
Det pågår ett utdraget val i världens största demokrati, Indien. Landets befolkning har anledning att känna stolthet över att man varit en demokrati ända sedan självständigheten 1947. Med 1,1 miljarder invånare och en etnisk och kulturell mosaik motsvarande en hel kontinent, är man ett regionalt exempel med med ambitionen att spela en än viktigare roll på den globala arenan.
Men utmaningarna är enorma. Inte minst har landets kristna minoritet fått känna av det under de senaste åren. Flyktingarna från förföljelserna i Kandhamal-distriktet i höstas har ännu inte kunnat flytta hem. Faktum är att jag hade fruktat en ännu värre utveckling där just under valrörelsen. Läs hur BJP-kandidaten Ashok Sahu yttrar sig, så förstår du kanske vad jag menar. En cynisk politiker kan förvärra redan inflammerade relationer för att mobilisera väljare.
Man ska komma ihåg att Indien har en av världens största muslimska befolkningar, och att hinduextremistiska grupper går hårt åt dem. Och, som vår danska systertidning Kristeligt Dagblad nyligen skrev, det sas inte ett ord om daliternas situation under Durban II. Miljontals av daliterna, som förr kallades kastlösa, lever under svår diskriminering, trots att det är förbjudet enligt landets lagar.
Till syvende och sist handlar det om en strid om Indiens själ. De hårdföra hindunationalisterna och deras rent extremistiska allierade vill att landet ska vara en hinduisk stat, inte att landet fortsätter kämpa för den mångkulturella, fredliga samexistens som Gandhi och Nehru en gång drömde om.
I serien Britain's got talent - ja, de får för mycket gratisreklam av mig - har vi i dag kommit fram till ett fantastiskt inslag. Stavros Flatley och son. (Tipstack till Boel.)
För er som, likt mig, inte känner till Michael Flatley: Titta här så blir liksom parodin ännu bättre.

Hittar följande via Olle Wästbergs nyhetsbrev. Bill O' Reilly, en av de konservativa tv-profilerna, har försökt skrämma USA:s befolkning med att de riskerar att bli som Sverige.
Så The Daily Show skickade en komiker till Sverige för att visa vilken grym, socialistisk framtid som väntar dem om Obama får hållas. The Stockholm Syndrome del I och del II. Featuring Leif Pagrotsky och Robyn, Ikea och blondiner. Med mera.
Trodde du att jag skulle skriva om Afrika igen? Fel. Jag talar förstås om Latinamerika. Jag är övertygad om att den kontinenten fått minst medieutrymme i Sverige. Vi på Dagen diskuteradeockså länge hur vi skulle höja kvalitén i rapporteringen, för i ärlighetens namn skrev vi inte särskilt mycket om Latinamerika.
Självkritik alltså, det är ju mest jag som skriver utrikesnyheter i Dagen, förutom vår uppskattade medarbetare Arne Lapidus som skriver om Mellanösternfrågor.
Jag vågar säga att Dagen aldrig tidigare har haft så hög nivå på sin rapportering från Latinamerika. Vi har i dagsläget två duktiga frilansskribenter på plats: Maria Pettersson i Argentina och Lena Hansson i Colombia.
Samtidigt blir trycket på oss som tidning allt hårdare. Och då menar jag ett positivt tryck. I dag mer än någon gång tidigare under mina år här, dräller det in tips på ämnen som ni tycker att vi borde ta upp. Och som ni vet måste Dagen sålla hårt. Vi har helt enkelt vare sig resurser eller utrymme att skriva om allt det som är värt att uppmärksamma.
Hoppas ändå att ni tycker att det vi publicerar är läsvärt. Och tack för engagemanget.
Jag kan inte släppa två nysläppta böcker: Jean Hatzfelds Antilopernas list (Weyler), och Birger Thuresons De glömda kvinnornas röst (Libris). Birger känner flera av er läsare igen som en av vår tidnings ledarskribenter.
Båda ger röster åt människor som har överlevt det ofattbara, Hatzfeld har under flera år intervjuat tutsier som klarade sig undan folkmordet i Rwanda 1994, men också hutuer som deltog i mördandet.
Birger Thureson har intervjuat kongolesiska kvinnor som våldtagits och sedan fått vård på Panzisjukhuset i Bukavus utkanter.
Jag tänker inte recensera böckerna. Jag bara konstaterar att jag efter bara några tiotal sidor tänker en förbjuden tanke: Det här är viktiga böcker. Förbjuden tanke? Ja, när någon använder ordet "viktig" om en bok brukar jag genast bli obotligt ointresserad. För det har så sällan täckning. Inte den här gången.
Som Hatzfeld påpekade i Kulturhuset Stockholm i onsdags: Även efter Förintelsen tog det ett tag innan man började lyssna till de överlevandes personliga historier. Här får vi lyssna till förvånansvärt öppenhjärtiga berättelser.
Och man blir ödmjuk inför uppgiften. Både Kongo och Rwanda står inför enorma utmaningar om en långsiktig fred ska vara möjlig. I Rwanda har många av förövarna släppts fria, och de återvänder hem för att bo granne med släktingarna till dem människor de själva har mördat. Jag tror att en av de överlevande uttrycker det ungefär som att historien redan har ätit upp framtiden.
I Kongo-Kinshasa ska kvinnor som gruppvåldtagits, ofta vid mer än ett tillfälle, lappas ihop fysiskt och psykiskt. Hur man ska lyckas lappa ihop våldtagna och traumatiserade samhällen övergår mitt förstånd, lika bra att erkänna det.
Under fem sekunder trodde jag att skräckscenariot skulle bli verklighet. Att FNL skulle dyka upp ur intet. Så när vi kom med bilen på vägen längs Tanganyikasjön, och plötsligt möttes av hundratals uniformerade män, hann hjärtat hoppa över ett par slag. Det var tydligt att det inte var Burundis armé. Nonchalant gick de runt med granater över axeln, som den på bilden här.
Mitt resesällskap sa direkt: "Det är FNL som avväpnas frivilligt. Soldaterna på lastbilsflaken är från Afrikanska unionen."
FNL är en hutuextremistisk rörelse som dröjt med att skriva på någon fredsöverenskommelse. Men inför valet nästa år håller de på och ombildar sig till ett politiskt parti.
Deras anhängare höll ett politiskt möte bara nån kilometer längre fram. De hade placerat en stor växt mitt i vägen, de skrek och slöt upp runt vår bil där vi kom, de slog med handflöatorna mot plåten. Chauffören muttrade nåt om anarki.
Folk är oroliga inför valen. Jag förstår dem.
Jag har haft en lugn söndagsförmiddag, med äggröra, apelsinjuice och därefter en espresso.
Fastnar för reprisen av Babel, apropå Gustav Fridolins nya bok Blåsta - sveket mot 80-talisterna (Ordfront). I inslaget ger de tillbakablickar på tidigare tv-debatter, bland annat ett klipp där Jan Guillou är förbluffad över att 21-åringar kommer till arbetsplatserna och tror att de redan kan yrket.
Han har rätt. Och fel. Problemet uppstår när någon avfärdas just på grund av sin brist på erfarenhet, trots att personen faktiskt är duktig. Samtidigt behöver självfallet även den mest talangfulla 23-åring bolla tankar med någon mer erfaren.
Och tvärtom. Jag är 40, och har exempelvis massor av utbyte av att bolla tankar om nya medier med kollega Karlsten. Eller musik och tro med Wille Blixt.
Men precis samma sak gäller för den som är 55+. Jag tycker att trenden är mycket tydligare, sedan länge, att det är den övre medelåldern och de äldre som folk ser ned på i Sverige, mycket mer än de yngre.
Var finns diskussionen om mångfalden på våra arbetsplatser? Den ligger i botten för hela diskussionen och är viktig för både individer och arbetsplatser. Mångfald när det gäller ålder, personlighetstyper, män-kvinnor, kulturer. Anställningsannonser ser klonade ut, som om alla söker samma extroverta person i 30-årsåldern, välutbildad och helst också med erfarenhet. Det tyder på bristande kompetens eller bristande fantasi. Vet inte vilket jag tycker är värst.
Det har talats mycket om det låga intresset för valet till EU-parlamentet i juni. Men domen i Pirate Baymålet kanske kan ändra på det? Piratpartiet uppger att de har fått över 5 000 nya medlemmar på en dag.
Jag tänker inte uttala mig om sakfrågan, för den behärskar jag inte riktigt. Men här har vi alltså en fråga som inte bara kan få fler svenskar att hasa sig iväg till valurnorna (minns också att varje ny röst väger tyngre i EU-valet på grund av lågt valdeltagande); det kommer i så fall också främst att röra sig om unga väljare. Precis det som de etablerade partierna har efterlyst.
Men det var nog knappast såhär de tänkte sig. Vad tror ni? Kommer all nät-energin att kunna omvandlas i röster?
"Twitterkriget", kallades tävlingen om att först nå en miljon anhängare.
Krig? Nae.
Sedan ingressen: "Britney Spears hade inte en chans. Inte nyhetsjätten CNN heller", skriver Aftonbladet. Men bara några meningar in i brödtexten får vi veta att segern var knapp. Brittan och CNN låg tätt bakom.Hur går det ihop?
Funderar ofta över vad den här sortens förskjutning av ordens betydelse - eller rent av felanvänding av dem - leder till i förlängningen. Frederik Stjernfelt sa i min intervju att en tålig demokrati förutsätter ganska hårdhudade människor. Jag tror att just den här sortens betydelseskjutning bidrar till motsatsen. Har man vant sig från kvällspressen att minsta oenighet är en hatattack, eller att tävlingar är krig, så blir man mindre benägen att ta debatten och försöker hellre att strypa den genom att vinna en diffus offerposition som "kränkt". Något samme Stjernfeldt tog upp i en bok tillsammans med Sören Ulrik Thomsen.
Nej,. jag tror inte att folk är dumma. Tvärtom. Men de här tankefigurerna smygs på oss, och jag tycker inte att följderna diskuteras tillräckligt. Ords betydelse förskjuts, inget nytt eller fel med det. Däremot är det bra att vara uppmärksam och analysera konsekvenserna.
Ja, jag är lycklig efter att till sist ha sett Slumdog Millionaire. Vilket foto, vilken musik. Den är en vacker saga. Tycker att Jamal Malik som barn var allra bäst. Killen är helt fantastisk.
Ska ändå erkänna att jag ett tag skruvade lite på mig i stolen. Filmen varvade svåra scener, som den där hinduextremister mördar pojkarnas mor, med ett i grunden så lättsamt berättande. Men jag tycker att det funkar i slutändan.
Vill bara nämna Mattias Käll, han som i höstas gjorde illustrationen till mina två knäck om de ekologiska idéernas kristna rötter.
Han har listats som en av de 200 bästa illustratörerna av Lürzers Archive. Väldigt roligt.
Här kan du besöka Mattias webbsida. Varför inte gratta honom?
Reaktionerna på mina reportage från Rwanda och Burundi har tydligt visat en sak: Det är främst våra prenumeranter på papperstidningen som har läst dem. Jag har fått mejl, telefonsamtal, sms och reaktioner direkt från folk jag har träffat. Däremot är de inte särskilt klickade på webben.
Jag är inte förvånad.
För tio år sedan läste jag en essä i New York Times om hur romanen en gång tvingades följa filmen mot ett mer koncist berättande. Vad ska man då säga om vad webben gör med vårt tålamod för att läsa de längre reportage som alltid funnits i dagstidningar? De gör sig helt enkelt bättre i papperstidning än på webb.
Inget fel i det. Jag tycker att man ska hålla sig kort, bara skriva vad ämnet är värt. Jag tror exempelvis fortfarande att en av de faktorer som gjorde att Dagens upplaga för några år sedan kraftigt sköt i höjden, var att vi skrev kortare nyhetstexter. Folk hann med att läsa dem.
Jag tror att många bläddrar förbi en artikel som är längre än 3 000 tecken med mellanslag. Inte som en idiotgräns. Vi har publicerat väldigt långa texter som har blivit oerhört lästa.
Men de måste försvara sitt utrymme. Och man måste som tidning skapa en dynamik genom att varva de långa och de korta texterna. Jag hoppas verkligen att inte reportagen bara kommer att finnas i veckomagasin eller Filter i framtiden.
Jag gillar att bli överraskad. Den här kvinnan gör allt för att överraska. Det blir nästan för sentimentalt, men det är så kul när nån lyckas på det viset. Indeed, Britain's got talent!
Tack, Lise-Lotte för tipset.
Uppdatering: Jojo, upptäcker i dag torsdag, när jag läser igenom en del av Emanuels inlägg, att han redan hade lagt ut youtube-klippet.
Jag har njutit av påskhelgen på alla möjliga sätt. På gudstjänsten i söndags mindes jag helt plötsligt det här med att höra fel på sångtexter. Och jag inser att sången Uppstått har Jesus, hurra! hurra! för all framtid kommer att vara svår att sjunga utan ett fånigt flin på läpparna. En kollega berättade nämligen om hur en av hennes vänner hade hört fel på sångtexten, så som i rubriken.
Favorit i repris, för övrigt. Apropå att höra fel på texter.
Har precis druckit en utmärkt espresso. Läser sedan i The Atlantic hur en av Starbucks grundare, Jerry Baldwin, gör en stark plädering för att hålla sig till arabica-bönan och överge ofoget med att blanda i robusta.
Nej, jag är inte så mycket espresso-snobb att jag kan avgöra skillnanden. Men jag älskar espresso och en bra text. Här fick jag liksom båda på en gång.
Jag satt i går och läste DN-debatt, där professor Ulf Pettersson skriver om att begreppet ras i princip är irrelevant, eftersom människors genetiska variation är såpass liten. Bra, men var det nåt nytt? Tycker att jag har hört detta många gånger tidigare.
Men framför allt ska man nog fundera på implikationerna av att grunda kampen mot rasism på forskningsresultat. (Pettersson gör inte det, men frågan blir genast aktuell.) Om man grundar sina argument på vetenskapliga resultat riskerar man att måla in sig i en hörna; för om vetenskapen i morgon säger något annat tvingas man acceptera implikationerna av dessa resultaten också.
Människors lika värde, oavsett ursprung, måste vara en grundbult för hur vi bygger våra samhällen.
Vill berätta varför jag skriver ett brev till min bror, som en del i en serie om olika aspekter av folkmordet i Rwanda för 15 år sedan. Det var från början inte tanken, men när jag stod vid vårt gamla hem i Kiremba började jag fundera på att skriva ett brev till Mats. Jag vet hur gärna han hade velat veta hur det är där i dag.
Dessutom har jag fått ganska många frågor efter det jag skrev om missionärsbarn (och Third Culture Kids i allmänhet) i somras. Då hade det känts märkligt att inte utveckla detta med hur man upplevde detta med att jag har bott därnere som barn.
Ytterligare en tanke var att bjuda in er som inte är sådär väldigt intresserade av politik och historia kring Afrikas stora sjöar. För den här texten tror jag kan ha något att säga även till andra läsare. Samtidigt vill jag uppmuntra er som tycker att texterna är ganska krävande, för det är de. Samtidigt har jag redan förenklat ganska mycket för att vi ska kunna göra tidning av det. Denna ständiga balansgång... Men det är skönt med era reaktioner som dimper ner i mejlkorgen, och telefonsamtalen som kommer. Uppskattas!
Nu får ni vänta en knapp vecka innan nästa del kommer Då blir det från Kongo-Kinshasa.
Det värsta var inte att förlora med 1-3. Det värsta är att det var helt rättvist. Kan inte minnas när jag såg Liverpool bli så utspelat. Kanske mot Milan i första halvlek i CL-finalen 2005.
Men den här gången vänder de knappast. Två små ljuspunkter: Terry avstängd, Mascherano tillbaka.
En läsare skickar ett mejl, apropå dagens reportage om folkmordet i Burundi 1972. Artiklarna är svåra att få grepp om kronologiskt, skriver den anonyma skribenten.
Och ger ett exempel där jag faktiskt kan hålla med om att det kan uppfattas som något otydligt. Jag skriver om hur en del minnen är märkligt starka, fast jag tidigare i samma text skrivit att min mor, bror och jag åkte hem två dagar före kuppförsöket.
Men jag skriver också att vi var där 1971-1973; vi var bara hemma under sommaren 1972. Det är förklaringen. Samtidigt ska jag förtydliga att mina egna minnen framför allt är från vår senare period, 1975-1978.
Som de flesta nog förstår präglade det som hände landet under många år framöver. Vi barn upplevde det hela via berättelser från våra föräldrar och andra vuxna; inte för att vi själva var där och såg människor mördas. Jag berättar lite mer om detta barnperspektiv i del tre.
Hoppas det blev lite tydligare vad jag menar, om någon mer tyckte att det var svårt att följa.
I kväll smäller det. Liverpool ska slå Chelsea i Champions League.
Fotbollssånger, och särskilt You'll never walk alone, var ämnet för Vetenskapsradion den 2 april. Jag blir nästan knäsvag av lycka när de gör så bra radio. Inte bara för att jag råkar älska Liverpool. Här får vi veta kopplingen mellan Anfields gamla ståplats The Kop och Boerkriget. Och så mycket mer. Missa inte det här. Det är kulturhistoria.
Tipstack till David Wingren.
En vacker kyrkokörs-version.
För er som följer min reportageserie om folkmordet i Rwanda, 15 år efter, kan jag ge ett tips. Det finns en Online Encyclopedia of Mass Violence. Ser att René Lemarchand har skrivit om Burundi. Han är väldigt kunnig.
Hoppas ni följer min serie till slut. Vi kommer att publicera fem delar.
Av omtanke om er som helt struntar i regionen kring Afrikas stora sjöar, kommer vi därefter att vänta ett tag innan jag tar upp en del andra aspekter av hur det ser ut i Rwanda och Burundi i dag.
Tusen tack till er som redan har mejlat och ringt för att ge respons.
Jag har tidigare tagit upp Odd Börretzen här. Hans Vintersang är nog det vackraste som skrivits. Missade då att den faktiskt finns på Spotify.
Kommer ni ihåg att det en gång hölls en omröstning om vilket ord som bäst sammanfattade 1900-talet? Resultatet blev "Fortare". Om detta ord har han också skrivit en sång.
"Japanerna har fått ned en spelning av Beehtovens femte till 4.15, så fort går det."
Återigen: Gå inte miste om en av den nordiska poesins och visans allra främsta.
I min bloggpost om narcissism, pratade signaturen Lars och jag om Tony "Baldrick" Robinson. Jag hörde Tone Robinson på festivalen i Hay-on-Wye för några år sedan. Det var en av de bästa semestrar jag haft. Bill Clinton har kallat festivalen för A Woodstock of the mind.
Där hörde jag Alessandro Baricco samtala med Albertio Manguel. Där gav The Reduced Shakespeare Company oss litteraturhistorien på 100 minuter (ser att de nu gör Bibeln...). För att inte tala om alla antikvariat i bokstaden Hay.
Många ordvitsar om Making Hay, kan jag berätta.
Apropå det, minns ni Catatonia? I sin Dead from the waist down, sjunger Cerys "Make Hay, not war". Passande för Hay-on-Wye...
Två intressanta artiklar om politik, filosofi och religion:
Först en artikel från The Times Literary Supplement som behandlar rättvisefilosofen John Rawls och vilka religiösa övertygelser han hade.
Smakprov:
For example, his case for the first principle of justice - that of equal basic liberties - aims to "generalize the principle of religious toleration". More broadly, his theory of justice is in part a response to the problem of how political legitimacy can be achieved despite religious conflict, and how, among citizens holding distinct religious views, political justification can proceed without reference to religious conviction.
Sedan en intervju med den ryske filosofen Michail Ryklin om hans nya bok Communism as Religion.
Smakprov:
It explores the thesis that communism, rather than being seen as an atheistic political system, is best understood as a form of religion, perhaps the most significant religion of the 20th century.
All kritiken mot påve Benedikt XVI har fått anhängarna att anlägga moteld. Läser på franska La Croix om webbsidan "Benedikt, jag har förtroende för dig". I skrivande stund har den 28 480 namnunderskrifter. Och på facebook finns det en grupp som heter "Rör inte min påve" (Touche pas à mon Pape). Ja ni minns väl SOS rasisms kampanj "Rör inte min kompis"?
Just det, Vincent Nichols efterträder Cormac Murphy O'Connor som ärkebiskop av Westminster och blir därmed ledare för katolikerna i England och Wales. Här en mer ingående presentation av honom.
Kommer alltid att tänka på två personer när jag hör ordet narcissist.
Den ena är Whitney Huston. Jag minns fortfarande när hennes låt The Greatest Love of All kom, och hon kom fram till raden att det handlade om att hon älskade sig själv.
Mmm, visst tänkte jag. Låter det inte lite... tråkigt? Om det är den största kärleken, menar jag. Läste för några månader sedan en artikel där författaren hävdade att Whitney's låttext var den nya narcissismens födelse.
Den andra är ett fiktivt flygaress från första världskriget. Han är med i Blackadder, en av mina favoriter i tv-historien, tillsammans med Javisst, Herr minister!
Flygarässet är en dryg, självcentrerad skit, som kommer insläntrandes på mässen och vräker ur sig:
- Fram med spånken, så pratar vi om mig!
Här en spännande artikel om narcissismen.
1. Skaffa dig en syster
Ja, det var hela listan.
I Norge vill Kristelig Folkeparti införa samhällstjänst som ersättning för värnplikt. Den skulle vara jämställd och gälla både kvinnor och män.
Vårt Lands chefredaktör Helge Simonnes tycker att det är en bra idé. Kanske. Själva idén med att under en tidsbegränsad period delta i samhällsbygget kan jag se en del fördelar med. Men som Simonnes påpekar: Det är knappast en väljarmagnet, för ingen vill få nya bördor på sig.
Sedan funderar jag på tidpunkten: Risken är väl att det skulle försvinna arbetstillfällen, vilket inte gör det lättare att komma ur krisen.
Vad säger ni? Jag gissar att ni dissar.
Fantastiskt, för det är inte ens ett aprilskämt. Inför ett dop i Nysäter kyrka i Norge hade vattnet stängts av. Prästen kom på att det fanns en flaska Bon Aqua med citronsmak, så han döpte barnet i mineralvattnet, skriver Vårt Land.
Historien har valsat runt i europeiska medier. Och den har förbättrats på vägen. I spanska El País, Reuters med flera har vattnet förvandlats till vi.. f'låt Citron-cola.
Mirakler sker ännu i dag.
Jang Ja-yeon var stjärna i en såpa. Hennes liv var också som en såpa, men nu är det slut. Hon tog sitt liv i början av månaden, och det har sju sydkoreanska kändisar gjort det senaste halvåret. Scary.
Jang Ja-yeon skrev ett sjusidigt självmordsbrev, en lång anklagelse mot branschens baksida och en redogörelse för vilka olika "tjänster" hon förväntades utföra för att slå sig fram i filmvärlden.
Undrar i hur många länder det är såhär illa.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 Nästa