Biståndet urholkas, pengar används till flyktingmottagning och andra åtgärder som inte har med fattigdomsbekämpning att göra, säger kritikerna.

Rubbish, säger regeringsföreträdare, vi följer DAC-reglerna (den kommitté inom OECD där det slås fast vad som får bokföras som bistånd.) Ja, ni har kunnat läsa en hel del om den debatten under den senaste mandatperioden här hemma.

Ser inte det här ut som en blåkopia av den svenska debatten? Det här är i Danmark.

Apropå biståndet så tycker jag att A Brilliant Mistake är ett spännande initiativ. En tävling där biståndsorganisationer kan nominera ett misslyckande.

Utgångspunkten är lysande.

"Time and time again history has shown us that our most valuable experiences are more likely to come from mistakes than from successes. We learn from our failures and our failures are a source of inspiration for others. In this respect failure is not only an option but failure is also necessary!"

Undrar hur många som har modet att nominera sig?

Sitter här och läser Anders Piltz krönika om dödsannonser efter att ha funderat över svaren i Anna Bieniaszewski Sandbergs och Lina Mattebos stora enkät där man ställde frågan "Är du rädd för döden?"

Vad tänker man när döden närmar sig? Jag fick för flera år sedan en dödsannons som en kollega hade sparat. Mannen som hade avlidit gav galghumorn ett klubbmärke. Tidningen var tvungen att under annonsen förklara att detta var i enlighet med mannens önskan. Annonsen hade inget kors, men väl Djurgårdens klubbmärke. Den gick ungefär såhär: "Den sista dagen gick jag över från AIK till Djurgården. En djurgårdare mer eller mindre spelar ingen roll."

Jag har fortfarande lite svårt att hantera den.

I dag minns man Koreakrigets utbrott för 60 år sedan. På mer än ett sätt är det märkligt att det är så frånvarande hos så många. Uppskattningsvis tre miljoner eller fyra miljoner, (uppskattningarna varierar), människor dog i ett tre år långt krig. Siffran är oerhörd. Det var dessutom den konflikt under hela Kalla kriget där stormakterna gick mest direkt i strid med varandra.

Som ni säkert vet är klimatet mellan länderna på Koreahalvön kyligare än på länge.

Jag kan rekommendera ett besök i den demilitariserade zonen, om ni vill förstå känslan av hur allvarligt läget är, 60 år senare. Den nordkoreanska byn Kijongdong är en potemkinkuliss, ett skal, byggd i propagandasyfte. Här utkämpas flaggstångskriget, som en del kallar det. Världens högsta flaggstång reser sig 160 meter hög på den nordkoreanska sidan. Hela byn är ett skal. Byggnaderna har inga glasfönster, inga människor kommer dit förutom de nordkoreaner som ska hala flaggan. Ursprungligen byggdes Kijongdong för att locka över avhoppare till det glimrande välståndet i nord.

När man tänker på hur historien plågar de här länderna, är sydkoreanernas hjärta för grannlandet imponerande. Under pågående VM går de upp mitt i natten och hejar på Nordkorea. Hur nordkoreanerna känner när Sydkorea spelar kan vi bara gissa.

P.S. Försökte ladda upp en bild på flaggstången men fick problem. Återkommer med den. D.S

Samtidigt som kanske två miljoner fransmän i dag demonstrerade i protest mot regeringens planer på att höja pensionsåldern, presenterade den brittiska koalitionsregeringen sina planer på att göra detsamma. I förlängningen kanske ända upp till 70 år.

De europeiska ländernas allt högre medelålder är ingen nyhet.

Nu börjar vi se konsekvenserna.

Har du hört talas om Nico Smith? Inte? Skänk hans familj, släkt och vänner en tanke. Och fundera över hans arv. Han dog den 19 juni, 81 år gammal.

Nico Smith var en av de vita sydafrikanska kyrkomän och kvinnor som öppet tog avstånd från apartheid. Redan under 1970-talet kallade han rasåtskillnadssystemet för "en synd".  För detta sparkades han från sin egen kyrka. Han lämnade sin post på Stellenbochuniversitetet och började arbeta i en "svart" kyrka.

Han var en frispråkig kritiker och det kostade både honom och frun Ellen. Mest kända blev de kanske när de lämnade Pretoria för att bosätta sig i ett township, Mamelodi. Andra kyrkoledare berömmer honom i dag för att han följde sitt samvete, trots att han för detta blev både förnedrad och förlöjligad tillsammans med den svarta befolkningen.

Jag försöker föreställa mig vad det innebar att kritisera apartheid inifrån, när systemet fortfarande stod starkt i Sydafrika. Alla munnar som släppte ifrån sig ett "förrädare!", alla blickar som upprepade munnarnas ord. Det är lätt att sitta i ett annat land 30 år efteråt och säga att apartheid var fel, men tänk vilket civilkurage det krävdes att göra det där och då.

I en av sina filmer spelar Clint Eastwood en journalist som ska bevaka en avrättning. När nån på redaktionen berättar för Clintan att den dömde är född på nytt (mannen har blivit kristen), fnyser Clintan att fängelset har de högsta födelsetalen i landet.

Jag tänker på detta när jag läser Carl-Henric Jaktlunds intervju med Tommy Rydén i dag. När någon med ett mörkt förflutet berättar om sin omvändelse, är det tyvärr lätt hänt att cynikern som sitter på min axel fnyser, gör en verbal Dirty Harry och fyrar av några salvor som alla går ut på att människor aldrig ändrar sig. Bibeln säger nåt annat. Jag säger bara Paulus.

När jag läste journalistik på Södra Vätterbygdens folkhögskola, blev jag och tre kompisar hotade av Tommy Rydén. Vi var unga och (över?)ambitiösa. Vi ville lyfta upp hans rasistiska rappakalja för att avslöja hur illa det faktiskt var.

Vi åkte ut till Tommy Rydén, han vägrade bli intervjuad. När vi filmade hans hem utifrån vägen blev han... ska vi säga arg... och skickade ett fax där han hotade oss. I vårt slutinslag hade vi klippt in brinnande kors från den amerikanska södern, och speakerrösten frågade hur lång tid det skulle ta innan man såg de här vyerna i trakten.

Jag hoppas att Gud och människor hjälper Tommy Rydén i vad som måste vara en lång process, en process som tydligen redan har pågått i flera år. Som min gamle vän Karl-Erik brukade säga: "Vi får vara ödmjuka inför det här." Trots att jag ibland hör Clintans röst, försöker jag också att höra Guds. Lätt är det inte alltid. Men jag vill tro på att han förändrar och förlåter. Han har förlåtit mig. Förhoppningsvis har han förändrat mig också - och fortsätter med det. 

Kanske har du läst vår artikel om hur Wayne Rooney hindrades från att prata om sin kristna tro, när han fick frågan på en presskonferens. Stephen Tomkins, vanligtvis skribent för den underhållande Ship of Fools, skriver bra om detta för The Guardian.

Tomkins frågar sig varför en pressekreterare för ett fotbollslandslag säger "We don't do religion", något som Tony Blairs spin doctor Alistair Campbell klämde ur sig vid ett berömt tillfälle. Labourhjärnorna var rädda att den dåvarande premiärminister Blairs kristna tro skulle skrämma bort väljare om han pratade öppet om den. (Blair har senare pratat mycket om sin tro.)

Men Tomkins menar att att det är mindre uppenbart vilka farorna är med att blanda fotboll och religion:

"A political party might lose support if voters fear an overly religious leader will be told by God to invade a foreign country. But if Rooney talks about his Catholic faith and associated jewellery, are England really likely to lose support out of fear that the Holy Spirit will persuade him to bring down Slovenia's Robert Koren in the penalty area? It seems a somewhat unnecessary precaution."

Fotboll och religion hör alltså ihop? Näe, fotboll är religion, hävdar Tomkins. Jag minns att det dröjde väldigt länge innan engelsmännen spelade på söndagar. Numera vallfärdar folk till arenorna, eller kollar Match of the day om de inte får biljett, och detta har närmast ersatt gudstjänsten. Fansen har gemensamma lovsånger: "Finns bara en Fernando Torres" osv. (Förresten hade Skottland en fantastisk målvakt som hette Andy Goram, som också dubblerade i cricketlandslaget. I pressen skrevs att han hade lätt schizofreni, varpå fansen skanderade: "Två Andy Goram, finns bara två Andy Goram!")

Stephen Tomkins jämför också offsideregeln med mysterierna. Sedan regeln gjordes om är jag böjd att hålla med. Tycker att en del av dem som frias i förstaläget, när de inte påverkar spelet, utnyttjar den fördelen i andraläget. Är det tillåtet?

För övrigt sa en sydafrikansk kyrkoledare häromdagen: "Ni gav oss Bibeln. Vi gav er vuvuzelan". Vad svarar man på det?

Konfucius var under långa perioder av 1900-talet ett rött skynke för kinesiska intellektuella. Såväl under kulturrevolutionen som efter 4e majrörelsen 1919. Man beskyllde hans idéer för att vara reaktionära, eller åtminstone hålla Kina kvar i feodalism och hindra landet från att hinna ikapp Väst.

I senaste New Perspectives Quarterly skriver professor Daniel A Bell om Konfucius comeback i kinesiskt samhällsliv.

Det är lika paradoxalt som spektakulärt att ett revolutionärt kommunistiskt parti (till namnet åtminstone) anammar ett idéarv som lägger så mycket fokus på harmoni och relationshierarki. President Hu Jintaos favoritslogan är "ett harmoniskt samhälle". Bakgrunden är att ett parti efter 60 år vid makten knappast vill uppmuntra revolutionära yttringar och därför vänder sig till en filosofi som betonar harmoni.

Men hur härbärgerar kineserna två så motsatta tankeinriktningar samtidigt? Faktum är att människorna i de ostasiatiska kulturer som har ett konfucianistiskt och taoistiskt idéarv tenderar att lättare kunna hantera motsägelser. Tänk på yin och yang. I yin finns en liten punkt av yang. Och tvärtom. Som för att säga inget är beständigt; även när pendeln till synes har slagit över helt åt yin, så ligger ett frö av yang där.

Detta inte sagt för att klämma in folk i stereotypa ramar, utan för att återigen påminna om att våra kulturer påverkar vårt sätt att se världen, att tolka information.

En del klagar på överdosering av VM-fotboll, andra på bröllopshysteri i medierna. Jag håller med om det senare. Fotboll kan man inte få för mycket av.

Samtidigt är jag fascinerad över de starka känslor kungafamiljen fortfarande väcker. För det kan de flesta redaktioner intyga att den gör. Visserligen släpptes i dag opinionssiffror som tyder på att monarkins ställning i Sverige har försvagats betydligt. Detta noteras även i internationell press. Jag tror inte att det stämmer.

Lutar mer åt den tolkning som Herman Lindqvist gjorde på danska tv-nyheterna i kväll (Nyhedsavisen, DR1). Medieexponeringen har fått oss att OD-a på kungahuset, vi har blivit ofrivilliga tvångsmonarkijunkies. Nej, Herman uttryckte sig förstås inte så, men det var innebörden. Tydligen kunde man se samma vikande tendens i Norge inför bröllopet mellan Haakon och Mette-Marit. Men så snart de kommit ut ur kyrkan ökade stödet igen.

Tänker fortfarande på vad min lärare i samhällskunskap sa 1988, och som jag tror fortfarande är giltigt: "Det regeringsalternativ som går ut med vallöftet att verkligen avskaffa monarkin kommer att förlora. Så viktig är monarkin för svensken".

Att jag sitter och funderar på detta under England-Algeriet säger väl allt om hur het den matchen var.

I dagens tidning hade vi ett debattinlägg som handlade om informationskriget i Mellanöstern. Intressant diskussion. Jag vill ändå problematisera den första meningen: "Israel har ett stort och kompetent informationsministerium." Alla skulle inte hålla med. Exempelvis har ministeriets uppmaning till Israels vänner att framhålla de förträffliga körsbärstomaterna för att förbättra bilden av landet utomlands mötts av både kritik och skratt. Enligt mina källor har kritiken av den officiella informationsverksamheten varit något av en följetong.

För att vinna ett VM krävs närmast ett mirakel. Och lite magi på vägen kan kanske hjälpa? Det har i verje fall afrikansk fotboll tagit fasta på, inte bara under VM. Läs Spiegel onlines artikel. 

Jag såg för många år sedan en dokumentär om kenyansk fotboll, där en dansk tränare hävdade att en del klubbar i landet spenderade uppemot en tredjedel av budgeten på häxkonster och magi. Däremot har bruket av häxkraft troligen minskat, enligt den tyske dokumentärfilmaren Oliver Becker.

Traditionell medicin, magi och förfädersdyrkan har en viktig plats i många afrikanska kulturer, lika självklar som vuvuzelan under deras fotbollsmatcher. Oliver Becker säger, mycket riktigt, att eftersom fotboll är så populärt är det inte överraskande att man använder magi där också.

Jag skriver om detta för att visa hur vår föreställningsvärld genomsyrar allt vi gör som människor. I dag skriver Dagen om religionens plats i biståndsarbetet. Min poäng är att det inte går att bortse från människors tro och livsåskådning i utvecklingsarbetet. Har bloggat om detta tidigare.

Nu tar jag tjänstledigt, så min blogg kommer att ligga nere några månader. Men fortsätt läsa Dagen. Många svenskar gör det.

Skrev i fredagstidningen om att stödet för al-Qaida eller för extremister minskar i den muslimska världen. Såg i The Economist att de har en ledare och två artiklar (ett och två), som tar upp ungefär samma ämne. Läs dem.

Skickar också med en artikel av Marina Ottaway, om politisk reform i arabvärlden. "The more things change..." är den träffande rubriken.

Jag skrev om massakern på kristna i Pakistan både i tisdags- och onsdagstidningen. Läser just Nadeem F. Paracha, kolumnist för pakistanska Dawn.com. Han gör ungefär samma reflektion som jag gjorde i min analys i tisdagstidningen. Det handlar om ordvalet när man beskriver det som hände. Läs den.

Smakprov:

"A riot is when an agitated group or mass of people clash with the police, or with another mass of agitated men and women. It is not a riot when an agitated group of people attack the homes and lives of men, women and children who are not as well armed as the attacking group, or whose best defense in this respect is to flee the scene. So why is the Pakistani media referring to the recent attack by Muslims on the Christian community in the Gojra area as 'communal riots?'"

Samtidigt ska detta inte uppfattas som ett pekfinger mot alla muslimer. Banalt påpekande, kanske. Men det bör göras.

Läs Dagen i morgon, så ska jag ge er en bredare bild av trenden i den muslimska opinionen när det gäller synen på våld och, mer specifikt, al-Qaida.

Tillägg: Dawn har också en ledare där de kräver att man avskaffar landets hädelselag.

Ni missar väl inte Haore Sulaimans reportageserie om Södertälje? Han visade mig just en länk till kommunens webb, där man samlat roliga citat från klassrummen.

Ett par exempel:

Fråga ur religionsprov: Vad händer när påven dör och hur väljer man en ny påve?

- När påven dör kokar man honom och ger ut kroppsdelar till alla katolska kyrkor. Man sitter i ett mörkt rum med flera väljare och de får inte prata eller äta. När de har väljt en påve kommer det vit rök.

Flicka i 9:an förklarar varför hon inte kom till skolan dagen innan:

Jag svär vid Gud, jag vaknade, men min kropp kom inte ur sängen. 

Frågor på historieprov:

Förklara följande ord: Upplysningen
Svar: Folk ställde sig på lådor och berättade om revolitionen

Förklara följande ord: Uppror
Svar: Folk ställde sig på lådor och berättade att adeln inte behövde betala skatt

De tar helt enkelt lokalvinkeln ett snäpp längre. En variant på Sven Lindqvists Gräv där du står?

Sveriges ordförandeskap kommer att få en mycket svår utmaning i gränskonflikten mellan Slovenien och Kroatien, kunde SVT:s Rapport avslöja i går.

Ja, den här gränskonflikten ser faktiskt olöslig ut.

Tillägg: De gjorde en rättelse redan i slutet av sändningen.

Har precis sett Brasiliens sprintstjärna Cesar Cielo Filho vinna 50 meter fritt under VM i Rom. Hans tränare Brett Hawke hade tagit med sig Cesars simglasögon till Vatikanen i förra veckan. Och doppat dem i heligt vatten.

- Jag försöker ta honom bortom det han tror att han kan åstadkomma, sa Hawke.

Dopning, någon?

För tredje gången vandrade jag i Dolomiterna under semestern. Ett par vänner undrade en gång vad vi gör, om det inte blir tråkigt? Näe.

Jag och Tre cime. Det är Tre cime som är i bakgrunden.

Bror Johan och jag.

...

Här bodde vi sista natten, Rifugio Pian di cengia.

Journalisten Bosse Schön har skrivit en något märklig debattartikel på Newsmill om att Selma Lagerlöf 1922 sponsrade en rasbiologisk skönhetstävling. Han skriver bland annat:

"I Sverige tappade vi närminnet och drog en glömskans dimridå över Hitlersbeundran, medlöperi och eftergiftspolitik. Men tigandet är inget svar. Därför kommer skelletten att fortsätta ramla ur garderoberna. Ingmar Bergman och Ingvar Kamprad är två världsberömda svenskar som i ungdomen visat sig ha varit nazianstuckna (båda valde att själva berätta). Nu är det Selma Lagerlöfs tur. Till hennes försvar ska sägas att hon fördömde judeförföljeserna i Nazityskland på 1930-talet. 1940 hjälpte hon den tyska judiska författarinnan Nelly Sachs att fly till Sverige."

Jag blir lätt förvånad, eftersom Schön har skrivit artiklar, böcker och producerat radiodokumentärer om rasbiologi och tvångssteriliseringar tidigare. Han var långt före Maciej Zaremba.

Selma Lagerlöfs personliga övertygelser i den här frågan vet jag inget om. Men att hon bara ett år efter Nazistpartiets bildande i Tyskland skulle ha läst partiprogrammet och kommit fram till att hon sympatiserade med Hitler och hans kumpaner känns lite långsökt. Särskilt baserat på att hon under inte klargjorda omständigheter donerade böcker till en svensk rasbiologisk tävling.

Men framför allt vänder jag mig mot den otidsenliga tolkningen att rasbiologin, eller eugeniken, var så tydligt kopplad till nazismen. Eugeniken var en kvasivetenskap som fann genklang i de mest skilda samhällen världen över: I den svenska folkhemsvariant som Maija Runcis visade på i den avhandling som Maciej Zaremba byggde sina uppmärksammade artiklar på i mitten av 90-talet; hos nazisterna med sin übermenschenideologi; hos kriminalvården i Kalifornien (de första registrerade tvångssteriliseringarna, för övrigt innan Mendels genetiska experiment hade återupptäckts); eller i den brasilianska rörelse som kallades branqueamento. Listan kan göras längre.

Tänk också på att den svenska lagen om tvångssterilisering från 1941 avskaffades först på 1970-talet. Få kopplade alltså ens samman den med nazismen ens efter Andra världskriget.

Inte bara de bakomliggande resonemangen skilde sig åt. Bland de länder som införde tvångssterlilisering tillämpades den väldigt olika. Sverige var nitiskt. Och över 90 procent av offren i vårt land var kvinnor.

Jag tror att vi, om vi kopplar eugeniken endast till nazismen, inte i tillräcklig utsträckning kommer att göra upp med vår historia. Nazismen blev paradoxalt nog en sorts alibi. De drog ju rastänkandet till sin yttersta gräns: folkmordet. Men att se hur djupt rasbiologins rötter tilläts växa i vår egen mylla, oberoende av nazismen, är betydligt smärtsammare.

Om detta borde vi berätta.

Rättelse: Jag skrev i den här bloggposten om Bosse Schöns radiodokumentärer och hans tidiga uppmärksammande av tvångssteriliseringarna. Blackout! Jag tänkte på Bosse Lindquist. Läs hans bok Förädlade svenskar.

Var det någon av er som såg reprisen av Stranded i går? Dokumentären om hur några ungdomar överlevde över två månader i Andernas iskyla efter en flygkrasch 1972. Jag har sett spelfilmen om dem några gånger: Alive!

Tycker fortfarande inte att det faktum att de åt av sina döda vänners kroppar är det mest spännande med den här historien. Men se det här klippet om lavinen som drabbade dem efter 16 dagar. Och hör berättelserna om de nästan kusligt samstämmiga nära-döden-upplevelser som flera av dem hade.

Hittar tyvärr inte Stranded på SVT play. Skicka gärna en länk, om någon av er ser den på ett ställe där det är gratis (lagligt alltså...) att se reprisen. För dokumentären är bättre än filmen.

Tänk själva, att efter 30 år komma tillbaka till platsen där man så länge levde granne med döden. Att nu ha med sig sina egna barn, som är i den ålder man själv var när det hela hände.

I sitt främsta verk "En teori om rättvisa" nämner John Rawls aldrig Gud. Men en nyutkommen bok visar hur en ung Rawls, innan han förlorade sin tro under Andra världskriget, var en djupt religiös människa.

Rawls räknas i dag som 1900-talets kanske mest betydande politiske filosof. Så fort rättviseteori diskuteras dyker hans och Robert Nozicks namn upp.

Carl Rudbeck skriver på Dagens nyheters kultursida:

"Ändå tror jag att det blir svårt att i framtiden läsa Rawls utan att uppmärksamma hur mycket av hans system som ursprungligen kommer ur en religiös föreställningsvärld. Gud försvann, men ett kristet färgat jämlikhetsideal stannade kvar."

Rawls menade att när man ska beskriva ett tänkt, rättvist samhälle, ska man göra det bakom en "okunnighetens slöja". Med andra ord, i en hypotetisk situation där man ännu inte vet om man blir arbetslös, börshaj, politiker, ämbetsman eller nåt annat.

En sån situation är förstås helt omöjlig i praktiken. Men redan själva tankeexperimentet har en tendens att påverka ens samhällssyn.

Gissar att rätt många av er har hört Dave Carrolls countrylåt "United Breaks Guitars" vid det här laget. Videon har snart visats fyra miljoner gånger på Youtube. Han skrev låten efter att United Airlines misshandlat hans fina gitarr i bagagehanteringen och vägrat honom ersättning. I stället för att stämma UA stämde han gitarren, med ett resultat som nog ingen hade kunnat drömma om.

Tydligen har de nu lovat att betala. Och Carroll har fått fart på karriären. Tv-inslag om honom till och med i Brasilien.

Ser just på Aktuellt att Amnesty International kritiserar domen av två bosnienserbiska krigsförbrytare - trots att de fälldes. Såhär skriver Amnesty:

"De bosnienserbiska kusinerna som var medlemmar i den paramilitära styrkan 'Vita örnarna', dömdes den 20 juli för brott begångna mot civilbefolkningen under kriget i Bosnien-Hercegovina 1992-1995. Bland brotten inkluderas mord, förföljelse, utrotning och tortyr.

Amnesty är mycket kritiskt till att åklagaren inte utredde de anklagelser som finns mot dem för krigsbrott och brott mot mänskligheten för sexuellt våld, exempelvis våldtäkt.

- De våldtagna kvinnorna i Visegrad förtjänar också rättvisa. Personer som begått dessa brott måste också ställas till svars, säger Nicola Duckworth, chef för Amnestys Europa- och Centralasienavdelning (...)"

Sitter framför tv:n och blir allt mer upprörd. Det finns säkert svårigheter med bevisföring, som någon invänder. Men är det bara jag som får intrycket av att det sexuella våldet verkar vara lågprioriterat när man ska utreda och åtala misstänkta krigsförbrytare?

Den som hört historierna om systematiska våldtäkter i exempelvis Bosnien och Kongo-Kinshasa har svårt att förstå varför.

Läs den här intervjun med epidemiologen Tom Jefferson. En skeptikers syn på larmen om svininfluensa.

Inledningen är illustrativ:

SPIEGEL: Mr. Jefferson, the world is living in fear of swine flu. And some predict that, by next winter, one-third of the world's population might be infected. Are you personally worried? Are you and your family taking any precautions?

Tom Jefferson: I wash my hands very often -- and it's not all because of swine flu. That's probably the most effective precaution there is against all respiratory viruses, and the majority of gastrointestinal viruses and germs as well.

Som du redan förstått har jag ingen läkarutbildning. Det som alltid gör mig mer orolig än en annalkande influensa är när precis alla ropar att vargen är på väg.

Svininfluensan sprids - och Jefferson tvättar händerna. Jag har ofta tänkt på hur folk beter sig när de reser. Köper en chipspåse, äter sedan chipsen med sina skitiga händer. När magsjukan kommer, skyller man på dålig mat i landet man besöker. Det kan vara så, men jag undrar om det inte lika ofta beror på vår bristande handhygien.

Nån av er läsare som jobbar med de här frågorna och kan ge synpunkter?