En av de absolut roligaste bloggarna just nu. Jag lider med frimärkssamlarna som utkonkurrerades av Åtorpsmarknaden. En sida som påminner om att livet är fullt av små besvikelser. Och stora.

Tipstack till Boel, som för övrigt borde börja blogga. 

Dags för semester. Milano, Padova, Venedig och Dolomiterna. Sköt om er.

De spelar på Köpenhamns jazzfestival den 10 juli och på Stockholms jazzfestival den 15 juli. Det är gammelgospel med hjärtats glöd och ett stänk av svavelos.

Har du en chans att åka dit, missa dem inte!

"Alla vill till himmelen". Bra rubrik på Sydvenskans kultursida i dag. Och bra artikel, om indiepop och kristen tro.

Och som vår Folk-redaktör Urban Thoms skrev i fredags, så blir andlighet tema för P3 Pop i dag, måndag klockan 22.05.

Som sagt: David Åhlén och Jonathan Johansson, och många fler.

Jag har reagerat på ett argument som ibland dyker upp i diskussionen om darwinismen. Med ojämna mellanrum skyller debattörer på darwinismen i samband med mord eller massmord. Morden skulle vara den logiska följden av hans lära.

Jag håller inte med om att det är darwinismens fel. Man måste göra skillnad mellan vara och böra. Darwins teori gällde hur han uppfattade att världen har utvecklats, inte hur människan bör organisera sina samhällen. Det är inte rimligt att han ska ta ansvar för vilka slutsatser en del människor drar av hans verklighetsbeskrivning.

Survival of the fittest, för övrigt mer precist än "den starkares överlevnad", var en term som myntades av Herbert Spencer, inte Charles Darwin. Spencers idéer la grunden till socialdarwinismen.

Tittade in på socialantropologen och missionären Anne Sundbergs blogg. Hon skrev i mars om hur Kongos valuta sjunkit i värde i förhållande till dollarn.

"För ett år sedan kostade 1 USD ca 550 FC, idag kostar den 790 FC. Det är en ökning med över 40 %. Den kongolesiska ekonomin beror till stor del av dollarn."

I dag står den officiella kursen i 772 franc, vad jag kan se. Även kronan har försvagats mot dollarn, men ni förstår själva vad det betyder för ett fattigt land som inte har några marginaler att ta av.

No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one's laughing at God when they're starving or freezing or so very poor.

En av mina kompisar undervisade nyligen en grupp från Sydafrika i mediefrågor. Han undrade om de tänkt på nåt särskilt i sitt möte med svenskar.

Det första svaret kommer alltid. "Fika är väldigt viktigt, va?"

Deras andra reflektion var helt ny för mig. Och rätt kul.

"Ni upprepar allt två gånger: 'Tack, tack', 'Puss, puss', 'Ja, ja', 'Hej, hej'. Fattar ni svenskar inte första gången?"

De skrattade. Min kompis också.

Jag skrev i tisdagens tidning om Obamas balansgång i Iranfrågan. Nu höjer han tonläget. Men han hävdar själv att han varit konsekvent.

Samtidigt kallade han anklagelser om att USA anstiftat protesterna i Teheran för falska och absurda.

Läs den här analysen, där George Friedman på Stratfor förklarar varför han inte tror att protesterna kommer att leda till någon revolution. De sprider sig inte från medelklassen till andra samhällsskikt. Och de tycks heller inte stimulera till liknande manifestationer i andra städer, utan fortfarande vara begränsade till Teheran.

Friedman bedömer att det vi sett sedan valet den 12 juni kommer att leda till en del förändringar inom eliten, men alltså inte någon samhällsomvälvning.

Man kan känna så ibland. Men snart är det helg. Då blir allt bra. Allt.

Uppdaterad. Med tanke på humörsvängningen från mitt senaste, inte alls avlägsna, inlägg ser jag väl närmast manodepressiv ut. Förklaringen till de tvära kasten är att jag sitter och skriver om Pol Pots regim och folkmordet i Kambodja.

Sitter och skriver för fullt. Ensam på redaktionen. Regnigt ute.

Macacos låt Puerto Presente gör mig ändå på rätt bra humör.

En låt till att älska, lite i samma genre: Dusminguets Ritmo Americano.

Läs teologen Jayne Svennungssons text från Svenska Dagbladet i dag:

"Desto mer förunderligt då med all den forskning som blomstrar trots dessa bistra förutsättningar. Detta gäller i högsta grad den svenska teologin. Givet den bristande 'kritiska massan' är det häpnadsväckande hur väl representerade svenska teologer är vid renommerade internationella bokförlag och i ledande tidskrifter. Ser man till den så kallade tredje uppgiften är teologer närvarande i offentligheten på ett sätt som saknar motstycke under gångna decennier och som föranlett talet om en ny 'teologisk guldålder' i landet."

Precis samma argument har jag hört av andra teologer.

Jag har inte läst Högskoleverkets rapport. Men jag tycker att det är intressant att svenska teologer är efterfrågade internationellt, samtidigt som det diskuteras hur svenska forskare bättre ska nå ut till omvärlden.

Rektorn på Örebro Teologiska Högskola, Pekka Mellergård, tryckte till ordentligt när rapporten kom. Läs också vår ledarskribent Thomas Österbergs krönika, ni som har missat den.

Pressmeddelandet till Högskoleverkets rapport hittar ni här. Länkar finns till granskningen av varje högskola.

För övrigt har verket tvingats rätta en felaktig uppgift om att en professur vid Uppsala universitet är finansierad av Svenska kyrkan. Det stämmer alltså inte.

Det märks att ämnet blir allt hetare. Zed Books har släppt en ny bok: Religion in development. Om nån har läst den, säg gärna till.

Svenska Missionsrådet tipsade om det här forskningsprojektet

Jag skrev tidigare ett par bloggposter i ämnet, den här (missa inte essän Religion and development in Africa, som jag länkade till i det inlägget) och den här.

Det var inte så kul. Mest av tidsskäl. Hinner inte analysera men vill ändå ge några lästips för den som är intresserad.

Micke skickade den här på mejlen. I ämnesraden står det: Ju fler gånger man tittar, desto fler frågor uppstår. Jag är böjd att hålla med...

Om nån vet historien bakom, snälla berätta.

Uppdatering: Här är förklaringen! (Tack Emanuel.)

Hävdar Eamon Javers (Business Weeks Washingtonkorre) på Politico.

De jämförelsevis få protesterna mot "sammanblandningen av religion och politik" bevisar väl än en gång att det sällan är den brinnande frågan. Det är vilka slutsatser politikern drar utifrån sin religion.

Ytterligare en bra text från The Guardians webb. Lady Patricia Scotland skriver om religionens plats i det offentliga livet. Jag tycker om hennes ödmjuka grundhållning i frågan. Även om exempelvis kristendomen skulle spela en viktigare roll i samhället, så är det inte givet att resultatet är gott: "It's going to make or break our modern world", som Lady Scotland uttrycker det.

Nåd, ödmjukhet och en vaksamhet inför att liera sig med makten, tror jag är de viktigaste sakerna att tänka på. Plus lite generositet.

Och humorn, glöm inte humorn!

(Låter jag som en predikant nu..?)

Det här är intressant. Andrew Brown skrev i förra veckan en bloggpost i The Guardian om hur Kina upplever en kalvinistisk väckelse.

Sinologen Fredrik Fällman, som även har varit Asienansvarig på Svenska Missionskyrkan, skriver nu ett inlägg där han nyanserar den bilden. Fredrik Fällman har viktiga poänger, inte minst i slutklämmen: Bilden av Kinas kristna är väldigt mångfacetterad. Det är svårt att göra förenklingar.

När det ibland talas om att Kina framöver kommer att bli en "kristen nation", får jag fler frågor än svar. Vad menas med det? Att majoriteten av befolkningen blir kristen? (knappast troligt); att Kommunistpartiet överger sin socialistiska retorik och styr enligt Bibeln? (högst otroligt det också); eller är det något annat man menar?

Ibland påminner Kina om ett Gyllene Östern för kristna: Fakta blandas med rent önsketänkande. Ofta finns det fog för ett påstående i någon del av ett land med 1,3 miljarder invånare, men samma påstående kan vara helt felaktigt i övriga delar. Dessutom gör bristande religions- och yttrandefrihet i kombination med språkbarriären att en hel del fakta både är svårkontrollerade och svåranalyserade. Risk för ryktesspridning alltså.

Det man ändå kan konstatera är att det finns en "religionsboom" i Kina, som Fredrik Fällman sa i Dagen i torsdags. Den gäller även för andra livsåskådningar, och denna väckelse är med och fyller det andliga vakuum som uppstod i och med kulturrevolutionen 1966-1976.

Men när du som läsare ser alltför uppseendeväckande uppgifter om Kina, så kan det vara läge att påminna dig om hur komplext landet är.

Och att landet förstås är uppseendeväckande. Både på ett positivt och ett negativt sätt.

Det blir en långhelg och jag ska resa. Den här gången till Lund och Malmö. Jag har ambitionen att inte blogga under tiden. Behöver vila.

Lovar att återkomma med ett uppsamlingheat av de bästa galna covers som folk plockat fram. Hoppas ni inte har missat den utmaningen. Kreativiteten har varit nästan osannolik på sina håll. Då menar jag både artister och bloggare.

Ha en skön helg!

Brittiska The Guardian har just inlett en serie med inlägg utifrån. Frågan gäller om Europas framtid är kristen eller inte?

Första svaret kom från professorn i religionssociologi, Grace Davie. Hon säger "ja, men inte på det sätt som det är nu". Davie har en viktig poäng om religionen i Europa. Samtidigt som vår kontinent har sekulariserats, så har omvärlden gått andra vägen. Och vi har en migration hit från denna omvärld. Man behöver inte gilla det, men man måste förhålla sig till det. Detta går inte genom att bara försöka svepa bort all kunskap om våra religioner som oviktiga eller avfärda alla religiösa som vidskepliga idioter. Religionsanalfabetism är potentiellt farlig.

Grace Davie:

"There have been moments, moreover, when a lack of mutual comprehension, and an unwillingness to compromise, have led alarmingly fast to dangerous confrontations.

The problem, of course, is made worse by the effects of secularisation, one of which is the systematic loss of religious knowledge. It follows that necessarily sensitive debates are very often engaged by people who, literally, do not know what they are talking about - with respect to their own faith, never mind anyone else's. It is little wonder that things get out of hand."

Grace Davie är inflytelserik i sitt forskningsfält. Hon blev för övrigt hedersdoktor i Uppsala förra året. Skickar med länken till professor Anders Bäckströms introduktion av henne.

Nu går vi in i valspurten, om du hade missat det. I dag talas det mycket om bloggar, twitter och sociala medier - inte minst inspirerat av Obamas framgångsrika kampanj i höstas.

Jag vill däremot ta upp ett fenomen som kan kännas stenålder, men som egentligen inte behöver vara det. Ser några exempel på affischer från den här valrörelsen; de är spännande som rumstempererad mellanmjölk. Jag är naiv nog att tro att valaffischer kunde betyda så mycket mer än att bara ge bekräftande signaler till de redan frälsta.

Känner ni till att det fanns en affisch som man hävdar avgjorde ett val? Gissar du redan nu vilken det gäller? Imponerad! Labor isn't working. Där bröderna Saatchis (ja, de Saatchi)  reklambyrå hjälpte Thatcher till makten. En bild med en ringlande kö från en arbetsförmedling. Över kön: den dubbeltydiga texten. Här är affischen - och historien bakom. Köerna var fejkade.

Som det är nu verkar man tro att ilsken photoshopping och stajling ska ge intryck av modernitet. För mig signalerar det mer distans.

Hm, kanske handlar det bara om prioriteringar? Både tidsmässiga och ekonomiska? Rimligt. Men jag skulle önska att nån vågade ta tag i frågan och skapa en riktig politisk snackis.

Ser nu att en burundisk åklagare yrkar livstid för tre av de män i Ruyigiprovinsen som anklagas för at ha mördat albiner och sålt deras kroppsdelar till häxdoktorer. Skrev om det makabra fenomenet tidigare i år.

Mitt förakt för människor som mördar redan utsatta för att därefter stympa dem och sälja deras kroppsdelar, känner inga gränser.

När jag var liten och bodde i Burundi fanns det en kille på barnhemmet som hette Pierre. I mars när jag var ute och hälsade på, frågade jag efter honom. Han är död, var svaret. Gissa vad jag misstänkte.

De berättade att han hade mördats; Pierre hade tydligen genom åren lyckats skramla ihop till en fin radioanläggning som någon beslutade sig för att stjäla. Åtminstone var det så jag fick historien berättad för mig.

Ibland blir jag matt inför människors livsöde. I en del regioner betraktar föräldrar albiner som en gudarnas förbannelse och sätter ut dem för att dö. Eller lämnar dem till ett barnhem.

Frid över ditt minne, Pierre.

Ett par personer har undrat om jag försvarar scientologerna till varje pris, bara för att de är en religion?

Nej, jag försvarar inte scientologerna. Läge för ett par förklaringar.

Min avsikt med texten var att uppmärksamma två grundmodeller för hur demokratier hanterar frågan om så kallade sekter. Schematiskt kan man säga att USA säger hands-off, medan Frankrike är mycket restriktiva.

Jag har inga klara åsikter om den aktuella rättegången mot scientologerna i Frankrike; jag kan helt enkelt för lite om det fallet. Har de gjort sig skyldiga till något brottsligt, så ska de självfallet dömas för det. Religionsfriheten är ingen täckmantel för kriminell verksamhet.

Dessutom, som Anders Jarlert påpekade i Dagen nyligen, är scientologerna ett svårbedömt fall då de både kan sägas vara religion och ekonomisk verksamhet.

Men tillbaka till min principdiskussion, USA vs. Frankrike. Den franska modellen innebär en del väldigt svåra problem i förhållande till religionsfrihetsfrågan. Det var detta jag ville belysa. USA:s variant har förstås också svagheter; människor skapar inga perfekta system.

På internationell nivå har de båda linjerna också haft konsekvenser. USA driver religionsfrihetsfrågan hårt sedan de antog International Religious Freedom Act 1998. De ser religiösa minoriteter som en indikator på tillståndet för demokratin i ett land. När medborgerliga rättigheter försämras, så märker ofta de religiösa minoriteterna det först. Frankrike har också drivit sin linje internationellt. Enligt en del bedömare har deras hårda attityd mot nya religiösa rörelser använts av repressiva dikataturer (Frankrike skyddar sig från farliga sekter, det gör vi med", ungefär).

En notering. Jag skrev en artikel på ungefär samma tema för några år sedan. Jag letade då efter religionssociologer som försvarade den franska, restriktiva modellen. De finns förstås, men jag hittade inga. Däremot finns det tydligen flera franska filosofer som gör det.

Kanske inte så konstigt? Filosoferna går på principen; religionssociologen ser konsekvenserna, historiska skeenden och kanske blir mer pragmatiskt inställd?

Hoppas det blev lite tydligare.

Läs Nina Björks korta fundering kring vilken kärlek det är som förmedlas i Dolly Partons eviga hit. Det är vackert skrivet.

Inom Public Service berömmer man sig ibland av att vara objektiv. Kulturnyheterna, ett av mina favoritprogram, landade i dag i en gammal aktivistklyscha.

I inslaget om Umebandet Deportees säger reportern att man i texterna finner spår av politisk medvetenhet (cirka 11.55 in i sändningen). Och reportern menar självfallet inte att de är Centerpartister. 

De politiska och medborgerliga rättigheterna gäller förstås Deportees, precis som alla andra. Frågan är varför vi ska behöva höra 68-retorik i ett nyhetsinslag.

Den som ser någon borgerlig konstnär, författare, musiker eller annat som beskrivs med orden politiskt medveten kan väl mejla mig?

Kanske är det inte ens så många i svensk kristenhet som på rak arm kan placera namnet Ralph Winter. Men säger man att han lanserade begreppet Onådda folk, så kommer det nog ett: "Aha, han."

Det var i samband med Lausannekonferensen 1974 som Ralph Winter fäste den internationella missionsrörelsens uppmärksamhet på de folkgrupper som aldrig hade nåtts av kristendomen. Begreppet blev centralt inom missionen, och en hel del människor har utifrån detta upptäckt en missionskallelse till delar av världen de förmodligen annars aldrig hade åkt till.

Hans påpekande om att missionsbefallningen långtifrån var uppfylld, gav nytt blod åt missionsarbetet. Senare kom diskussionen om det så kallade 10/40-fönstret, länderna mellan den 10e och 40e breddgraden, där de flesta onådda folken fanns. De begreppen flyttade fokus för mycket av världens missionsarbete. En del ser Winter som 1900-talets främste missionsstrateg.

Kanske förvånar det en och annan att han var presbyteriansk präst, utbildad vid Princeton Theological Seminary. Han har en betydligt mer evangelikalt tilltal än vad som är vanligt bland presbyterianerna.  Det är också bland världens evangelikala/pentekostala/karismatiska (ja, nu målar jag med breda penseldrag) som han har haft störst inflytande.

När jag skriver de här raderna, lägger jag ut min bloggpost successivt. Maja har redan hunnit fråga om det var bra det Winter gjorde. Svaret hänger samman med vilken missionssyn man har. Tycker man inte att alla folk någon gång ska ha haft chansen att höra talas om det kristna budskapet, så är knappast Ralph Winter viktig. Tycker man det, så har han haft en oerhörd betydelse.

Nu har han dött, 84 år gammal. Här en intervju med honom.