Det var Joesph Nye som myntade uttrycket "soft power", i betydelsen att få sin vilja fram i politiken genom sina värderingars attraktionskraft i stället för vapnemakt eller hot om våld. När Kina satsar på att stärka sin egen medieversion av världshändelser utomlands, ser det onekligen ut som ett försök att stärka sin "soft power".

Jag har för övrigt alltid uppskattat ironin i att den kineiska CCTV och de brittiska övervakningskamerorna har samma namn.

Nu ska jag på fest.

Statsvetaren Fredrik Uggla skriver att 2008 var historiskt för Latinamerika. Andelen fattiga sjönk för första gången till under en tredjedel av befolkningen. Han påpekar mycket riktigt att man inte bör jubla för mycket. Det handlar om 182 miljoner fattiga, 71 miljoner i extrem fattigdom.

Man brukar mäta ojämlikhet med gini-koefficienten. Här är en lista över alla länders gini-koefficient 2007-2008. Där ser man att de latinamerikanska länderna fortfarande har oerhörda klassklyftor. Sverige har 25,0. Kina, vars enorma klyftor vi ofta talar om, har 46,9. Men Colombia har 58,6. Paraguay har 58,4.

Det kan inte skrivas för mycket om doktor Denis Mukweges arbete. Framför allt kan det inte skrivas för mycket om det helvete som Kongos kvinnor genomlider. En epidemi av massvåldtäkter. Hur ska man förstå?

Maria Eriksson Baaz intervjuade kongolesiska soldater för att höra deras syn på det som händer. Artikeln publicerades förra året i Journal of Modern African Studies. Mycket läsvärt.

En intressant aspekt är att flera bedömare säger att det faktiskt är den kongolesiska armén som är de värsta förövarna. Samtidigt som majoriteten av de kvinnor som kommer till Panzisjukhuset i Bukavu brukar berätta att det är FDLR-rebeller som våldtagit dem.

Koen Vlassenroot pekar ut Walungu i närheten av Bukavu som ett område där FDLR är som mest våldsamma. Medan de är ganska välintegrerade på många andra ställen.

Då frågar man sig vad som händer med de kvinnor som inte lyckas ta sig till Panzisjukhuset för att få hjälp. Det är nog inte gott att veta.

I regionen Uganda, Rwanda, Burundi, Kongo, har förmodligen minst sju miljoner människor dött i förtid sedan 1970, till följd av folkmord, stridigheter, massakrer, sjukdomar och svält. Och våldtäkter.

Jag saknar ord. 

Tomas Brunegård, VD för Stampen och styrelseordförande i Swedmedia, bloggar om medielandskapets förändring. Han är på väg till USA; han är pessimistisk när det gäller dagstidningarnas framtida utgivningsfrekvens:

"Dagstidningarna i Detroit har minskat till tredagars utgivning och det finns många fler exempel. Till och med självaste New York Times funderar i dessa banor sägs det."

Om samma fråga i Sverige: "Inte ens när vi talat om stora investeringar i webb- eller mobilplattformar har detta varit en diskussion. Nu kommer den, tror jag."

Beror detta på de nya medierna? Ja, självklart. Men frågan är om det är hela sanningen. Bra journalistik kostar. Och du som läsare är inte dummare än att du bara är beredd att betala om du tycker att vår journalistiska kvalitet står i relation till kostnaden för din pernumeration.

Jag tänker på en artikel som Mats Bergstrand publicerade i Axess. Rubriken är "När sanning och närvaro blev lyx".

I takt med att allt färre tidningar drivs av idéer och allt fler av vinstkrav, så minskar också möjligheten att bedriva en journalistik som håller för de kvalitetskrav som läsare och journalister tycker att man ska kunna ställa.

I stället återanvänds material från andra medier. Bergstrand refererar till en undersökning i Storbritannien.

"Resultaten visar att Storbritanniens mest ansedda tidningar rutinmässigt publicerar nyheter de aldrig brytt sig om att kontrollera sanningshalten i. 60 procent av nyhetsmaterialet är obearbetade uppgifter från Press Association, britternas TT, eller externt PR-material. Ytterligare 20 procent av nyhetstexterna kommer huvudsakligen från dessa källor. Bara 12 procent av texterna härstammar från tidningens egna reportrar. Samtidigt är det bara en procent av nyhetsmaterialet som öppet hänvisar till de egentliga källorna.

En byline på en tidningsreporter indikerar annars felaktigt att det faktiskt är tidningen som tagit fram nyheten. Forskarna tittade särskilt på om nyhetsredaktionerna gjort någon faktakontroll innan texterna publicerades. I 70 procent av fallen var det klarlagt att så inte skett. Bara 12 procent av texterna visade tydliga spår av faktabearbetning. Ännu värre är detta eftersom även byråjournalisternas material tappar kvalitet."

Papperstidningarna har aldrig haft en chans mot etermedierna när det gäller att ge nyheter i realtid. Däremot dra fram helt egna nyheter.

Men framför allt måste vi kunna svara på frågan "Varför?". Det är vi generellt för dåliga på. Min egen tidning inräknad. Det tror jag är en av de viktigaste orsakerna till varför papperstidningar kämpar med sina upplagor.

Jag har just skickat ett par artiklar om läget i Afrika kring de stora sjöarna, så det är med viss ödmjukhet jag skriver detta. Där är frågorna ofta fler än svaren. Om jag har lyckats med mina artiklar, så kanske du åtminstone har sett frågor som du inte visste borde ställas. Om jag nu inte lyckats besvara dem.

Jag vet att en del av er är oerhört intresserade av alla turer kring Ted Haggard. Ny dokumentär om honom, Oprah Winfrey-framträdande. Ja, det snackas alldeles väldigt mycket i USA - och i en del frikyrkokretsar i övriga världen - just nu. Beliefnet har samlat artiklar och bloggar i ämnet. Läs och begrunda.

Vem blir nästa Island? (Alltså, vilket lands ekonomi blir lika usel). Tidskriften Foreign Policy ställer sig frågan - och ger fem möjliga kandidater.

Jo, Storbritannien är med. Landets finanskris är så allvarlig att de elakaste tungorna gett London smeknamnet Reyjkjavik-vid-Themsen.

Påve Benedikt XVI har visat öppenhet mot Lefebvristerna, men han har hittills inte fått något i utbyte från dem, skriver den inflytelserike katolske kommentatorn Sandro Magister. Richard Williamsons förkastliga Föreintelseförnekande har väckt ilska, besvikelse och bitterhet.

Magister skriver att Williamson efter terrordåden den 11 september påstod att WTC-tornens kollaps skulle sättas i samband med någon sorts polisstat som försöker ta över USA och Europa. Det berodde absolut inte på två flygplan som kraschade in i tornen.

Här är ett klipp som sägs vara Williamson talandes om denna konspiration. Mer om detta.

Vatikanens presstalesman betygade häromdagen att påvens beslut att häva exkommuniceringen av de fyra biskoparna inte hade något med Williamsons historierevisionism att göra. Från judiskt håll är man väl mest undrande inför hur Williamsons grava antisemitism kan undgå att placeras i vågskålen.

Den 8 januari i år mördades journalisten Lasantha Wickramatunga i Colombo, Sri Lankas huvudstad. Han var mycket medveten om det fria ordets svaga ställning, om sin egen mycket utsatta position. Han hade till och med skrivit en ledare att publicera postumt, om han mördades. Läs den.

Diakonia uppger också att en oberoende tv-station fick sina lokaler söndersprängda bara ett par dagar tidigare.

Jag lovar att återkomma om situationen i landet.

Min uppskattade kollega Arne Lapidus var i dag med i P1-morgon, tillsammans med frilansjournalisten Peter Löfgren. Lyssna här. Arne ser det som osannolikt att Israel går in i direkta förhandlingar inom den närmaste framtiden. Däremot blir det antagligen någon form av indirekta kontakter. 

Peter Löfgren pekar på att Fatah försvagats av Israels agerande i Gaza. Hamas stärks, inte för sitt islamistiska, politiska program - utan för att de uppfattas som motståndshjältar.

Det blir mer analys av Arne Lapidus i morgondagens Dagen.

Visst finns det god service även i Sverige, men P-M Nordkvist noterar det som alla gör när de besökt USA: Sverige är ett u-land i servicehänseende när vi jämför oss med dem over there. Varför?

P-M har ett par poänger. Men jag undrar om han har rätt i att servicepersonal på exempelvis restauranger inte behöver dricksen på grund av bra lägstalöner. De vänner jag har och har haft vittnar om något annat.

Jag tror att vi i Sverige har lite svårt att skilja på rollerna. Vi har (eller utger oss för att ha) ett välutvecklat sinne för människors jämlikhet. Vi är du, inte ni med varandra. Allt som luktar brukspatron-dräng i relationerna får de flesta av oss att sparka bakut. En del i servicesektorn verkar misstolka det som att de behöver krypa för överheten.

Fel. Jag förväntar mig att bli betjänad med ett leende i butiken. Jag kräver ett vänligt bemötande. För ett tag sedan var jag inne i Den Mycket Fina Klädbutiken när jag skulle ha en ny kostym. För personalen var ett kaffesamtal med varandra viktigare än service. Jag spenderade mina tusenlappar på Mexx i stället. Där ägnade de tid åt kunderna.

Det blir helt fascinerande med hotell och restauranger i toppklass förlorar kunder för att personalen är mer hamburgare än fois gras så att säga. 

Det företag som har personal med rätt attityd har milsvida försprång i förhållande till konkurrenterna. Så enkelt är det.

Bra inititiativ av vår norska systertidning Vårt Land. De lät Erling Rimehaug svara på läsarfrågor som rör teologi, proportionalitet enligt folkrätten, varför inte Egypten släpper in palestinier från Gaza osv.

Chatten verkar ha dragit storpublik.

Blev bara så glad när jag läste Anders Piltz krönika nu på morgonen. Gör det du också:

"Det finns förvisso spänningar mellan tro och förnuft. Men allt förnuft bygger på tro, och utrotandet av religionen leder inte ofelbart till upplysning, vilket de totalitära systemen på 1900-talet har visat oss."

Här är ett annat inlägg om tro och vetande.

Jag fyller 40 i dag, och den eminente redigeraren Martin Einald har gjort en Dagen-etta som jag tolkar som en profetia.

Enda gången jag hamnar tillsammans med Torres och Gerrard.

Jag älskar Bob Paisleys citat från 1978. "Mind, I've been here in bad times too. One year we finished second."

Martin har dessutom lyckats klämma in Hallandssången i bildtexten. Jag blir sentimental.

Hela tre personer deltog i tävlingen Allt för Norge. Ja, jag är förstås ironisk. Tre möjliga förklaringar till lågt deltagande:

1. Folk läser inlägget och tänker: "Vilken idiot han är den där Gustafsson. Vill jag ha dvd-n så laddar jag ju bara ned den". (Fy skäms...)

2. Tre personer gillar Norge tillräckligt mycket för att ägna det 1000 tecken.

3. Sammanlagt tre personer har läst min blogg under den här perioden.

Hehe, måste vara trean.

Stikkan, du vinner. Ditt inlägg har ett drag av vacker desperation. Som om du på livstid förvisats Over there, till straffkolonin Sverige. Eller tagit Amerrkabåten och drömmer om ditt hemlands fjordar, som du vet att du aldrig mer kommer att få se.

Mejla din postadress, så kommer dvd-n.

anders.gustafsson@dagen.se

Vår tidigare nyhetschef Anette Novak blir ny chefredaktör för Norra Västerbotten. Vill gratulera båda. Lycka till med uppgiften, Anette!

Här är det ultimata nördtestet: Lucktest på 80-talslåtar. Apropå detta med skamlistor i musikvärlden.

Jag fick 83. Is that normal?

Vad fick du?

P.S. Via Emanuels blogg såg jag att Charlotte Therese funderar på att starta en 80's Anonymous. Väbehövligt, tror jag. D.S.

Läser man bloggar och tidningar verkar folk så oerhört tvärsäkra. De händelser som lett fram till de  tragiska scener som nu utspelas i Gaza är enbart Israels fel. Eller enbart palestiniernas.

Jag har svårt att se det. Det enda jag vet är att jag inte har minsta sympati eller förståelse för Hamas. Däremot för den palestinska befolkningens lidanden. Och för det judiska folkets.

Jag märker att jag ofta inför svenska vänner försvarar den sida som personen jag för tillfället pratar med har antipatier för. Så om du i den här bloggposten letar efter ett tydligt ställningstagande, så får du söka förgäves.

I stället vill jag tipsa om ett samtal i en tv-studio och ett par bra artiklar som jag tycker gav en informativ bild av de enorma problem hela regionen står inför. Fareed Zakaria hade i söndags ett samtal på CNN med fyra experter i Mellanösternfrågan. Hanan Ashrawi påpekade att Gazaaktionen inte på något sätt stärker de moderata krafterna bland palestinierna, tvärtom. I Gaza och på Västbanken uppfattar människorna självfallet inte Israels Gazaaktion som ett tillslag mot Hamas - utan som en attack på alla palestinier. 908 uppges ha dött i skrivande stund, varav över 375 civila enligt Reuters.

Samtidigt var det inte förvånande att Israel förr eller senare skulle reagera mot de Hamasavfyrade raketer som är avsedda för civila. Inget land skulle tolerera något liknande.

Bret Stephens vid Wall Street Journal påpekar två fundamentala skillnader mellan nu och då, om vi talar om  de senaste två årtiondenas utveckling. Det är idag en mer religiös konflikt än tidigare. Medan religionen sällan är den tändande gnistan i en konflikt, så blir konflikter omvittnat mycket svårare att lösa när folk tolkar dem i religiösa termer.

Den andra skillnaden är Iran. Martin Indyk, tidigare ambassadör i Israel, fruktar att det är just Iran, Hizbollah och al-Qaida som går stärkta ur de nu pågående striderna. Vilka framtidsutsikter...

Jag vill också rekommendera The Economists två artiklar från senaste numret. Ger en bra bakgrund till en del av alla de chanser som försuttits från båda sidor genom åren.

Jag hoppas Israel snabbt avslutar Gazaaktionen så att humanitär hjälp når fram. Men därefter behöver vi politisk press - på båda sidor. Och inse att båda sidor kommer att tvingas till smärtsamma kompromisser om de vill ha en varaktig fred.

Mackan Andersson har nu fått mig att ta fram det sämsta i mig. Här är det.

Nek et Cerena: Laura non c'e. Innehåller det mesta som är fel. Fladdrande sidenlakan i Italo-rock är en no-no i alla sammanhang. När sedan Cerena sjunger ut "Ge mig ditt hjärta som glöder av åtrå", så vet skammen ingen gräns. För det är nåt med det här som jag motvilligt gillar.

Bee Gees - Secret Love. Tommy i min klass lyssnade på Kiss. Och då menar jag bara Kiss. Efter indoktrinering hemma hos honom började jag också lyssna på dem. En dag hittade han ett kassett med Bee Gees hemma hos mig. Jag fick höra det i tre år.

Andrea Bocelli och Helene Segara - Vivo per lei. Visserligen är det här världens två vackraste språk, men det här är oförlåtligt.

Mariah Carey - All I want for Christmas

Maja och Ingrid var de enda som gillade Mariah, och de terroriserade oss alla på Kunmings karaokebarer. Maja, Ingrid: Confession time! Jag har lyssnat på den här varje jul sedan jag kom hem från Kina. Trots att man inte ska, av rent principiella skäl.

Kiss - Rock'n roll all night and party every day

Möjligen skrev de rockens mest patetiska ord om kärlek: You show us everything you got/Baby, baby that's quite a lot. Men Tommy lyckades med indoktrineringen. Jag kan fortfarande texten på rätt många Kisslåtar utantill.
Men berätta det inte för någon.

Tintin var min journalistiska förebild när jag började skriva. Han reste världen runt men tycktes aldrig ha press på sig att lämna några artiklar. Bara äventyr, äventyr.

I dag fyller han 80. Flera tidningar och tidskrifter har uppmärksammat honom.

Jag har ett par fina Tintinutgåvor, bland annat Blå lotus på kinesiska. Likaså har jag en frimärkskarta från Belgien, som gavs ut för två år sedan till minne av Hergés 100-årsjubileum.

Hade velat höra hur en kapten Haddockgratulation skulle låta. Nån som har ett förslag?

Jag har norsk TV, NRK1, och ibland undrar jag varför. Men häromdagen sände de en dokumentär om när Odd Børretzen spelade in sin senaste skiva. Då är allt förlåtet.

Kanske är han Norges bäst bevarade hemlighet för omvärlden. Han ömsom läser, ömsom sjunger sina underfundiga texter till Lars Martin Myhres finstämda gitarrspel. Det är visa, det är jazz, det är alldeles alldeles underbart.

Vintersang är något av det vackraste som skrivits om kärlek, tyvärr hittar jag inget lyssnarexempel. Måsarna, "Måkerne" handlar om en särskild sorts människotyper som du nog känner igen. Ibland uppför de sig som djur. "Måsar äger ingen samhällsanda. "Ska-haaa! Ska-haaa!" Jag vågar inte tänka mig vilket parti de hade röstat på om de hade haft rösträtt".

Här är den:

Odd Børretzen gjorde filmen Allt för Norge. Jag har dvd-n (ja, helt laglig köp-dvd) hemma och lottar ut den. Den är en kärleksförklaring till hemlandet. Jan Boklöv är med...

Reglerna: Lägg en kommentar om varför Norge är så bra. Max 1 000 tecken med mellanslag. Jag är enmanna-jury, mitt beslut kan inte överklagas.

Jag meddelar vinnare här på bloggen om några dagar.

En av de artiklar jag fick flest reaktioner på förra året, var intervjun med Frederik Stjernfelt om hur yttrandefriheten hotas.

Råkade just hamna på Kenan Maliks välformulerade försvar för yttrandefriheten. Kenan Malik är pessimistisk. Rushdies kritiker förlorade slaget men vann kriget mot yttrandefriheten skriver han.

Ofta hör vi att "religionen blandar sig i politiken". Men jag har en hönan-och-ägget-fråga när det gäller förhållandet religion-politik. Jag har intrycket av att inflytandet lika ofta går i motsatt riktning: Vår politiska hemvist påverkar vår tro - en diskussion som inte hörs lika ofta.

Varför?

Jag kan ana delar av det i den här diskussionen på Carl-Henrik Jaktlunds blogg. (Läs kommentarerna)

Tillägg: Med detta menar jag alltså inte bara Carl-Henriks tankar; jag menar hela diskussionen. Men det där gäller mig själv i allra högsta grad. Det svåra för egen del är att klura ut hur ens egen bakgrund (socialgrupp, klasstillhörighet, föräldrars politiska åsikter osv) påverkar ens tro.

Pekka Mellergård drar i senaste NOD paralleller mellan frikyrkan och den samtida konsten. Spänningsfältet mellan ideal och verklighet, exempelvis. Han skriver också "Tron på konsten och konstens möjligheter skiljer sig i sina uttryck inte så radikalt från tron på evangeliets förvandlande kraft som man ofta föreställer sig". Känslan av utvaldhet är en annan pendang.

Och ändå ses dessa ofta som de mest skilda av världar. Jag kan inte komma på en evangelikal/pentekostal kristen som gjort avtryck i den samtida konsten.

Jag tror mig veta huvudförklaringen. Förenklat kan man säga att den samtida konstens livsluft har varit provokationen, överskridandet av gränser, utforskandet av den mänskliga existensens utmarker. Ifrågasätta tabun har däremot aldrig stått högt i kurs i frikyrkan. Därför har det varit svårt att verka på den samtida konstens villkor och stanna kvar i frikyrkomiljön. De båda begreppsvärldarna har helt enkelt legat för långt ifrån varandra.

Jämför med musiken. Frikyrkokulturens musikliv ansågs länge upptaget med teknisk perfektion snarare än konstnärligt intressanta utrryck. Tomas Andersson Wij skrev en gång om albumet "Toto IV" och dess plats i frikyrkoungdomens själ, vilket kanske kan fungera som en illustration av vad jag menar.

Pekka Mellergård skriver om hur detta är på väg att ändras; (jag tror att det gäller konstnärliga uttryck generellt). Det beror förmodligen på att frikyrkan trots allt är mindre av en subkultur i dag än exempelvis på 1970- och 80-talen. Allt fler unga med frikyrklig bakgrund finns i dag i konstvärlden, en förändring som skett med eftertryck de senaste åren.

Intressant nog vågar flera av dem inte ställa upp på intervju, för att det kan hämma deras fortsatta karriär. Jag förstår den rädslan; den är intimt sammankopplad med tankefiguren ovan. Länge fanns ett mer eller mindre uttalat krav från församlingen att konst var okej, så länge den var proklamerande. Få saker skulle vara mer hämmande för en konstnärs karriär än kollegernas misstanke om att deras verk är smygevangelisation.

Carl Johan Erikson, lärare på KKH (frikyrklig bakgrund, har fotograferat en del för Dagen), säger i artikeln något jag aldrig funderat på: Väckelserörelsen drog i sin barndom till sig människor som var annorlunda, som sökte något mer än det konventionella. Människor som vågade tänka utanför etablerade mönster. Det kommer nu fram i senare generationer.

Den måste jag få fundera på ett tag.

Jag är inte rädd för att pröva nya smaker. Det är de inte på Taiwan heller. Salt-kaffe är den nya grejen.

Min lillebror hade en kort period när han ville ha salt på sin vaniljglass. Till hans försvar ska man säga att han gick i lågstadiet.

Jag hade nog mer trott på chilli-kaffe. Nån som testat det?

Men jag och Silvia - Rancilio alltså - håller oss till vanlig espresso. Hon gör mig aldrig besviken.

Vill bara önska alla läsare ett Gott Nytt! Läs här om varför nyårslöften kan vara destruktiva.

Jag tror förstås att det är ett marginellt problem. Nyår får i stället vara en stund att fundera igenom allt man har att vara tacksam för, kanske ägna en tanke åt dem som lever ett så oändligt mycket hårdare liv.