier i världen 39. I dag 2008 räknar Freedom House 121 länder som demokratier med återkommande val. Det man kallar den tredje demokratiseringsvågen, som inleddes just 1974 med störtandet av Portugals diktatur, innebar utan tvekan en stor förbättring.
Jag hör invändningen: Vilken sorts demokratier är det vi talar om? Människors frihet kan inte reduceras till att de får stoppa en pappersbit i en låda nån gång var fjärde-femte år.
Sant. Men jag tror ändå att man måste se det från den ljusa sidan. Ett land som påstår sig vara en demokrati kan också ställas till svars för att inte leva upp till grundläggande demokratiska principer.
Det kan trots allt finnas anledning att hålla det perspektivet i minnet när man tar sig an arbetet med den ofrihet och fattigdom som finns kvar.

Jahapp, så kommer den då som på beställning. Eller inte. Sarah Palin action figure. Jänkarna är stundtals otroliga på att slå mynt av politisk humor.

Jag har till exempel en ölflaska hemma efter ett besök i Kalifornien för några år sedan. På etiketten finns en illustration av en bodybuildare med mycket välutvecklade biceps. The Governator Ale, heter märket.

Sarah Palin frågade för övrigt vid sitt tal på republikanernas konvent vad som är skillnaden mellan en hockeymorsa och en pitbull?

Läppstift!

Kongo-Kinshasas armé och FN-trupper försöker hindra Joseph Kony och Herrens motståndsarmé från att fortsätta exportera sin förödelse från norra Uganda till Kongo, Sudan och Centralafrikanska republiken.

I april sänkte Kony en fredsuppgörelse när han vägrade skriva under de överenskommelser som hans förhandlare hade varit med och tagit fram under två års arbete. Stalltipset är att Joseph Kony har använt tiden för att omgruppera sina styrkor. Bara mellan januari och mars ska LRA ha rövat bort 300 människor i Kongo, Sudan och RCA.

LRA är ett bra exempel på problemet med gerillor som exporterar konflikter över gränserna. Vi har sett liknande tendenser i Sudan-Chad-RCA och i Västafrika. Ibland sponsrar en regim en gerilla som då kan sköta kriget mot det grannland vars styre man vill destabilisera.

Därför frågar jag mig alltid vem som tjänar på att en gerilla finns där? Inte minst i fallet LRA, som inte är fler än att man borde ha kunnat få bort dem om det hade stått överst på prioritetslistan.

Räcker det med 200 soldater nu, som ska följas av ytterligare 900 senare? Jag har svårt att tro det.

Docenten och socialpsykologen Bosse Angelöw ger ut boken Glädjerapporten på Natur & Kultur. Den handlar om att tillståndet i vår värld är bättre än någonsin.

Någon som känner igen sig? Svaret är nog "alltför få". Det tycker inte bara Angelöw.

Faktum är att det i dag är fler än någonsin som firar sin 60-årsdag, äter två mål mat om dagen och på morgonen sänder sina barn till skolan. Du kan kolla en del av statistiken här.

Jag funderar ibland över Första världskriget, det krig som på engelska fortfarande går under benämningen "The Great War". Snacka om domedagsstämning och apokalyps.

Jag blir tagen av bilder på soldater som kravlar sig upp ur skyttegravarnas dy, över kanten för att inta en värdelös kulle eller ruin på Västfronten. För att några dagar senare förlora de hundra vunna metrarna till priset av ytterligare tusentals människoliv.

Johnny Cash vet hur man frammanar den känslan.

Dagen skrev nyligen om att The Passion of the Christ hade utsetts till den mest kontroversiella filmen i historien.

Här kommer en (ännu) mindre seriös lista. De tio sämsta Jesusfilmerna. Har bara sett Pasolinis Matteusevangeliet, och jag är minst sagt undrande inför vad den gör på listan.

Däremot vågar jag mig på en del förutfattade meningar om filmer som Zombie-Jesus, Jesus-vampyrjägaren, eller varför inte Ultrachrist (Är det en fågel? Är det ett plan? Eller nåt sånt.)

Vilken väg går Ryssland? The Chronicle of Higher Education ställde frågan till sex experter och fick väldigt spännande svar. Konflikten med Georgien har hettat upp diskussionen om landets plats på den internationella arenan, även om det länge varit solklart att Putins ambitioner går längre än att trona på minnen från fornstora dar.
Stephen Kotkin ger en synpunkt som förtjänar att lyftas upp: Oljans förödande inverkan på en demokratisk utveckling. Oljan ger i dag Ryssland 60 procent av landets exportinkomster. Inget land i världshistorien som fått en tredjedel eller mer av sina exportinkomster från olja har tagit steget fullt ut och blivit en fungerande demokrati, skriver Kotkin.

Sitter och... ja, dagdrömmer är det enda ord jag kommer på. Har nämligen just läst att det är väldigt kreativt att dagdrömma.

Vet inte hur jag började tänka på Barbara. Tror det var nåt väldigt banalt om gränslandet mellan genialitet och galenskap, konst och sorg.

Kolla in henne i den här konserten. Det är närmast magiskt när hon spelar ut hela sitt register. Teatraliskt, ibland med falska toner - alltid med total hängivelse. Titta 4.15 in i videon, när hon går mot publiken, händerna darrar, skakar. Jag tycker att den på ett sätt nästan är läskig; hon går med ett kroppsspråk som en självutnämnd Messias.

Men framför allt är hon alldeles underbar.

Såhär långt verkar de flesta republikanska debattörer - och konservativa kristna - stödja Sarah Palin även efter att nyheten släpptes om att hennes 17-åriga dotter är gravid. Vårt Land skriver att det rentav kan öka Sarah Palins popularitet. Hon står verkligen för Ja-till-livet-värderingar, går resonemanget.
Diskussionen om det höga antalet tonårsgraviditeter i USA kommer i varje fall igång igen. Men jag har sett ett par debattörer (republikaner ska tilläggas) som på CNN säger ungefär att det här inte är så anmärkningsvärt. Livet kommer med utmaningar, som en tonårsgraviditet, och allt handlar om hur man hanterar dem.
New York Times skriver förresten att John McCain hade föredragit Joseph Lieberman eller Tom Ridge som sin framtida vicepresident, inte Sarah Palin. En källa hävdar till och med att Palin inte kom upp som ett seriöst alternativ förrän bara två, tre dygn innan hennes namn offentliggjordes. Kanske var det därför nyheten inte hade läckt ut? Valet av henne fortsätter i varje fall att vara en enorm snackis.