Det är hopplöst att ens försöka hänga med i all bra musik, film och litteratur som släpps. I dag fick jag ett tips om den här, och den har tydligen redan ett par år på nacken. Bra version, tycker jag. Älskar originalet.
Jag missade turbulensen med tipset om de 22 missionärerna som skulle avrättas.Jag gillade Emanuel Karlstens sätt att ta hjälp av er. Och så häftigt att ni använde er kreativitet till att bidra i sökandet efter saningen.
Fallet ger anledning till viss reflektion kring ett annat tipsmejl som dyker upp hos mig med jämna mellanrum. Det handlar om en åttaårig iransk pojke som skulle ha fått armarna överkörda av en lastbil. Allt som ett straff under sharia, islamisk lagstiftning, för att han stulit lite bröd.
Någon tipsare har varit rejält upprörd och velat att vi skulle skriva direkt. Bara det att historien är en vandringslegend från slutet av 2005, men den sprids alltså fortfarande i cyberrymden. Båda de aktuella exemplen visar hur viktigt det är för oss att kontrollera fakta noggrannt.
De nya medierna ger också upphov till en ny sorts journalistik: Dementinyheterna - om sånt som inte är sant men fått så stor spridning på nätet att det blir svårt för oss som redaktion att negligera. Förhoppningsvis bidrar det till att ni läsare ser värdet av journalisitkens uppgift, med faktagranskning och kälkontroll. Även om vi också förstås missar någon gång.
När sedan ni läsare är med och bidrar med ert allra bästa blir förhoppningsvis resultatet optimalt.
Och vad du än gör, misstolka inte det här som att jag vill att ni slutar tipsa. Som tidning är vi helt beroende av era ögon och öron. Tack för den insatsen, den är ovärderlig!
Vad har bokrean med Usama bin Ladin att göra? Den här gången är den gemensamma nämnaren Fred Hallliday, professor i internationella relationer vid London School of Economics..
Jag hittade hans bok The Middle East in International Relations på rean. Och i senaste numret av New York Review of Books recenserar han en nyutkommen bok om bin Ladinfamiljen. Rubriken är i varje fall bra: One Big Unhappy family.
Köpte också Kapuscinskis På resa med Herodotos, plus en bok av Bohumil Hrabal: En alltför högljudd ensamhet.
Vad rekommenderar ni i år?
Skrev ett av mina första blogginlägg om just den här frågan. Så tipsar Svenska Missionsrådet om två aktuella projekt om just religion och utveckling, Skickar med dem till er som är intresserade. Här och här.
Vilka grundvärderingar vi har styr förstås mycket av vårt beteende i övrigt. Det går inte att ta bort ur beräkningarna. Därför är jag glad över att frågan tas på allt större allvar.
En tanke slår mig under all glädjeyra i samband med kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings förlovning: Kungahuset är fortfarande en oerhört angelägen fråga för många svenskar.
Några riksdagspartier har monarkins avskaffande på programmet. Men jag är övertygad om att det block som skulle få för sig att verkligen driva frågan i en valrörelse skulle förlora valet på köpet. Så viktig tror jag att monarkin fortfarande är för många. Vad tror du?
Är det nån av er som känner till en opinionsundersökning där frågan ställts ungefär så?
Och tror du inte att norrmannen som spelar heter Terje Isungset. För att fullborda denna Hegerforsfrossa, så säger reportern: "It's not Coldplay." Jag ryser.
Statsvetaren Magnus Hagevi har svarat på min fråga, om han kan se en generell förklaring till de tio länder som är mest sekulariserade. Hagevi börjar sitt svar såhär:
Nej, egentligen inte. Det går säkert att hitta enskilda förklaringar, men någon stor enhetligt "detta kan förklara tendensen" finns nog inte.
Han utvecklar svaret på sin blogg här. (Titta under själva bloggposten, där jag har ställt fråga nummer två. Han svarar direkt under.)
Jag undrar lite över hur Hans Majestät Konungen kommer att tilltala Daniel Westling framöver. Hur säger man vid middagsbordet? "Prins Daniel"? Eller blir det en renässans för "Kära Örebroare"?
Är det någon som har kan förklara det fenomen som jag brukar kalla haveristernas typografi? Kolla kommentarerna i vilken blogg eller i vilket mejl somhelst. Det slår aldrig fel: De mest otrevliga personerna skriver alltid några ord i VERSALER (i skrift innebär det att man skriker). Om de skriver mejl, så byter de gärna färger flera gånger i texten. Som om en mix av lila, röd och ljus grön med olika grad och typsnitt skulle göra avsändarens åsikter mer vederhäftiga.
Är skribenten troende, så kombineras det gärna med extra många bibelord. I vissa fall en rad om var adressaten (inte de själva förstås) kommer att hamna till slut. Och inte är det i himlen.
Sedan avslutas mejlet/inlägget med "Kärleksfullt" eller "I all välmening".
Det här gör mig riktigt glad. Good Charlotte gör en insats för att uppmärksamma världen på den plundring av naturresurser som pågår i östra Kongo-Kinshasa. Ibland finns det en något hafsig anti-amerikanism här i Sverige. Men jag vet att många i östra Kongo ser det annorlunda. Få medier har varit där så mycket som de stora amerikanska. Här i Sverige är det förvånansvärt tyst, åtminstone på mediefronten.
Annat på kyrkfronten. Jag tror att Sveriges kyrkor har lättare att enas kring Kongo än kring en Jesusmarsch. Historiska band, personliga band och en stark solidaritet med folken i den här regionen gör att Sveriges kyrkor på olika sätt finns representerade.
Man kan också hoppas att God Charlottes engagemang är början till en större rörelse i USA för att få slut på 1. De sexuella övergreppen mot kvinnor, och 2. Plundringen av naturresurserna i Kongo-Kinshasa. Lite som det varit med opinionsbildningen kring Darfur.
Joel Madden säger också att han ska åka till RCA i höst med Unicef för att få veta hur konflikterna i regionen påverkar barnen.
Videon nedan är om detta, men jag skickar med Spotifylänken på Dance Floor Anthem.
Apropå bluegrass. The Louvin brothers tillhör de stora. Och Satan is real är en klassiker.
Intressant det där, man trodde att det gick att skrämma folk till himlen. Predikan i mitten av låten är det mest svavelosande jag hört. De förmedlar den utan ett uns av ironi ska tilläggas. That ol' time religion har en del ingredienser man är glad att man slapp.
Och skivomslaget, sinner friend, skivomslaget!
Då är du inte ensam. Nästan 35 000 har sökt det hittills, skriver norska kollegan Vårt Land. Kolla särskilt bilden. Obetalbar platsannons.
Det handlar om att vara vaktmästare på ön Hamilton Island. Visserligen gick ansökningstiden ut i går. Men ge inte upp. Jobbet utannonseras tydligen var sjätte månad. Arbetsbeskrivningen är att du ska ha det så kul som möjligt. Det blir inte svårt, eftersom ön ligger vid Stora barriärrevet. Jo, du ska kunna prata och skriva engelska. Fotografera, blogga och göra en eller anna video ska du också hinna med.
För detta får du en lön på 150 000 australiska dollar, fri lyxbostad nära trsnaden och gratis resa till och från ön.
Jag gissar att de tar pengarna från sin PR-budget, för medier världen över går förstås på tricket och ger gratisreklam som de annars hade måst betala dyra pengar för.
Mediefolk är så korkade som går på den lätta. Jag är mer kritiskt lagd.
Det är många år sen nu. Men Cohenbrödernas film O Brother where art thou? fick rätt många utanför USA att uppskatta bluegrassen. Och även i USA vann den många nya anhängare. Inte en sekund för tidigt. Alison Krauss fick en större publik, och när hon gjorde Raising Sand med Robert Plant var succén total. Också det väldigt välförtjänt.
Märkligt nog är det sällan jag stöter på nån som känner till Del McCoury och hans band. (Här är deras Myspcaesida.) Dels säregna röst i kombination med en banjo på speed ger bandet ett sound som jag älskar. Deras bluegrass-gospel från 2006, The Promised Land kan jag verkligen rekommendera. Det osar omvändelse och svavel, man känner värmen från lägerelden och det luktar hästskit. Och jag känner mig helt säker på att Herren ska föra oss hem, rätt in i solnedgången på nåt förunderligt sätt.
Här i vänsterspalten ligger tre av låtarna i fullängd. Tidigare har jag hittat en webbsida där alla låtarna på The Promised Land var utlagda för gratis lyssning. Om nån av er ser den så säg gärna till så jag kan lägga ut länken.
The Family och Cold Hard Facts är också helt lysande.
Och just när jag skrivit det här kom jag på en polare som en gång faktiskt gled in i min lägenhet och sa: "Är det där Del McCoury?" när han hörde musiken från stereon. Det var Paul Börjesson, som bland annat sjunger i Grand Central Winter, så på ett sätt var jag inte så förvånad. Han har koll på rätt mycket i musikvärlden.
Paul berättade att han en gång var i Nashville, och på ett hak inne i stan hade Dels grabbar spelat. Drabbas av lätt avundsjuka.
Tillägg: Jag lägger upp länkarna här så folk kan klicka direkt på era tips.
Steve Earl och Del McCoury:
http://www.youtube.com/watch?v=ZBuMFDHkrH8
Nitty Gritty Dirt Band:
http://www.youtube.com/watch?v=sLD85G2jr-o&feature=related
The Isaacs:
http://www.youtube.com/watch?v=6MluEIkvlzE
JD Sumner:
http://www.youtube.com/watchv=7HPUryHzCcQ&feature=PlayList&p=DFB1FB669244FB73&playnext=1&index=7
Lyssna på Rich Karlgaards inlägg här, från Forbes där han är redaktör. Intressant i relation till den här bloggposten jag skrev häromdan.
Inslaget är bara drygt tre minuter långt, men absolut värt att lyssna på. Särskilt illustrativ för en del av problemet är den passus där Karlgaard berättar hur en ung bankman hade påstått att moral är ett hinder på vägen mot ekonomisk framgång. Joråsåatt.
Eller hur presenterade han sig egentligen, Irlands sämste bilförare? Det här är en galen historia om mannen som lyckades smita undan den irländska polisen 50 gånger. Han uppgav att hans namn var Mr Prawo Jazdy och pekade på sitt körkort. Mannen var från Polen, och Prawo Jazdy betyder tydligen körkort.
Den polskkunnige polisman som upptäckte bluffen kollade hur många gånger trafikmarodören hade kommit undan genom att ge det fejkade namnet och en ny adress. Ett 50-tal visade det sig.
Bland Irlands polacker har han blivit en kultfigur.
När jag var yngre spelade jag fotboll. Vi hade en styrelseledamot som det florerade massor av rykten kring. Ett av dem var att han hade åkt fast i Spanien för nån trafikförseelse och satt signaturen Korvmed Mos. Som du förstår kollade vi aldrig sanningshalten.
Vi hade en väldigt intressant artikel i tidningen tidigare i veckan, den om gallupundersökningen som säger att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna.
Så långt inget nytt. Men kolla listan på de övriga länderna. Den är oerhört intressant. Hade faktiskt inte sett detta, men blev uppmärksam på det efter att statsvetaren Magnus Hagevi skrivit den här bloggposten.
Han noterar att listan över länder där man säger att religionen spelar liten roll spretar åt alla håll, om man analyserar utifrån deras levnadsstandard. Religionssociologen Grace Davie sa såhär:
Jag citerar dig, Magnus:
"'När du har ryggen mot väggen behöver du något resolut. Det är därför religionen växer så mycket i exempelvis Afrika söder om Sahara, där det inte finns någon välfärd, där ekonomin är en katastrof och politiken är korrumperad', säger Davie enligt Dagen. När länder där en så extremt stor andel av befolkningen anser att religionen spelar en stor roll i deras liv listas upp är det lätt att hålla med Davie: Egypten, Bangladesh, Sri Lanka, Indonesien, Kongo, Sierra Leone, Malawi...
Men sedan anger Davie ungefär samma förklaring till varför svenska befolkningen ter sig så sekulariserad. Platser där religionen inte spelar en stor roll skall vara länder med hög levnadsstandard. Men i så fall förbryllar tio-i-botten-listan: Estland, Sverige, Danmark, Norge, Tjeckien, Azerbadjan, Hong Kong, Japan, Frankrike, Mongoliet och Vitryssland. Det verkar snarare vara huller om buller vad gäller hög levnadsstandard i länder där befolkningen utmärks av att religion spelar liten roll för dem."
Så jag undrar om det finns nån enhetlig förklaring till tio-i-botten-listan? Hittar enskilda faktorer i alla länder, men ingen gemensam. Nån som kan hjälpa?
Tänker på det när jag läser Maurice O'Sullivans funderingar om ateisternas reklamkampanj på bussar i Storbritannien. Rubriken är How "I learned not to fear the Anti-God Squad"
Han inleder texten med hur en tv-reporter en dag hejdade honom för en enkätfråga vid Victoria Station i London. O'Sullivan tar frågan som utgångspunkt för att diskutera skillnader och likheter mellan USA och Storbritannien, när det gäller religionens och ateismens plats i samhället.
Men så kommer slutklämmen, som jag tycker är alldeles underbart bra:
"I told the London reporter at Victoria that I admire people who take religion seriously enough to challenge it. And I suspect God would too, if he thought ads on the sides of buses or atheist thoughts for the day were as worthy of his time as helping people find meaning in their lives and peace in their souls. Perhaps if we are confronted with better questions about the meaning and value of religion, we will be forced to find better answers."
De senaste månaderna, ja månaderna, har jag varit fast i den här. Från och till i varje fall.
http://open.spotify.com/track/2fsCIcE2XuKiHaKsNYoNwu
I dag har vi en artikel där professor Clayton Christensen talar om religionens betydelse för en fungerande marknadsekonomi.
Här är videon där Christensen utvecklar sina tankar. Helt klart tio väl spenderade minuter, oavsett om du håller med honom i resonemanget eller inte.
Vi har en intervju med Rickard Sjöberg i Svenska Journalen i dag. Läs brödtextens andra utgång: "Är man rök- och spritfri, drar in miljoner till fattiga barn och gråter till E-Types musikvideos torde man givetvis ha få ovänner."
Jag börjar också nästan gråta om jag tvingas se en E-Type video. Men det var kanske inte riktigt det Rickard menade.
Barry Schwartz bok The Paradox of Choice är en av mina mer underhållande läsupplevelser de senaste åren; en väldigt informativ bok som har en hel del att säga om hur människan faktiskt funkar. Och hur illa det rimmar med en av våra förmenta sanningar i samhället: Ju fler valmöjligheter, desto lyckligare människor. Det stämmer bara i viss utsträckning. Blir valmöjligheterna allt för många, upplevs de mer som en belastning.
Här en föreläsning om boken. Jag ber förresten om ursäkt å hans vägnar för klädseln i den här videon. Å andra sidan kompenserar han det med originalitet och pedagogisk förmåga.
Måste nästan motvilligt erkänna att bloggandet inkorporerats i hjärnan vid det här laget. Eller hur ska man annars tolka att jag tänker på dig, kära läsare, såhär kring midnatt?
Hade på Spotify (lyssna på Fallin' med Connie Francis från 1958, snacka om långt hållbarhetsdatum) och skulle slå av datorn, när jag råkade se en rubrik som säkert intresserar en del av er. Så jag skickar med länken, trots att jag ännu inte läst essän själv. Berätta gärna om den är bra.
Clint Eastwood's Theological Vision, var det. Från The Common Review.
Någon av mina kollegor kommenterade i dag att Venezuelas president Hugo Chávez hade refererat till Gud under folkomröstningen. Hur ska man tolka det? Jag försökte reda ut detta för ett drygt år sedan och tar mig friheten att damma av den artikeln.
David Smildes bok Reason to Believe som jag refererar till i artikeln kan jag varmt rekommendera. Första kapitlet ligger här som gratis pdf.
Globalisering. Det innebär inte bara att kineser flyttar till Afrika, som ofta uppmärksammats de senaste åren. Det innebär också att afrikaner flyttar till KIna. Det här är fantastiskt. På 3:38 bjuder The New Yorker på några fantastiska foton och en kort inblick i nigerianernas liv i staden Guangzhou. Nigerianerna är nu kanske 20 000 i den ekonomiskt expansiva Guangdongprovinsens huvudstad. Monocle hade ett reportage om samma fenomen nyligen. (Tyvärr inte gratis på webben.)
Så vad händer nu när ekonomin krymper och fabrikerna slår igen? I samband med tilltagande ekonomisk nationalism är jag rädd för att den i en del länder kommer att paras med en ganska agressiv generell nationalism. Jag hoppas jag har fel.
Läser senaste numret av Situation Stockholm och skrattar högt. Innehåller en underbar intervju med Joakim Pirinen. Han reflekterar bland annat över hur andligheten smyger sig in i hans seriestrippar, nåt han inte känner sig helt bekväm med då han inte är "vardagsreligiös".
Samtiigt saknar Pirinen den religiösa dimensionen i det dagliga samtalet. Och så kommer det. När Joakim Pirinen vid ett tillfälle skulle vara med i TV4, kom ärkebiskopen fram, rörde vid honom och sa: "Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad".
En ärkebiskop måste förstås kunna citera Bibeln Samtidigt måste man känna samtidskulturen; även om Socker-Conny föddes redan 1983, även om Pirinen är duktigt trött på att höra hans citat, så finns det nåt väldigt befriande över att den svenske ärkebiskopen har läst Socker-Conny.
Pirinen: "Vanligtvis blir jag irriterad när folk tar upp det där, men när han sa det kändes det jätteskönt".
Läste i dag att Alison Des Forges fanns med bland de omkomna i flygkraschen utanför Buffalo. Des Forges jobbade för Human Rights Watch och var en av de främsta Rwandakännarna. Hennes HRW-rapport Leave none to tell the story (gratis här) citeras i alla böcker av betydelse om regionen.
Hon doktorerade på Rwanda 1972, hon var expertvittne vid elva rättegångar i Internationella brottsmålsdomstolen.
Hon har varit intervjuad och citerad i Dagen tidigare, här, här och här.
"Alison's loss is a devastating blow not only to Human Rights Watch but also to the people of Rwanda and the Great Lakes region," säger HRW:s direktor Kenneth Roth.
Uppdaterad:
Ser att The New Yorker skriver om henne.
Jag slutar aldrig att förvånas över myten om den girige juden. För det är väl den stereotypen som ligger bakom det faktum att en tredjedel av de tillfrågade i sju europeiska länder skyller finanskrisen på judarna. Fyra av tio bland de tillfrågade tycker att judar har för stor makt inom finansvärlden.
Jag minns att man ibland talar om en förändring inom antisemitismen runt 1870-talet. Dittills hade de främst förföljts för att de var "Kristi mördare". Därefter förföljdes de för att de var en "underlägsen ras".
Det allra märkligaste är väl att oavsett när och i vilket samhälle, så inte bara överlever judehatet i Europa. Det frodas.
Det är svårt att förstå. Någon mördar en femåring för att använda hennes kroppsdelar till en amulett eller nån häxbrygd. Men det är vad som händer med albiner i Tanzania.
Du kan delta i ett upprop här. Peter Ash, som leder organisationen Under the same sun, vädjade till omvärlden att få upp ögonen för vilken situation Tanzanias albiner lever i.
Sitter och är tacksam över att jag just ska dricka en kaffe, utan att behöva oroa mig för att nån ska vilja döda mig för att få fläta mitt hår i sitt fiskenät.
I kväll testade SVT:s Musikministeriet simmaren Michael Phelps dopningsmetod. Ja, den är ju helt laglig alltså. Phelps lyssnar på Eminem. Det påstås att musiken ökar hans syreupptagningsförmåga. Musikministeriet med all sin experimentlusta kollade förstås om Josefin Lillhage eller Lars Frölander kunde dopas med Eminem, Prodigy eller Stravinskij. Det gick inte att mäta några fysiska fördelar. Men mentalt! (Stravinskij undantaget)
De fortsatte testet på Lillhage, som slog personligt rekord med runt en sekund i en träningsbassäng. Dopningen hette Adam Tensta och Eboi, som körde en låt på bassängkanten. Lillhage såg rätt förvånad ut när hon såg sin tid.
Jag kommer ihåg när Wimbledon FC låg i högsta ligan i England, på den tiden då Vinnie Jones knäckte ben - och nötter. Det gjorde ont att möta Wimbledon helt enkelt. Så gick ryktet om att laget under bussresan till bortamatcherna brukade ladda upp genom att kolla amerikanska krigsfilmer från Vietnam. Wimbledon hade bra bortastatistik. En frustrerad West Ham-supporter (laget låg sist just då) skrev en insändare där han frågade sig om hans eget lag laddade med Helan och Halvan.
Kan inte Filmkrönikan göra ett sånt test på nåt allsvenskt lag? Fast inte Trelleborgs FF, vad ni än gör.
Jag slås ofta av att kvinnor som har en plattform mer sällan uttalar sig i medier än vad män gör. Ibland beror det på vår dåliga fantasi i kombination med tidspress. Vi ringer nån som vi vet ger ett snabbt svar.
Men gång efter annan blir det som i går, när jag skrev om revolutionen i Iran. Jag ringer fyra experter. Två män, två kvinnor. Det blir männen som uttalar sig i tidningen. Och jag är tacksam över att de ställer upp med sina analyser, sina reflktioner.
Så till min generalisering och förklaring.
Män är beredda att uttala sig på studs. Kvinnor vill nästan alltid fundera ett tag. Eller som igår: En hade varit borta från kontoret ett tag och kände sig inte redo att kommentera. Den andra ringde tillbaka när jag just skulle lämna min färdiga text till nyhetschefen. Rimligt.
Generellt sett är det inga bortförklaringar som kvinnorna kommer med för att slippa vara med i tidningen. Deras skäl till varför de inte kan/hinner låter nästan alltid vettiga och jag har full respekt för dem.
Ändå är tendensen så stark att den inte går att bortse från. Mansdominansen är rätt stor i Dagen. Därför vill jag uppmuntra fler kvinnor att ta sig tid att uttala sig när vi behöver hjälp av någon expert. Inte för att vi vill kvotera in dig i Dagen, utan för att vi ringer dig utifrån föreställningen att du har något att tillföra.
Det här blir en kort bloggpost. Det finns nämligen ingen religionsfrihet i Saudiarabien.
Läste just kollega Karlstens veckotips, och hittade då partiledare Göran Hägglunds bildblogg.
Den här löpsedeln från Hvitfeldtska gymnasiets skoltidning är helt enkelt nåt av det roligaste jag sett på länge. Skön självironi av ministern att bjuda på det. Eller hans stab kanske...
Jag kan knappt tro det här. Skånepolisen använde namnen Neger Niggersson och Oskar Neger vid en internutbildning. Det här låter som ett större problem än några rötägg. Vad är det för kultiur man har odlat då? Namnen hade i och för sig tagits bort, men ingen internutredning startades då det inte gick att spåra vem som hade fyllt i namnen från början.
Men måste inte sånt följas upp? Jag är mållös.
Det här är väl en sorts mea culpa. Kongo-Brazzaville är ett fattigt land med en konfliktfylld historia. Sällan skapar händelserna där några större rubriker; till detta är jag ju medskyldig då det är något jag faktiskt kan påverka. Jag ska snart utveckla detta
Läser att den kongolesiske, oppositionelle webb-journalisten Bruno Ossébi just begravts, efter att ha omkommit i en brand den 21 januari. Hans flickvän och deras barn, åtta och tio år gamla, omkom också i branden. Polisen säger att man ännu inte vet om den var anlagd. Ossébi skerv om korruption och maktmissbruk från president Sassou-Nguessos regim. Sedan december har Ossébi samarbetat med bland annat anti-korruptionsorganisationen Transparency International; de menar att Sassou-Nguesso och presidenterna för Gabon och Ekvatorialguinea borde utsättas för juridisk granskning när det gäller hur de samlat på sig oljepengar och placerat dem i Frankrike. Alla tre länderna har olja. (Mer om Gabon i det här fallet.)
Svenska Missionskyrkan har jobbat i landet sedan 1909. Kongoleserna är mycket tacksamma över det stöd och den uppmärksamhet som samarbetet har gett genom åren. Och det är ingen som förväxlar den närvaron med fransk kolonialism. Tvärtom är SMK en av de få långsiktiga partners man haft genom åren.
Faktum är att Kongo-Brazzaville i någon mån borde ha fått mer uppmärksamhet, även utifrån rent nyhetsmässiga grunder. Den ekonomiska krisen har visserligen fått oljepriserna att falla, men Kinas och Indiens ekonomiska boom, gör att just oljeländerna Kongo-Brazza, Gabon och Ekvatorialguinea blivit allt mer intressanta.
Visserligen har Dagen skrvit en del om Kongo-Brazzaville, även om jag gissar att Sändaren skrivit betydligt mer. Varför? Ofta blir det såhär: Dagen kommer ut fyra gånger i veckan. På Världensidorna är problemet alltid att man har flera intressanta ämnen/händelser att skriva om. Så även om jag är medveten om att någonting händer i Kongo-Brazzaville, så konkurrerar denna händelse med allt annat som sker i världen. Ibland väljer jag fel, inte snack om annat. Men väldigt ofta kan du i Dagen läsa om saker som du inte hittar någon annanstans. Eller med en vinkel som andra inte har haft. Det är jag stolt över.
Och självklart hoppas jag återkomma till Kongo-Brazzaville framöver.
Jo, en ekonom försöker förklara finanskrisen i USA för sin syrra. Underhållande. Från oktober förra året, men jag tror att den fyller en funktion. Det här berör så många, och då vill vi förstås gärna förstå vad som egentligen har hänt.
Här ett annat försök. Och här en diskussion från Council of Foreign Relations.
Tipsa gärna om den mest pedagogiska bakgrundsbeskrivning till krisen som du sett hittills.
Läser just att Abdul Qadir Khan släppts från sin husarrest i Pakistan. Atomforskaren Khan är ökänd för att ha spritt kärnvapenteknologi till många länder och ledde det som Gordon Corera kallade för Den nukleära teknologins Wal Mart. Läs bakgrunden här. På hemmaplan ser många honom som en hjälte. Han skaffade den första "islamiska bomben".
Blir spännande att höra de internationella reaktionerna.
Det här är lite kul. Det finns några tusen svenskar som har gått på missionsskolor ute i världen. De är inte bara många, de är organiserade. På facebook alltså.
Tipsa gärna dem du känner som vill ta upp kontakten med gamla kompisar.
Och tipsa mig om fler svenska skolor i andra länder som har en facebookgrupp. Kul att ställa samman en lista.
Jag börjar med de här, men kommer att lägga till fler i takt med att ni gör mig uppmärksam på dem som finns:
Kanyosha i Burundi.
Nzega i Tanzania.
Cochabamba i Bolivia.
Dhaka, Bangladesh. (Tack DoP Brolin!)
Uppdaterad: Lite osäker på om länkarna funkar; det verkar som att adressen ändras när man loggar in på facebook. Men sök bland grupperna så hittar du dem.
Ostron från Oleron, saffran från Sardinien. Två av nykomlingarna på listan.
Vad tycker du ska vara med från Sverige? Surströmming gillas inte. Men jag vill ha med Halmstadlax. Som väl brukar vara från Falkenberg om jag inte minns fel.
Kanske borde man nominera den panerade osten från Soldaten Svejk. Men det strider möjligen mot listans idé.
Så. Jag hungrig. Kvart i tio på förmiddagen.
Ja, det är vackert. Titta, så förstår du. Staden ligger i Yunnanprovinsen, Kina.
(Tipstack till Johan)
Nobels fredspristagare från 2003, människorättsktivisten Shirin Ebadi sällar sig till dem som hoppas att Barack Obama ska våga föra en dialog direkt med Ahmadinejads Iran.
Asia Times-journalisten gör en distinktion mellan dem som främst ser till kärnvapenfrågan och vill att sanktioner eller rentav militär intervention ska användas mot Iran. Ebadi menar att fokus för samtalen bör ligga på de mänskliga rättigheterna.
Jag är nog mer pragmatisk än principfast. Den som inte oroas av iranska kärnvapen är i bästa fall aningslös. Fråga Israel. Så hur komma till rätta med det hotet?
Man måste bland annat vara medveten om att ett alltför högt tonläge mot Iran riskerar att isolera de reformvänner som faktiskt finns. Iran är ett splittrat land, på gott och ont. Inte ens hälften av landets befolkning var född när revolutionen ägde rum 1979, så deras lojalitet mot den är inte given på något sätt. Samtidigt som man självfallet inte kan vara eftergiven mot de extremistiska tendenser som Ahmadinejad gett uttryck för med jämna mellanrum. Svår balansgång.
Jubileumsåret 2009 - 30 år efter den första islamiska revolutionen - blir oerhört spännande att följa.
Läser bloggar från Davos, och den här från Centre for Global Development är intressant. Den handlar om förändringen i synen på Amazonas regnskogar. I dag är de Latinamerikanska ledarna engagerade och talar dessutom om att kontinenten borde kunna visa vägen när det gäller kostnadseffektivt biobränsle. Och i dag talar inte västs ledare över huvudet på Latinamerikas folk när det gäller regnskogarna i Amazonas.
Läs också intervjun med CGD:s Sheila Herrling om behovet av att reformera USA:s bistånds- och utvecklingspolitik. Värt att notera är hennes analys, att den nuvarande Foreign Assistance Act är irrelevant i förhållande till de utmaningar USA står inför.
Ja, du läste rätt: som USA står inför - inte de fattiga länderna.
USA har alltid fört en biståndspolitik som ska gynna deras egna intressen. Sverige säger att fattigdomsbekämpning ska vara i fokus, och vi ska vara jämlika partners med mottagarländerna (eller samarbetsländerna).
Är det då så stor skillnad mellan Sverige och USA i praktiken? Jag har fortfarande svårt att avgöra det. Sverige och USA är för det första inte enhetliga i hur biståndspolitiken faktiskt genomförs ute på fältet. Dessutom har jag svårt att se hur man någonsin ska bli jämlika partners när den ena har pengar och den andra inte.
Är det en grad- eller artsskillnad? Öppet för diskussion. Jag tror att det är en gradskillnad; men den är inte oviktig på något sätt.
Det här är riktigt komiskt. Och samtidigt så otroligt skrämmande. Mark Thomas berättar om hur polisen stoppade och visiterade honom i samband med en vapenmässa. På det dokument de måste ge honom som motiverar varför man visiterar någon, skrev de att han hade verkat vara en inflytelserik individ. Och han hade försökt gå förbi dem med "an over-confident manner".
1984, såhär 25 år efter.
Ilska! Den ende svenske medborgare som Amnesty adopterat som samvetsfånge - journalisten Dawit Isaak - har förts till sjukhus. Hur länge ska vi vänta? Rapport säger just att Isaak kan vara döende. Utrikesminister Carl Bildt måste göra en kraftfull markering. Det här är en skam för Eritera, som ju också förföljer sina religiösa minoriteter. Gospelsångerskan Helen Berhane var ett sånt fall.
Nej, ingen vi känner igen. Men ibland blir man tagen av en historia som flimrar förbi, ett livsöde som visat på hopp men ändå slutar i tragik.
Jag satt och läste om norrmannen Jonas Bendiksens foton från slumområden världen över. Följ länken, läs längst ner på sidan. Där kan man läsa att Angel Wainaina, som jobbade för Ghettoradio, har dött. Hon var på fel plats vid fel tillfälle. Hon omkom i en eldsvåda i ett köpcenter i Nairobi. Angel var en uppskattad hip-hopartist, radiopratare, poet.
Vet inte riktigt varför jag skriver det här, men ibland vill jag plötsligt lyfta fram någon som fått gå för tidigt. Som om man för en halvminut kunde besegra döden genom minnet.
Det är givetvis bara en sentimental illusion.
Kinas ökande aktiviteter på den afrikanska kontinenten har uppmärksammats en hel del de senaste åren. Man ska komma ihåg att det för Kinas del fortfarande bara rör sig om två procent av landets totala utrikeshandel.
Nyhetsbrevet Africa-Asia Confidential har en spännande artikel om relationen. Den har hittills kanske mer strategisk vikt än ekonomisk, för Kina.
Men för Angola är läget ett annat. Drygt 23 procent av Kinas Afrikahandel sker med Angola. Ni har säkert gissat vad det främst handlar om: Olja. Och det fallande oljepriset har slagit hårt mot Angolas exportinkomster.
Nyhetsbrevet konstaterar att om Kina fortsätter att investera och göra affärer i Afrika trots den globala ekonomiska krisen, så skulle det göra en hel del för att ta udden av skeptikernas argument om att Kinas intresse i Afrika saknar långsiktighet.
Apropå sport. Kunde inte låta bli att skratta åt den här historien i förra veckan, den om rektorn som bad om ursäkt för att skolans baskettjejer vann sin match med 100-0. Inte Kristuslikt, tyckte rektorn.
Det tycker jag. Fullständig seger.
Ja, Federer grät efter förlusten. Jag förstår det, det gjorde nästan jag också.
Nadal har kämpat ned honom psykologiskt. Federer spelar vackrare, elegantare, han är min favorit. Men Nadal spelar bättre på de avgörande bollarna; i de lägen då Federer tycks spänna sig något. Nadal räddade 13 av 19 breakbollar. Otroligt.
Förvånar mig också något att Federer inte har servat bättre i de stora finalerna mot Nadal. När förstaserven inte funkar för Federer, får han inte de enkla poäng han så väl behöver.
Hatten av för båda. Jag såg Wimbledonfinalen i somras också. Den var nog till och med snäppet bättre.
Sitter och njuter av Australian Open-finalen mellan Federer och Nadal. Jag gillar systemet med hawk-eye, där spelarna kan utmana linjedomarens beslut och få det kontrollerat av en dator. Eurosports kommentator berättar att linjedomarna oftast har rätt på de utmanade bollarna. Spelarnas utmaningar går hem 30 procent på herrsidan, 37-38 procent på damsidan.
Imponerande betyg för linjedomarna. Jag har suttit några gånger på Båstads centrecourt och förundrats över hur svårt det är att avgöra om bollarna är på linjen eller utanför.