Foreign Policy sätter sökarljuset på det faktum att fler länder än Kina och Iran censurerar på nätet. Intressant lista; frågan ska debatteras och vi ska vara uppmärksamma.

Skrev häromdagen om när Dagen blev Nya Dagen. En kollega påminner om när tidningen bytte tillbaka. VD Peo Larsson skulle informera personalen om att beslutet var fattat. Debatten om det hade pågått rätt länge.

Peo: Vi har alltså beslutat att tidningen ska heta ... Galon.
Tystnad. Förvirrat fnitter.
Någon: Galon?
Peo: Sa jag Galon? Jag menar Dagen! Jag träffade en bekant i galonbranschen i går.

Först ett stort tack till alla er som läst och kommenterat mina bloggar från Rwanda, Burundi och Kongo-Kinshasa.

Sedan: Märkligt vad låtar kan sätta sig på hjärnan. På flyget mellan Kigali och Addis Abeba hörde jag den här, och den blev så levande för mig.

Så, det här är den sista bloggposten från min resa. Nu ska jag packa ihop och åka hem. Hoppas ni fått ut nåt av mina reflektioner och iakttagelser.

Kan berätta att det har varit oerhört värdefullt att få fördjupa sig i ett ämne, koncentrera sig på en fråga i stället för att splittra sig mellan olika.

Jag såg två 0-0 matcher i går. Den på Amahorostadion i Remera mellan Rwanda och Algeriet hade inte mycket att komma med.Men Rwanda låg betydligt närmre segern än Algeriet, som är ett svagt bortalag.

Men Sveriges match! Mmm, vad bra den poängen satt. Och vårt mittbackspar var fantastiskt.

Måste berätta en anekdot. Har ju missat firandet i dag och sitter här och sjunger Happy Birthday to me (Åt nyss en delikat Tiramisu på restaurangen New Cactus). Jag började nämligen på tidningen vid omgörningen 1999. Men jag är en parentes i sammanhanget, nu över till anekdoten.

På den tiden satt jag och läste en del presshistoria. Från Thorekulls och Bringerts bok Äventyret Dagens Indiustri snodde jag idén om att vi borde göra en opinionsundersökning för att se till att ha en riktigt bra egen nyhet första dagen, en nyhet som andra medier skulle citera.

Det skulle bli en fantastisk möjlighet att berätta om det breddade ägandet, där pingströrelsen nu fick sällskap av Vårt Land, Evangeliska Frikyrkan och Sveenska Alliansmissionen. Och inte minst: Etablera namnet Nya Dagen.

Planen lyckades till hälften. Nyheten om svenskarnas Gudstro citerades flitigt. Och credden gick till "pingströrelsens tidning Dagen".

Sedan, när vi fem år senare hade lyckats få genomslag för Nya Dagen, så bytte vi tillbaka igen. Den föändringen var mycket enklare att få våra kollegor att notera. Varför kan jag inte förklara.

Det berättas om en desperat journalist som skullle bevaka flyende belgare från stora Kongo i samband med självständigheten. En del våldsattacker förekom mot vita som bodde i landet, och det blev en stor nyhet.

Så där står journalisten mitt i flygplatsens kaos och ropar på BBC-engelska ut över flyende europeer:

- Anyone been raped and speaks English?

Det är cynism det. Men ibland känner jag mig sån i mitt arbete som journalist. Det är de svåraste stunderna. Som om man parasiterar på andra människors olycka. Och ni förstår vart jag vill komma. I den regionen kring Afrikas stora sjöar finns otaliga människoöden att berätta om.

Men det har redsn hänt att jag, trots att jag gått via kontakter, fått svar som:

- Nej, jag känner att det är dags att se framåt.

Jag tycker att det på nåt sätt är sunt och hoppfullt. Man ska aldrig känna sig tvingad att exponera sitt liv i medier. Säger jag som lever av det.

Vi kommer att fortsätta att berätta om spännande människoöden, men den som intre vill ska inte behöva blottlägga sina tragedier - eller framgångar för den delen.

Om det inte handlar om att granska makten. Men det är en helt annan fråga.

BBC analyserar den franske presidentens uttalande under hans besök i Kongo-Kinshasa. Intressant utveckling. Under valrörelsen utlovade Sarkozy "hälsosammare relationer" till kontinenten, och jag förstår den skepsis som en del uttrycker inför detta. Frankrikes Afrikapolitik har länge präglats av en kolonialattityd, och det är välkommet om den ändras.

Gérard Prunier har exempelvis skrivit om hur den franska regeringens handlande inför och under folkmordet här i Rwanda gick ut på att bevara det frankofona inflytandet i Afrika. Rwandas patriotiska front sågs som en del av en global, anglosaxisk sammansvärjning mot den franskledda gemenskap som, förstås, har upplysningsvärderingar som ledstjärna.

I dag besökte jag Ntarama-kyrkan, som blivit känd för att så många mördades där 1994. Efter att ha varit där en timme är man helt utpumpad mentalt. Jag sov en dryg timme nu på eftermiddagen och väcktes av min mobil.

Tänk att leva med minnet av ett folkmord. Jag brukade säga ett tag att framtidens biståndsarbetare är en psykolog.

Traumabearbetning behövs visserligen i hela regionen, inte bara i Rwanda. Men i dag tänker jag mycket på de hundratusentals tutsier och tiotusentals hutuer som mördades här i landet för 15 år sedan. Minnet efter dem måste hållas vid liv. Sedan är frågan hur det minnet ska hållas vid liv, vems historieskrivning som vi lyssnar till. Om detta kommer mina reportage bland annat att handla.

När man börjar lägga märke till namnet på sitt toapapper är det ett säkert tecken på:

1. Att man fått värmeslag

X. Att man varit magsjuk men nu mår bättre och (nästan) kan skratta åt eländet

2. Att man har en mycket sjuk humor

(Helgarderingar är tillåtna)

Hamnade i går på konstnären Epa Binamungus utställning Escale. Här är hans webbplats förresten.

Hans nuvarande utställning tilltalade mig inte särskilt, men några av hans tidigare verk i serien Passion tyckte jag bättre om.

Han berättade om svårigheterna med att få det att gå runt ekonomiskt när man enbart jobbar med samtida konst. Ibland upplåter han sitt lilla galleri i Kigali Bussiness Center till andra konstnärer. Ibland tvingas han ta långa samtal med hyresvärden för att månadshyran är inebtald två månader för sent.

- Få människor här förstår sig på eller är intresserade av den samtida konsten, svarade han på en direkt fråga, utan minsta gnälll i tonen.

Känns det igen? Samtidigt är det väl inte så svårt att förstå att få personer är beredda att öppna plånboken och betala dyrt för  samtida konst, även om man kan se hur affärslivet här pulserar och en del männikkor utan tvekan har råd.

Ofta kommer de som just klättrat upp på den ekonomiska stegen att i förssta läget satsa sin nyvunna förmögenhet  på lyxartiklar. Hellre handla dyrt på shoppingcenter än billigt på marknad eller i oansenlig butik.

Handen på hjärat: Hur många av oss har köpt ett konstverk? Jag har det visserligen, men inte är det många. Drömmmen är ett läsrum där jag kan ha konst jag tycker om.

Ok, nu har jag varit här drygt en vecka. Jag tycker tyvärr att det omtalade Bourbon coffee är klart överskattat, både på kaffe- och matplanet. Maten serveras ljummen, kaffet har för ojämn kvalitet.

Min absoluta favorit i restaurangkategorin är New Cactus. Underbara pizzor till rimligt pris. Miljön och utsikten håller världsklass.

Apropå utsikt, hamnade som hastigast på Top Tower Hotel vid lunchtid. I toppen av tornet ligger en bar/restaurang som jag måste pröva en kväll, för då är det väl folk där... De lite dyrare priserna kan jag förstå med tanke på överblicken över hela staden.

Men i dag blev det lunchbuffe på restaurang Karibu. Billigt och kolhydratigt.

Just det: Har också hunnit med en av de båda Shanghai-restaurangerna, när Kinaabstinensen blev för stor. Verkligt kinesisk miljö, men maten smakade nån annanstans. Ok, inte mer.

Har någon av er en bra restaurang att rekommendera? Jag kör budget eller mellannivå.

I fredags såg jag Kongo-Kinshasas president Joseph Kabila live för första gången. Vi hade varit på Panzi-sjukhuset, när presidentens konvoj kom skumpande fram längs de urusla vägarna. Kabila kör själv. De flesta som kan ha en chaufför kör annars inte gärna själva i den här regionen.

Tydligen gör Burundis Pierre Nkurunziza likadant. Är detta ett sätt att framstå mer som en man av folket? Nkurunziza framträder gärna i träningsoverall och keps.

Hörde förresten om en missionär som på flyget till Burundi gått runt och hällsat på flera afrikanska vänner. En burundier sa: "Du verkar känna många här!" "Ja, jag har varit missionär här i många år. Jag heter XX". "Och jag heter Pierre", sa burundiern. Missionären såg en stor poster på Pierre Nkurunziza när han klev av planet.

The Economist hade nyligen en ganska omfattande artikel om samarbetet mellan Rwanda och Kongo-Kinshasa. Kanske något optimistisk i mitt tycke. Klicka på kommentarerna så kan ni se ett par argument om varför. Kabila sägs ändå ha tagitts emot väl i Bukavu, vilket nog en och annan hade tvivlat på.

Ögonblicksbild: Jag anländer till gränsen mellan Cyangugu i Rwanda och Bukavu i Kongo-Kinshasa för några dagar sedan. Kvinnan i tullen vill se min inbjudan.

- Jag behöver ingen inbjudan, säger jag.

- Jodå, det är svårt att komma in här som journalist, säger hon

- Jag frågade på Kongos ambassad i Sverige, och de sa att jag nu hade alla dokument man behöver, stod jag på mig.

Jag vann efter en del tjaafsande.Hade hon haft rätt hade hon aldrig gett med sig. Ofta kräver de också att man ska ha vaccinerat sig mot kolera. Annars blir det 50 dollar extra.

I bilen på väg upp till stan frågar jag chaffisen om det här är ett exempel på artikel 15. Han skrattar nästan hysteriskt. Jodå, det kan man säga. Det fanns 14 artiklar i Zaires konstitution under Mobutus tid. Den 15e skrevs aldrig ned. Men i folkmedvetandet var den en informell överenskommelse mellan stat och befolkning som innebar att alla har rätt att försörja sig bäst de kan. Eftersom Mobutus genomkorrupta stat inte fylllde sina funktioner, fick människor klara sig bäst de kunde. Läs sidan 170 i Vlassenroots bok här.

Arvet från Mobutu blir väl synligt i Bukavu, Sydkivu, långt från maktens korridorer i Kinshasa. Det är inte här staten satsar sina pengar. Om de satsar.

Kombinerat med ett annat fenomen skapar artikel 15 ett mycket svårförändrat system. Jag talar om många kongolesers uppfattning av det utländska inflytandet via kyrkor och NGO-er. De senare är förmodligen de säkraste inkomstkällorna i den här regionen.

Här finns en enorm utmaning. Om jag jämför min korta tid i Kigali, Bujumbura och Bukavu, så är det så tydligt att många i Bukavu främst ser en vandrande möjlighet att dryga ut inkomsterna. Ge mig, ge mig, hör man ständigt när man vandrar gatan fram. Detta inte sagt för att göra ner stadens befolkning. Jag träffade självfallet flera underbara människor här också. Men skillnaden är tydlig.

Jag hörde någon säga att kongoleserna saknar moral. Det stämmer inte. Men de har tvingats överleva under artikel 15:s premisser alldeles för länge. Det gör mig ont om dem, att se människor i ett land som plundrats och åter plundrats av belgare, rwandiier, ugandier - och sina egna. Att det sätter sina spår i mentaliteten ska inte förvåna någon.

Inte ens den största optimisten kan väl tro att det ska gå snabbare att bygga upp det som Mobutu raserade under 30 år? Alltså måste man inse att det tar tid.

Den här posten blev längre än jag tänkt, men jag tror att det här är en viktig fråga. Dessutom väntar jag på en mangojuice som jag beställt här på café Simba.

Snart ska jag gå på folkmordsmuseet. Önskar er en skön arbetsvecka.

Jag har tidigare uppmanat alla kyrkor och biståndsorganisationer att på ett mer systematiskt sätt ta upp frågan om att sända ut barnfamiljer. Pingst Internationellt gör nu en enkät, där de hoppas att alla som gått på någon av internatskolorna i Japan, Bolivia, Burundi, Tanzania, Thailand eller Bangladesh ska delta.

Gör det, förr allt i världen! Och sprid kunskapen till alla ni känner som gått på missionsskolorna.

Jag hoppas också att det kommer en mer genomarbetad utbildning i hela Tredjekultursfrågan, som jag skrivit om tidigare, (men hinner inte länka till den bloggposten nu på grund av seg uppkoppling)

Nej, jag inbilllar mig inte att det är mina skriverier som åstadkommit det här. Jag har hört från flera håll att Lars Anderås har funderat mycket på den här frågan. Och som många känner till så har Birgitta Johansson, numer på Svenska Missionsrådet, jobbat hårt för missionärsbarnen, liksom Ulrika Ernevik med flera.

Ok, är fler organisationer på gång? Meddela oss gärna! Kanske har någon redan gjort en sån här undersökning, eller genomför obligatorisk utbildning i TCK-erfarenheten för barnfamiljer som ska sändas ut? Berätta! (TCK=Third Culture Kid, se tidigare blogginlägg och sök i vårt arkiv på dagen.se.

Kiremba, Bururi, Burundi på morgonen. Har man tur skiner solen under den första ljusa timme när dimmorna ännu dröjer kvar. Såhär ser det ut när barnen är på väg till skolan en halvkilometer bort.

Det var med väldigt blandade känslor jag lämnade Burundi. Sorg över att se fattigdomen; jag var här i april 1993 och då var det betydligt bättre ställt. Nu fick jag se gamla vänner till familjen som tvingas tigga för att överleva. Det är vanligt att man äter en gång per dag, ibland bara varannan dag.

Samtidigt var det enormt roligt att träffa så många på Kiremba som minns vår familj, trots att vi åkte hem sista gången 1978. De minns oss, men de blir sååå förvånade över att jag minns dem. När jag träffade Sadok utanför kyrkan i söndags, lät det såhär:

- Sadok, är det du?

- Minns du mig??? Mama Yango, Mama Yango, Mama Yango, Mama Yango, Mama Yango, Mama Yango, Mama Yango, Mama Yango!

Jag tycker så mycket om det här landet. Men de ställs inför så många utmaningar samtidigt. Återvändande flyktingar, fattigdom, rebellrörelser som omvandlats till politiska partier - och val nästa år. Man märker att folk är nervösa inför det.

Just nu är jag i Bukavu i Kongo-Kinshasa, i morgon blir det bil tillbaka till Kigali.

Det här är Eljakim. Han är störtskön, han har alltid varit det. Bilden är tagen i llördags morse vid halv åtta på morgonen, när vi sprang på varandra utanför vårt gamla hus i Kiremba, Burundi. Här bodde jag i fem år. Förutom när min bror och jag gick på internatskola. Eljakim är en duktig kock, han byggde sitt eget hus, han spelar minst tre olika instrument i de kyrkokörer där han är med.

Jo, just det. I morgon åker jag till Bukavu i östra Kongo-Kinshasa.

Hälsning från Anders:

Hej,
ar i Bujumbura som planerat, men mejl o mobil funkar daligt/inte alls.
Jag aterkommer pa bloggen nar uppkoppling tillater.
/Anders

Anna tipsar mig om vad som redan kallats den sämsta reklamfilmen i modern tid. Titta och bedöm själv. Har det israeliska vapenföretaget lyckats med sin Bollywoodpastisch, som en hylning till att Israel har gått om Ryssland som Indiens främsta vapenleverantör?

Svarar du "ja", så är det också rätt tragikomiskt. När de dansar kring missilerna och han lovar "to fullfill your expectations", så är det faktiskt det mest patetiska jag sett på länge, länge.

Jerusalem Post redogör för historien bakom.

Min dag har präglats av regn och av magsjuka.

Det här är regnet:

I går pratade jag med Denise, en tjej i 25-årssåldern. Hon läser ekonomi och management vid universitetet. Eller, det vill säga, hon jobbar i en bar just nu för att ha råd attt fortsätta sina studier nästa år. Storebror hade tidigare hjälpt henne med pengar, men han gifte sig och avbröt allt ekonomiskt stöd.

Dessutom har hon en treårig dotter att ta hand om. Pojkvännen bor i Uganda occh träffar dem bara ett par dagar i månaden. Denise hoppas att han ska flytta hit, men tills vidare får hon slita varje dag i baren från lunch till 22-tiden. Om inte gästerna väljer att hänga kvar, för då håller de öppet tilll midnatt.

- Min syster hjälper mig att ta hand om min dotter, men det känns rätt jobbigt när man går upp vid sju på morgonen för att säga hejdå till dottern. Vi träffas inte mycket. Sen måste jag sova lite till för att orka med dagen.

Målet är att läsa in de två år hon har kvar till sin affärsexamen. För det är hon beredd att slita hårt.

Samtidigt är det svårt att inte tänka på risken för hiv-smitta. Jag har förstås ingen aning om vad hennes kille sysslar med när han är i Uganda. Jag vet bara att de båda tillhör en riskgrupp. Om detta pratade vi inte.

På vägen hem la jag märke till den här mannens bostad. Har gåttt förbi hans kartong ett par kvällar. Hörde svag radiomusik och såg hur någon rättade till presenningen underifrån. Han har spänt upp en lina för att avgränsa sin "tomt". Den här sortens misär finns självfallet. Att den inte är mer synlig beror på att de kör bort tiggare från innerstan.

Ett tag talades det om Gonzo-journalistik, de texter där journalistens berättarjag blev så påträngande att han/hon ställde sig i vägen för själva berättelsen.

I dag ska jag syssla med Gonzo-bloggande, åtminstone bildmässigt. Jag var på Hotel des Mille Collines Om du har sett Hotell Rwanda, så vet du vad det handlar om. Det var här Paul Rusesabagina räddade livet på flera hundra personer undan hutuextremisternas frenetiska mördande.

När jag kom dit var det ett par i personalen som inte verkade känna till Rusesabaginas heroiska insats. Jag hade väntat mig en liten staty eller kanske en broschyr. Men det fanns inte, sa den klanderfritt kostymklädde mannen i receptionen. Det kändes lite snopet. Jag tycker att de borde uppmärksamma sin främste employé nånsin. Vi behöver hjältar, såna som gör att man fortsätter att hoppas på människan. Jag fick nöja mig med en kaffe i restaurangen.

Nyss tog jag siesta, så slängde jag iväg den här bloggposten, nu ska jag iväg och äta ett grillspett. Självklart blir det också belgarnas näst främsta bidrag till mänskligheten: pommes med majonnäs. Deras främsta är Jacques Brel. Sådeså!

The real mymlan ställer en väldigt relevant fråga: Varför talar man ofta i allmänna ordalag om "Afrika", i stället för att nämna länderna vid namn? Efter att ha läst hennes blogggpost satt jag på Simba café i Kigali centrum och funderade. I 95 procent av fallen har hon rätt, tror jag.

Låt mig därför ta upp ett par tillfällen då jag tycker att det är relevant att tala om Afrika, med ttillägget söder om Sahara. Det gäller den fråga jag diskuterade med en kenyan häromkvällen (som jag nämnde i nån bloggpost), om varför den  ekonomiska utvecklingen halkat efter andra jämförbara länder sedan självständighetsvågen på kontinenten 1955-1965.  Jämför med Sydkorea elller Indien.

De senaste åren har korruptionen lyfts fram när man diskuterar hinder för ekonomisk utveckling. Bra. Korruption är dåligt, ingen kioskvältare att påstå det.

Däremot undrar jag vad som skiljer afrikanska länder från Indien i det avseendet? Jag har inte svaret utan kan bara konstatera att Indien också anses korrupt. Men det har uppenbarligen inte hindrat landet från ekonomisk tillväxt. Samma sak med Kina.

Alltså måste det väl finnas korruption och korruption? I en del fall sänker det ekonomin, i andra fall talar en del - väldigt förskönande - om att den fungerar som smörjmedel. Antar att det mer handlar om att den inte gör lika stor skada, men jag undrar varför.

En annan generell iakttagelse är att de afrikanska eliterna knappast litar på sina egna banker, efter vad jag förstått. Följden blir att de flyttar kapitalet utomlands. En koreansk ledare för ett storföretag som gör motsvarande skulle närmast anses som landsförrädare.

Hoppas det väcker några tankar hos er. Jag tror att jag läste de här funderingarna i Patrick Chabals bok Africa Works. Såg för övrigt att han just har släppt en ny. Jag var i kontakt med honom i något sammanhang, och då beskrev han den nya som en uppföljare på Africa Works. Det gör i alla fall mig intresserad.

Ursäkta den pinsamma jämföreslen. Barnen jag talar om finns i pingstkyrkan i Remera. Otroligt vilka talanger. Fick chansen att träffa dem efter pastorns predikan, då vi besökte söndagsskolan.

Många skratt och high-five. Jag hälsade från mina brorsbarn och undrade vad de vill hälsa till svenska barn?

"Att vi är glada för dem", och: "Hälsa dem att man ska följa Gud".

Vet att många barn i landet har adopterats. Jag pratade med en pastor som har tagit hand om sex föräldralösa barn. Jag vet att det är en banal iakttagelse när jag skriver att paradoxen mellan det elände människorna här har gått igenom, och den glädje de visar, är enorm. Ändå är det omöjligt att låta bli.

Här ettt par bilder:

Nattlivet här är ganska lugnt. Gick ut på stan vid halv nio-tiden. Såg en skylt om att det var konsert på La Mouette. Gick genom en trång gång och kom fram till stället, där konserten precis skullle börja.

Här skulle det ha kommit en film eller bild. Men datorn vägrar ladda upp den just nu. Ska försöka återkomma när jag hinner och om det funkar.

Uppdaterat: Inte lika kul som film, men ändå.

Människorna var lätta att få kontakt med på La Mouette. Hade ett lååångt snack med Robert, en miljökonsult, om varför Afrika ser ut som det gör. Men jag ska inte trötta ut er med det nu. Kan bara konstatera att ljudet var så starkt att man inte hörde sprängningen på biljardbordet tre meter från oss. En minnesvärd bild är en (åtminstone) salongsberusad man som helt plötsligt jazzar loss på helt fel sttälle, liksom.

Gick hem redan vid elva, och knappt en människa var ute. Rätt stämningsfullt på nåt märkligt sätt.

Jag har varit i sammanlagt 35-tal länder. Hur kommer det sig att vart man än sig i världen vänder, finns ett konceptcafé där de spelar Bob Marley? Känns det inte rättt slitet? Frågan är trött och retorisk.

Träffade i dag en kongolesisk affärsman från Goma, han var på väg tilll Dubai. Pratade också med kineser som har en butik på kommersgatan. Det var dagens besvikelse. Jag trodde jag skulle impa lite på dem när jag började prata mandarin, hur bristfälligt mitt ordförråd än är. Min stolthet över att de förstod allt jag sa, matchades nästan up av min besvikelse över att de inte visade minsta förvåning över att en svensk dök upp i Kigali och tilltalde dem på deras eget språk.

Och så  min ögonblicksbild, från slutet av vägen där jag bor:

Dagens meningslösa reflektion: En mellanlandning i Addis Abeba är som att kliva in i soundtracket till Broken Flowers. Hela tiden. Love it. Och deras kaffe.

Gillade däremot inte skumpfärden mellan Rom och Addis. Mitt i natten, flyget krängde hit och dit i turbulensen. Har inte mått illa och kallsvettats av en flygresa sen den tiden då man sprang i kortbyxor.

Kigali har jag inte hunnit smälta ännu, så jag återkommer med intryck. Jo förresten! Ett stort plus för Pirkko och Bernadin som välkomnat mig i dag. Dessutom stötte jag på ettt gäng trevliga kenyaner som jag åt kvällsmat med inne på en bakgata. Tydligen finns ett avtal som gör att kenyanerna inte behöver visum för attt jobba här. Intressant.

Tes slår över i antiantites. Hegel hävdade att det därefter blir till syntes, men ofta kan jag tycka att pendeln svänger mellan yttterligheterna och har svårt att hitta ett mittenläge.

Normalitet diskuteras flitigt just nu. Axess förra nummer ägnade "den förtalade normaliteten" rätt mycket utrymme. (1, 2, 3) Och i Aftonbladet kan man läsa att ungdomar drömer om Svenssonliv.

Vad är det här ett tecken på? Jag tror att folk börjar tröttna på alla som utger sig för att vara normbrytare, men i själva verket är en sorts mittfårans etablerade revolutionärer. Det finns ingenting så mainstream i samhällsdebatten som att hävda att man bryter tabun korsar gränser och så vidare. Provokationen är norm.

Jag förstår provokationens plats. Men det är en enorm skillnad mellan att å ena sidan provocera andra samhällsgrupper än den/de man själv identifierar sig med, och att å andra sidan vända kritiken mot den egna gruppen. Skillnaden stavas mod och integritet.

Ungdomarna i Aftonbladets artikel drömmer något som provocerar många: Ett så kallat Svenssonliv. Är det en reaktion mot alla trender om ett excentriskt självförverkligande. Eler är Svenssonlivet det nya svartklädda?

Som jag skrev ineldningsvis hittar pendeln sällan mittenläget. Och metaforen oroar mig. För om den gjorde det skulle det innebära att den stod stilla.

Om du inte redan har sett det, ta 25 sekunder och njut. Har svårt att se hur det kan bli vackrare än så. Från helgens omgång.

Satt och fixade lite med mina bilder, när jag hittade den här från ett litet kapell i Montenegro. Kan nån säga mig om det är Harry Potter eller inte? Han på vespan alltså. Och är inte Harry på väg att braka in i ett vägräcke?

Mina kollegor skrattade rått och gott åt mitt förra blogginlägg. Flera nedslagsfel, som "blogginlägg" med fem g och tre l. Eftersom det var ett test, så valde jag i går att köra på som om jag redan var i Rwanda. Alltså läste jag bara snabbt igenom inlägget på min lilla dator och tyckte det såg rätt bra ut. Det gjorde det inte.

Men jag låter det stå kvar, okorrat. Som en installation. Ska bli bättre på att hantera tangenterna framöver.

Jag åker ner till Rwanda, Burundi och Kongo om ett par dagar. Är det nåt du funderar över? Som du tycker att jag borde skriva om? Antagligen får jag välja utt nån idé som jag tycker känns särskilt utmanande eller spännande. Ju mer konkret, desto större chans att jag gör den.

Mejla  era förslag till anders.gustafsson@dagen.se

Jag lovarr att försöka hinna med några blloggginlägg, även om jag inte kommer att haa min februarifrekvens med drygt 50 inllägg.

Det här inlägget är för övrigt skrivet med en micro-pc. Om jag har många stavfel, så beror det på det minimala tangentbordet. Så svärt attt träffa rätt!

PM Nordkvist har fångat upp en märklig trend. Storstadsbor föder upp kycklingar hemma i tätorterna. Vem hade gissat att en tidskrift som heter Backyard Poultry Magazine kan ha en upplaga på 80 000?

Gillar rubben till bilden en bit ned: Chicks and the city.

Finns nåt liknande i Sverige?

Nej, självfallet kan man inte generalisera om hur många vänner ni har. Det genomsnittliga antalet vänner på facebook är visserligen 120. Men det verkligt intressanta är att man kan se tydliga mönster när det rör hur många man faktiskt "umgås" aktivt med där.

Såhär sammanfattar The Economist i den här artikeln.

"What also struck Dr Marlow, however, was that the number of people on an individual's friend list with whom he (or she) frequently interacts is remarkably small and stable. The more "active" or intimate the interaction, the smaller and more stable the group.

Thus an average man-one with 120 friends-generally responds to the postings of only seven of those friends by leaving comments on the posting individual's photos, status messages or "wall". An average woman is slightly more sociable, responding to ten. When it comes to two-way communication such as e-mails or chats, the average man interacts with only four people and the average woman with six. Among those Facebook users with 500 friends, these numbers are somewhat higher, but not hugely so. Men leave comments for 17 friends, women for 26. Men communicate with ten, women with 16."

Lite som i verkliga livet. Man kan inte ha nära relationer med hur många somhelst.

Jag tycker att facebooks förtjänst är att jag hittat flera gamla vänner som jag inte träffat på några år.