Ser nu att en burundisk åklagare yrkar livstid för tre av de män i Ruyigiprovinsen som anklagas för at ha mördat albiner och sålt deras kroppsdelar till häxdoktorer. Skrev om det makabra fenomenet tidigare i år.

Mitt förakt för människor som mördar redan utsatta för att därefter stympa dem och sälja deras kroppsdelar, känner inga gränser.

När jag var liten och bodde i Burundi fanns det en kille på barnhemmet som hette Pierre. I mars när jag var ute och hälsade på, frågade jag efter honom. Han är död, var svaret. Gissa vad jag misstänkte.

De berättade att han hade mördats; Pierre hade tydligen genom åren lyckats skramla ihop till en fin radioanläggning som någon beslutade sig för att stjäla. Åtminstone var det så jag fick historien berättad för mig.

Ibland blir jag matt inför människors livsöde. I en del regioner betraktar föräldrar albiner som en gudarnas förbannelse och sätter ut dem för att dö. Eller lämnar dem till ett barnhem.

Frid över ditt minne, Pierre.

Ett par personer har undrat om jag försvarar scientologerna till varje pris, bara för att de är en religion?

Nej, jag försvarar inte scientologerna. Läge för ett par förklaringar.

Min avsikt med texten var att uppmärksamma två grundmodeller för hur demokratier hanterar frågan om så kallade sekter. Schematiskt kan man säga att USA säger hands-off, medan Frankrike är mycket restriktiva.

Jag har inga klara åsikter om den aktuella rättegången mot scientologerna i Frankrike; jag kan helt enkelt för lite om det fallet. Har de gjort sig skyldiga till något brottsligt, så ska de självfallet dömas för det. Religionsfriheten är ingen täckmantel för kriminell verksamhet.

Dessutom, som Anders Jarlert påpekade i Dagen nyligen, är scientologerna ett svårbedömt fall då de både kan sägas vara religion och ekonomisk verksamhet.

Men tillbaka till min principdiskussion, USA vs. Frankrike. Den franska modellen innebär en del väldigt svåra problem i förhållande till religionsfrihetsfrågan. Det var detta jag ville belysa. USA:s variant har förstås också svagheter; människor skapar inga perfekta system.

På internationell nivå har de båda linjerna också haft konsekvenser. USA driver religionsfrihetsfrågan hårt sedan de antog International Religious Freedom Act 1998. De ser religiösa minoriteter som en indikator på tillståndet för demokratin i ett land. När medborgerliga rättigheter försämras, så märker ofta de religiösa minoriteterna det först. Frankrike har också drivit sin linje internationellt. Enligt en del bedömare har deras hårda attityd mot nya religiösa rörelser använts av repressiva dikataturer (Frankrike skyddar sig från farliga sekter, det gör vi med", ungefär).

En notering. Jag skrev en artikel på ungefär samma tema för några år sedan. Jag letade då efter religionssociologer som försvarade den franska, restriktiva modellen. De finns förstås, men jag hittade inga. Däremot finns det tydligen flera franska filosofer som gör det.

Kanske inte så konstigt? Filosoferna går på principen; religionssociologen ser konsekvenserna, historiska skeenden och kanske blir mer pragmatiskt inställd?

Hoppas det blev lite tydligare.

Läs Nina Björks korta fundering kring vilken kärlek det är som förmedlas i Dolly Partons eviga hit. Det är vackert skrivet.

Inom Public Service berömmer man sig ibland av att vara objektiv. Kulturnyheterna, ett av mina favoritprogram, landade i dag i en gammal aktivistklyscha.

I inslaget om Umebandet Deportees säger reportern att man i texterna finner spår av politisk medvetenhet (cirka 11.55 in i sändningen). Och reportern menar självfallet inte att de är Centerpartister. 

De politiska och medborgerliga rättigheterna gäller förstås Deportees, precis som alla andra. Frågan är varför vi ska behöva höra 68-retorik i ett nyhetsinslag.

Den som ser någon borgerlig konstnär, författare, musiker eller annat som beskrivs med orden politiskt medveten kan väl mejla mig?

Kanske är det inte ens så många i svensk kristenhet som på rak arm kan placera namnet Ralph Winter. Men säger man att han lanserade begreppet Onådda folk, så kommer det nog ett: "Aha, han."

Det var i samband med Lausannekonferensen 1974 som Ralph Winter fäste den internationella missionsrörelsens uppmärksamhet på de folkgrupper som aldrig hade nåtts av kristendomen. Begreppet blev centralt inom missionen, och en hel del människor har utifrån detta upptäckt en missionskallelse till delar av världen de förmodligen annars aldrig hade åkt till.

Hans påpekande om att missionsbefallningen långtifrån var uppfylld, gav nytt blod åt missionsarbetet. Senare kom diskussionen om det så kallade 10/40-fönstret, länderna mellan den 10e och 40e breddgraden, där de flesta onådda folken fanns. De begreppen flyttade fokus för mycket av världens missionsarbete. En del ser Winter som 1900-talets främste missionsstrateg.

Kanske förvånar det en och annan att han var presbyteriansk präst, utbildad vid Princeton Theological Seminary. Han har en betydligt mer evangelikalt tilltal än vad som är vanligt bland presbyterianerna.  Det är också bland världens evangelikala/pentekostala/karismatiska (ja, nu målar jag med breda penseldrag) som han har haft störst inflytande.

När jag skriver de här raderna, lägger jag ut min bloggpost successivt. Maja har redan hunnit fråga om det var bra det Winter gjorde. Svaret hänger samman med vilken missionssyn man har. Tycker man inte att alla folk någon gång ska ha haft chansen att höra talas om det kristna budskapet, så är knappast Ralph Winter viktig. Tycker man det, så har han haft en oerhörd betydelse.

Nu har han dött, 84 år gammal. Här en intervju med honom.

Satt och diskuterade med en vän häromdagen, om rasism, om att leva under konfliktsituationer. Och om det nästintill omöjliga i att sätta sig in det om man inte själv har upplevt det. Detta apropå invandringspolitiken och det mångkulturella samhället.

Så mindes jag en dokumentär jag såg nån gång på 1980-talet, om en kvinnlig lärare som gjorde ett experiment med sina tredjeklassare. Hon påstod att blåögda elever var mer intelligenta än de brunögda, som helt enkelt var sämre. Sedan vände hon på det nästa dag, så att alla elever fick känna på hur det är att vara diskriminerade.

Se A class divided. Det är värt varje minut. En upplevelse man aldrig glömmer.

Jag vill fortsätta med utmaningar. Ge mig de fem galnaste covers ni känner till. Finns förstås hur mycket som helst, och jag har inte lagt ner sådär väldigt lång tid på att leta. Men jag börjar, så får ni andra fylla på.

Uppdatering: Vill förstås att alla som läser gör en lista. Missa för övrigt inte Eriks geniala bidrag i kommentarsfältet.

Uppdatering II: Boel påpekar att den mest givna av alla inte är med. Och Maja är på helt rätt spår. Wuthering Heights. Heathcliff på er! Jag lägger till den och tar bort Ardor.

The Ukulele Orchestra of Great Britain goes Kate Bush. Och gör nåt helt galet. Och fantastiskt.

Den finska humppa-gruppen Eläkeläiset slaktar Cranberries Zoombie iförda kortbyxor, kavaj och sjömansmössor.

Cathy Berberian tolkar Beatles i operastil:

M.A. Numminen gör tyskversion av Yes sir, I can boogie:

 Beatallica (ja ni hör vilka två band de blandar hejvilt) gör Hey Dude:

Skickar vidare utmaningen till Maja, Mymlan, Joel, Mattias och Alma Mater.

Jag är i Aten några dagar. Planen är att koppla av från allt, även bloggandet. Men jag får väl se om abstinensen sätter in.

...är inget ordstäv. Men det påstås att araber säger att endast sol ger öken. Och med tanke på att bollen är rund och allt kan hända, så ska jag skriva om hur det går när man vinner för mycket.

Nog med det kryptiska. Inte ens kineserna tyckte att senaste VM i bordtennis var särskilt kul. De vann alla fem guld, och av 20 medaljer sammanlagt släppte de bara ifrån sig 3.

Jag saknar er, J-O och Jörgen och Äpplet och Erik Lindh och... Ja, det gör kineserna också. Det är otroligt så många kineser som skiner upp och säger nåt om J-O när man berättar var man är ifrån. Jag förstår dem. Inget är så roligt som att vinna ett mästerskap mot ärkerivalen man förlorade mot i förra finalen.

Kineserna inser nog att de riskerar att mörda sporten genom att vara så fantastiska. CCTV:s tittarsiffror från finalpassen i Yokohama var rekordlåga 0,5 procent. Senast en icke-kines vann ett bordtennis-guld var i Aten 2004.

Jag fick en utmaning av Maja. Här följer mina svar på frågorna hon ställde. Skulle vara kul om fler gjorde samma test och länkade så vi får se.

1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
Mattias sommar av Barbro Lindgren (Lärde mig läsa till den. jag var fem). Nalle Lufs av Gösta Knutsson (Min moster Kerstin högläste, det var fantastiskt). Och Bröderna Hardy, deckare med Wahlströms gröna ryggar, ni vet.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
Rasmus Nalle av Carla och Wilhelm Hansen, nästan allt i serietidningen Buster (var prenumerant under många år). Och så Tintin, av Hergé. Så har man täckt in större delen av uppväxten. Asterix och Kalle Anka hör också hemma bland hjältarna.

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Just berättartekniskt..? Svårt. Hermann Brochs Sömngångartrilogi, definitivt, men det var ju längesen. Av samtida författare vill jag gärna lyfta fram Alessandro Baricco. Har läst Silke, 1900 och City. Helt underbara, var och en på sitt sätt.

4. Musik eller inte när du läser?
Inte.

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Jan Guillous Ondskan, kanske? Eller möjligen Luis Buñuels Min sista suck.

6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Ewan McGregor spelar Super Mac, i musikalfilmen om den hårdskjutande fotbollsspelaren från Yttre Hebriderna.

7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
Björn Ranelids böcker. En del tror att jag ska uppskatta hans språk. Det gör jag inte; det skymmer bara berättelserna och känns konstlat.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Kram: Hanna Krall. Hon är fantastisk. Missa inte hennes böcker! Öl: Ivan Klima. För då blir det tjeckiskt, både litteraturen och ölen. Stryk: Omöjligt att svara på. Får aldrig lust att spöa upp någon för att han/hon har skrivit en dålig bok. Tråkigt svar, men kommer inte på någon att ge en saftig litterär käftsmäll.

Det här var inte helt lätt, får jag erkänna. Men rätt kul. Nån som får alla rätt?

Jag klarade alla, men bara för att jag hade tur på fyra frågor där mina svar var rena gissningar.

Rättelse:

Så har jag trampat i klaveret. Nedanstående bloggpost var en missuppfattning från min sida. Ber prästen, Oprah och er läsare om ursäkt. "P" skriver i kommentarsfältet nedan att det "står inte ett ljud om att han varit med i Oprah, bara att Oprah gillar honom."

P har rätt, jag har fel. Mea maxima culpa. Och tack för påpekan, P. Fick skämmas lite mer än planerat...

Såhär skrev jag:

Jag gissar att den här bloggposten får ungefär dubbelt så många läsare mot vad jag brukar ha. Jag har förfallit till den simplaste skandalrubbe.

Det visar sig att prästen som vi skriver om i dag, är känd för att vara anlitad i Oprah Winfreys show.

Här är för övrigt en gammal intervju med honom om hur man håller kärleken vid liv. Där kallades han "Fader Oprah".

Nu ska jag fortsätta städa. Och jag kommer väl att skämmas lite också. Men bara lite.

Lägger inte in det här för att göra mig lustig över hur outvecklat samhället var då. Jag bara förundras över hur snabbt allting har gått. Och blir nästan lite rörd.

Tack för tips, Magnus!

Ville bara berätta det. Elephant Gun. Vackert.

Såg just Agenda, som ställde sig frågan hur Silvio Berlusconi fortfarande kan vara så populär? I omvärlden ses han närmast som en pajas. I Italien visar opinionssiffrorna på fortsatt starkt stöd.

Jag tror att en av de viktigaste förklaringarna finns i inslaget, men den passerar förbi utan att reportern fångar upp den. En italienska säger något om att Berlusconi är en framgångsrik affärsman, så förhoppningsvis styr han landet framgångsrikt också. Jag har visserligen bara varit i Italien fyra gånger. Men den förklaringen är vanlig.

Man kan jämföra med Romano Prodi. I omvärlden sedd som en kompetent politiker; i Italien lär han ha gjort sina misslyckade försök som affärsman, något som väljare gärna anför mot honom. Om han inte klarar av det, så klarar han väl inte av att styra landet heller?

Dessutom ses frågan om Berlusconis böjelse för unga kvinnor antagligen inte lika allvarligt där som här. Min bror Johan, gift med en italienska (Hej Laura!), berättade hur han på Rai såg Berlusconi och Umberto Bossi hålla ett stormöte. Man hör Bossi säga högt inför påslagen mikrofon:

- Silvio, du vet att de gillar oss för att vi har den hård.

Den politiska kulturen är helt enkelt svår att jämföra med vår.

Med en parafras på Gary Lineker: Ishockey spelas tre x 20 minuter effektiv tid, och när matchen är slut har Kanada vunnit.

Jag satt faktiskt inte och var särskilt förvånad i går kväll, om än besviken förstås. Men Kanada visar ju gång efter annan att de har hur många spelare som helst att skicka till ett VM. De är alltid med och slåss om medaljerna ändå.

I dag säger vår förbundskapten att de svenska spelarna inte hann ladda om mentalt efter Tjeckienmatchen. Kanadas spelare hade fyra timmar mer på sig efter sin kvartsfinal. De hade inga problem.

Nu låter det som om jag är ett Kanada-fan. Inget kunde vara mer fel. Jag tycker att de ofta är osportsliga. Årets junior VM var en skandal, där deras spelare avsiktligt attackerade vår målvakt vid flera tillfällen. Det är bara Kanada som gör så. Sedan står åskådarna upp och buar åt våra spelare - under prisutdelningen.

Men någon av kommentatorerna sa då något som jag funderat mycket på. Sverige uppfostrar bra hockeyspelare. Kanada uppfostrar vinnare.

Läser två intressanta artiklar som tagit fasta på att svininfluensan inte kan jämföras med spanska sjukan 1918. En i Le Monde (på franska), en i Svenska dagbladet.

När Spanska sjukan blir en referenspunkt i den nuvarande debatten är det bra att någon ger oss lite perspektiv. Det känns nästan ogreppbart att kanske hälften av jordens befolkning insjuknade i den spanska varianten. Antalet dödsfall brukar anges till 21 miljoner.

Samtidigt förstår man vikten av att vi faktiskt reagerar snabbt.

Var på väg till Rosenbad i förmiddags. Kommer Drottninggatan fram när en tjej i mitten av tonåren skramlar med en bössa:

- Hej, vi är med i Operation dagsverke. Vi samlar pengar som ska gå till att bygga skolor i Afghanistan, i distriktet Mashar-i-Sharif.

- Det låter svårt, säger jag.

- Ja, det är därför vi behöver pengar.

Hon fick mina sista mynt. Glömde fråga om hon tar rikskuponger.

För några månader sedan skrev jag om den lankesiske journalisten Lasantha Wickramatunga. Han var så medveten om det fria ordets utsatta position, att han hade skrivit en ledare som skulle publiceras ifall han mördades. Tyvärr blev det publicering.

Han har postumt tilldelats Unescos pressfrihetspris för 2009. Välförtjänt. Vad annat kan man säga. Läs hans text, ni som inte redan har gjort det.

Jag tycker om webbtester. Här kan du kolla din kalvinistfaktor. Återkommer med mitt resultat senare. Avslöja gärna era i kommentarsfältet.

Uppdatering: Jag är en 47-procentig kalvinist, säger mig detta vetenskapliga test.

Läser just om att fransmän lägger mer tid på att äta och sova än någon annan befolkning i OECD-länderna. Så lever de längst också.

Men jag fattar inte hur de hinner sova nästan nio timmar per dygn. Tycker ibland att jag sover så mycket att jag borde kvalificera mig för medborgarskap. Men än så länge bryter jag väl bara, så att säga. Som de här galningarna:

Har länge varit allergisk mot märkliga remixer hit & dit. Men den här gör mig på bra humör. Trots att redan originalet är så mästerligt.

http://open.spotify.com/track/7iKZiDd6jjmdmvRGILHR9I

Det blev en hel del diskussion när dn.se, som gör en 100-i-topp över historiens mest inflytelserika svenskar, placerade Zlatan Ibrahimovic som nummer 77. Jag tycker faktiskt att Zlatan förtjänar en plats på listan, även om det kan tyckas närsynt samtida. Ja, han är en lysande spelare. Men det är främst av ett annat skäl som jag vill lyfta fram hans betydelse.

När Sverige och Danmark hade spelat 2-2 i den fantastiska match som italienare fortfarande tror var uppgjord, åkte jag hem via Sergels torg. Då förstod jag för första gången Zlatans enorma symbolvärde. Blågul yra, folk badade och viftade med flaggor. Och de flesta var invandrarkids med Sverigetröjor. Alla ville vara Zlatan.

Hans bidrag till att få alla att känna sig som svenskar är en positiv bieffekt. Skit detsamma. Han är min informella integrationsminister.

Pew Forum undersökte tortyrfrågans religiösa dimension och kom fram till ett oroande resultat: Ju mer kyrkligt aktiv, desto större sannolikhet att man tycker att det kan vara berättigat med tortyr i kampen mot terrorismen.

Dessutom är gruppen vita evangelikaler den där flest försvarar tortyren.

Steven Waldman på Beliefnet.com menar att sambandet inte kan formuleras så att man stöder tortyr på grund av att man är kristen. Snarare så att fler av de kristna är konservativa, och att fler konservativa menar att tortyr kan berättigas.

Men framför allt tycker jag att hans slutkläm är klockren: Varför har inte folks kristna tro lett dem till att ta avstånd från tortyr?

Gallup släppte en undersökning om Obamas 100 första dagar på presidentposten. Det så kallade religionsgapet verkar minska något. Alltså skillnaden i stöd mellan den grupp som säger sig gå i kyrkan en gång i veckan och de som säger sig sällan eller aldrig gå på gudstjänst eller mässa.

Före presidentvalet sa sig 41 procent de frekventa kyrkobesökarna stödja Barack Obama. Motsvarande bland de mindre kyrkligt aktiva var 61 procent. Nu är relationen 57-69. Alltså en markant förbättring bland de mest aktiva. Och en minskning av religionsgapet från 20 procentenheter till 12.

För övrigt får jag finbesök snart. Min brorsdotter Olivia kommer hit och vi ska kolla El Classico. Hon är lika fanatiskt fotbollsintresserad som jag själv var i tonåren. Så nu ska det handlas läskeblask och lite annat.

Jo, en sak till. Ska till Aten, har jag just fått för mig. Tänker ta med mig Sture Linnérs bok Från Alexander till Augustus. Sedan ska jag besöka några av vår civilisations främsta monument.

Har ni några bra Aten-tips?

Ska ut i solen och fira två vänner som fyller år, men vill först bara skicka med ett par tankar.

Flera dokument om hur USA använt tortyr i kampen mot terrorismen har offentliggjorts den senaste tiden. (Foreign Policy har gjort en tidslinje över hela frågan.)

I botten handlar det om ifall man moraliskt kan försvara användandet av tortyr för att få fram information som kan rädda tusentals människoliv.

Ställs frågan så, är det faktiskt en hel del människor som verkar svara "ja".

Jag formulerar frågan annorlunda, och kommer till ett annat svar. Jag tillhör dem som tror att tortyr som förhörsmetod kommer att urholka vårt eget system moraliskt. Följden blir - förutom att vi urholkar det system vi påstod oss vilja skydda - att det öppna, fria samhället förlorar sin attraktionskraft för den icke-demokratiska världen.

Statsvetaren Joseph S. Nye talar om "soft power". Ungefär att man når sina mål genom att locka och att vara exempel, i stället för att använda våld.

Exemplets makt talas det alltför sällan om i både politik och i kultur.