Den dödsdömde iranske pastorn Yousef Nadarkhani har gjort ett framträdande i iransk tv, skriver Vårt Land. Där hävdas att han inte alls är dödsdömd.

Ni kan se inslaget här. Det är på engelska och helt klart avsett för en internationell publik. Kritiken mot Iran har varit omfattande.

Såhär tolkas inslaget av Irankännaren Kari Vogt vid Institutet för kulturstudier och orientaliska språk vid Oslo universitet:

- Nyhetsinslaget är ett besked till det internationella samfundet om att man inte har tänkt avrätta pastorn. Samtidigt är det en signal till alla som inte tillhör den muslimska majoriteten i Iran, säger hon till Vårt Land.

Vi fortsätter att följa fallet.

1. Har världen stadigt blivit mindre våldsam? Det hävdar Steven Pinker..

What may be the most important thing that has ever happened in human history is that violence has gone down, by dramatic degrees, and in many dimensions all over the world and in many spheres of behavior: genocide, war, human sacrifice, torture, slavery, and the treatment of racial minorities, women, children, and animals.

John Gray skriver att det är nonsens:

Pinker's attempt to ground the hope of peace in science is profoundly instructive, for it testifies to our enduring need for faith. We don't need science to tell us that humans are violent animals. History and contemporary experience provide more than sufficient evidence. For liberal humanists, the role of science is, in effect, to explain away this evidence. They look to science to show that, over the long run, violence will decline-hence the panoply of statistics and graphs and the resolute avoidance of inconvenient facts. The result is no more credible than the efforts of Marxists to show the scientific necessity of socialism, or free-market economists to demonstrate the permanence of what was until quite recently hailed as the Long Boom. The Long Peace is another such delusion, and just as ephemeral.

2. Hoppas ni läste min text om en ny bok om religionsfriheten. Slutsatsen är att de länder som försöker inskränka religionsfriheten för att få ner spänningar och våldsamheter mellan olika grupper borde tänka om. För resultatet tycks bli ökade spänningar, mer våld.

3. Läs en av fredspristagarna, jemenitiskan Tawakkol Karman. En text från i april. Den här observationen är särskilt värd att fundera över: 

In five years my country has witnessed six wars, but now the people's guns are silent; they have chosen peaceful change. Despite the fact that hundreds of protesters have been killed by the regime, not one police officer or security agent has been killed by the masses. Even Ma'arab, the most unruly and turbulent province, has witnessed its first peaceful demonstrations.

4. Nu går världen under. Igen - frestas man tillägga. Den 21 oktober, närmare bestämt. Jodå, det är Harold Camping igen.

Varför har jag inte lagt detta under nyheter, undrar du kanske? Svaret är att jag mer funderar på de etiska aspekterna av detta. Funderar över vårt ansvar som medier, över vilket ansvar Campings vänner har.

Jag känner inte Harold Camping, vet inte hur hans hälsotillstånd är. Men har någon koll på om han kanske börjar bli dement? Detta skrivet utan någon som helst ironi. Jag träffade i våras en man som hade jobbat med Camping en gång i tiden. Mannen var mycket förvånad över Campings apokalyptiska profetior och menade att de inte alls går i linje med hur han agerat som ledare tidgare. Att han gjort så mycket bra. Har Harold Camping vänner omkring sig som lite försiktigt kan prata med honom. Säga att det är dags att vara återhållsam med utspelen? Jag vet inte. Men jag kommer på mig själv med att grubbla över det. För det här är rätt märkligt. Man kunde unna honom att få åldras med värdighet.

5. Avslutningsvis måste ni få se hur Bono sjöng för Desmond Tutu - helt ok 80-årsgåva, tänker jag. Ryser. Så bra är det.

Mitt i Nobelyran ska vi inte glömma bort att fira "Sydafrikas samvete" - Desmond Tutu. 80 år i dag. Mail&Guardian har samlat massor av vinklar. Läs.

Jag minns att min kollega Urban Thoms hade en riktigt bra intervju med Tutu en gång. Hade velat skicka med den länken men hittar den tyvärr inte.

(Uppdaterad)

En intressant aspekt av fredspriset är att Liberia - och Ellen Johnson Sirleaf - går till val på tisdag. Snacka om att fredspriset kan få inrikespolitiska konsekvenser för ett enskilt land.

När hon vann valet 2005 sa hon att hon inte skulle kandidera för mer än en mandatperiod. Hon ändrade sig. Ska vi gissa att hon väljs om?

Läs mer på ledarbloggen för kommentar om själva pristagarna. Jag avslutar med ett stort grattis till Ellen Johnson Sirleaf, Leyman Gbowee och Tawakuul Karman!

Så många glädjerop över Tranströmer! Nu funderar man lite över vem som blir fredspristagare. Gissar på Denis Mukwege, överläkare på Panzisjukhuset i Bukavu.

Vad tror ni?

Jag vet att flera av er som tittar in här gör det för att ni är intresserade av Afrika söder om Sahara. Så jag bjuder på lite Afronördighet; något som vi har för lite av.

Jason Stearns, som driver bloggen Congo Siasa, har listat en rad bra källor för nyheter och analyser om Kongo-Kinshasa. Omfattande. Här har han gjort en kortversion.

Vilka möjligheter.

"Glad måndag!" brukar Frida Adolfsson skriva och skicka mig en låt. Bra tradition, tänker jag. Ställde samman en lista med låtar. Hittade dem på den här bloggen.

Och det här är vad jag lyssnar på i dag. Och i morgon. Och...

Philco Fiction från Norge.

I Bollywood anlitades länge konstnärer för att måla postern till den film som skulle lanseras. I dag sköts det via datorer, och en fantastisk konstform är på väg att dö ut. 

På Indian Hippy jobbar några av de få kvarvarande Bollywoodkonstnärerna. Du kan skicka in ett foto på dig själv, så gör de en indisk filmposter med dig i huvudrollen. Otroligt häftigt tycker jag. 

Exempel:

Den här. Det räcker. Det andra kan vänta till en annan dag.

Här har hd.se en uppföljare med Patrik Lundberg som skrivit krönikan.

Som ni märker har frekvensen inte varit särskilt hög på ett tag. Och jag har inte riktigt hunnit med att ge mig in i diskussionen. Inte ens när läsare som Alma och Sofia kommit med kommentarer., som vid min senaste bloggpost. Då är det något fel.

Bloggandet är verkligen givande. Samtidigt känner jag inte att jag orkar hålla den nivå jag vill, om det ska ske på arbetstid. Jag har tagit en hel del av min fritid till det tidigare och känner inte att jag orkar med det i nuläget.

Jag tar er på allvar och jag vet att ni tar mig på allvar; därför är det bättre att jag skriver rätt ut att vi kommer att ses här lite mindre framöver. Men ibland kommer jag såklart inte att kunna hålla mig härifrån.

Ett enormt stort tack för det gensvar ni har gett. Det har varit över all förväntan.

Några texter som sätter igång tankeverksamheten.

1. Jag vill ha allt nu! Men hur sunt är det egentligen? Faktum är att förmågan till självbehärskning fortfarande är en av de viktigaste för att vi ska få ett bra liv.

2. Den stora pensionsreformen gjorde oss alla till deltagare i ett gigantiskt pyramidspel. Läs SvD:s näringslivsreporter Andreas Cervenka. Efter hans analys undrar jag än en gång: Varför debatteras det här inte mer?

3. Marx hade fel om kommunismen. Men rätt om kapitalismen. Läs John Grays text på BBC.

För säkerhets skull kan du kolla av här.

Önskar er alla en trevlig helg.

Till i dag gjorde jag en intervju med Ziad Abdel Samad, generalsekreterare för Arab NGO Network. Han har ett finmaskigt nätverk av kontakter över hela regionen.

Ur intervjun:

Kommer islamistiska krafter att kliva fram i Egypten nu? Många bedömare har sagt att Muslimska brödraskapets roll under folkresningen har varit rätt begränsad.

- En del har fruktat att de skulle kunna ändra spelreglerna när de väl sitter i parlamentet. Men så starka är de helt enkelt inte.

- Mer oroande är att Militärrådet har börjat begränsa det politiska manöverutrymmet. Till exempel försvårar de nu kraftigt möjligheten att grunda nya partier. Det krävs 5 000 medlemmar från minst tio distrikt. Dessutom måste man annonsera alla namnen i minst två dagstidningar. Det blir åtta-nio sidor! Det blir fruktansvärt dyrt.

Vill också tipsa om Deutsche Welles artikel om varför Libyens granne Algeriet är så avogt inställd till rebellerna:

"From the very beginning, Algeria opposed the imposition by NATO of a no-fly zone over Gadhafi-controlled Libya, a move that was crucial to the Libyan rebels' eventual triumph.

Algeria is also the only one of Libya's North African neighbors that hasn't recognized the NTC. Indeed, the two sides only met to discuss the situation early this week."

Och missa absolut inte den här artikeln. Häromdagen bloggade jag om hur arabvåren starkt bidragit till att Kina tvingas ompröva sin utrikespolitik. På China Brief analyseras detta skeende ingående. Smakprov:

"Yet in the cases of Sudan and Libya, principle seems to be divorced from practice in the application of Chinese foreign policy.  Despite vocal and material Chinese support for Sudan over the years as it fought numerous secessionist movements and garnered international pressure stemming from its links to international terrorism and war crimes indictments, Beijing ultimately sided with the global consensus and recognized the independence of the Republic of South Sudan (Xinhua News Agency, July 9).  Likewise, while strongly opposing foreign intervention in Libya, China did not employ its veto power as a permanent member of the UN Security Council (UNSC) to thwart the passage of UNSC Resolution 1973.  This resolution paved the way for the North Atlantic Treaty Organization (NATO)-led military campaign to support the rebellion against Libyan leader Muammar al-Qaddafi's forces.  China instead chose to abstain from the vote.  China's opposition to NATO's military campaign also has not precluded it from meeting with members of the NATO-backed insurgents fighting al-Qaddafi's forces (Al-Jazeera [Doha], June 21).  China's apparent contradictory approach to 'non-interference' is especially salient seeing that in both Sudan and Libya, China also appeared to violate its firm position on combating what it calls the 'Three Evils' or 'Three Forces' (????): terrorism, separatism and religious extremism (Xinhua News Agency, September 22, 2006)."

Gruppen Transition spelade in Dui bu qi, (Ursäkta). På bara några minuter lyckas de få in så mycket igenkänning för den som varit i Kina.

Men det räcker ju med att det är en medryckande låt. Tipstack till Malin Ekeroos!

När jag skriver franska romer tänker många av er säkert på hur Sarkozys regering förra sommaren kastade ut några hundra av dem, som var rumänska medborgare.

Men jag tänker ta upp ett annat spår. I någon bok, (tror det var den här), läste jag: Den evangelikala/karismatiska/pentekostala väckelsen som når de flesta av världens hörn, verkar ha gått Europa förbi. Med ett undantag: Romerna. Främst i Frankrike. Många av dem är i dag pingstvänner.

Via Sébastien Faths blogg hittar jag följande länk, som Fath skriver är en fantastisk källa till kunskap om deras historia. Den handlar om Clément le Cossec (1921-2001), grundare av Liv och Ljus, även kallad "Evangeliska Zigenarmissionen". I dag beräknas de samla minst 100 000 människor, en del tror att det rör sig om betydligt fler.

Här är en intervju med le Cossec.

En värld man verkligen har begränsad inblick i. Ett stycke europeisk historia; ett stycke europeisk kyrkohistoria. Som nästan helt undgår oss. Kan bli knäsvag av tanken.

Missa inte bilderna här! Helt otroliga. Ett exempel:

Någon läsare frågade mig om jag inte kunde ge lite tips på bloggare som jag tycker är en bra hjälp om man vill få en överblick över arabvåren. Så då gör jag det.

Som ni vet har vi den alldeles utmärkte Arne Lapidus som korrespondent från Mellanöstern. Så jag reserverar mig för att jag säkert missar många bra skribenter; det här är normalt sett inte mitt högst prioriterade geografiska område.

1. Professor Juan Cole driver bloggen Informed Comment.

2. The Moor next Door är mycket mer än ett fyndigt namn.

3. The Arabist har många bra analyser och länkar. De har också en obetalbar Tintin-banner.

4. Joshua Landis blogg Syria Comment tillhör också dem jag med ojämna mellanrum besöker. Det är i princip alltid värt besväret.

5. 'Aqoul brukar också vara innehållsrik. Nu har den inte uppdaterats sedan den 2 juli, så jag är lite osäker på vad som händer med den.

Ni får gärna ge mig tips på bra bloggar som ni följer.

"Vi kommer att respektera det libyska folkets vilja", var den officiella kinesiska reaktionen under dagen. Som ni vet brukar deras hållning alltid vara ett motstånd mot allt man ser som inblandning i andra länders interna angelägenheter.

Men kineserna har redan tvingats omvärdera detta under arabvåren. I juni träffade kinesiska diplomater företrädare för rebellerna:

"Chinese Ambassador to Qatar Zhang Zhiliang met Mustafa Abdel Jalil, the chairman of the transitional council. Meanwhile, the minister-counsellor of the Chinese Embassy in Egypt, Li Lianhe, visited Benghazi, reportedly to learn about the humanitarian situation and the fate of Chinese stat -companies there. At the same time, he made contact with leaders of the transitional council. These moves have been seen by the media in China as the country's first steps in abandoning Gaddafi."

Kineserna la heller inte in sitt veto när FN röstade om resolution 1973, den om flygförbudszonen över Libyen, vilket många hade förväntat sig.

Lärdomen är följande: Kina har tvingats att ge sig ut på den globala arenan, inte minst för att säkra energitillgången för sin expanderande ekonomi. Då tvingas de också överväga komplicerade situationer som de tidigare kunde avfärda med ett blankt "nej".

P.S 1: Läs Johan Lagerkvists bloggpost från tidigare i år, om varför han bedömer att Kinas "soft power" är på nedgång.

P.S 2: Läs också The Economists redogörelse för den senaste utvecklingen. Flera intressanta aspekter, bland annat följande:

"Whatever Colonel Qaddafi's whereabouts, most are concerned with what will follow him. Members of the transitional council are sharply aware of the experience of Iraq, and are determined not to repeat its mistakes. Benghazi experienced a comparatively smooth transition to rebel control in February, thanks largely to the policy of the rebel interim government, the NTC, of keeping key technocrats in their posts. There is no ruling party akin to the Baath party in Iraq, and so less pressure to get rid of policemen, power-plant managers, and others who may have been linked with the fallen regime but who are also key to running a modern city."

Rebellerna verkar komma allt närmre en seger.

Så frågan man undrar över nu är: Vilka är rebellerna? En kort passus i Aftonbladet sammanfattar osäkerheten.

"Om Gaddafi faller så väntar nya utmaningar för oppositionen. Libyen har sedan länge en spricka mellan östra och västra delarna av landet - den måste rebellerna överbrygga för att skapa stabilitet.

Och nya ledare och nyckelpersoner måste representera hela landet.

- Vi vet fortfarande för lite om oppositionen. Vi vet inte om den i nuvarande form representerar Libyen som helhet och inte bara östra Libyen. Vi måste helt enkelt vänta och se när Gaddafi har störtats. Då får man se vilka personer som träder fram, säger Alexander Atarodi."

Atarodi är Nordafrika- och Mellanösternexpert på Försvarets forskningsinstitut.

Återkommer med jämna mellanrum till Zebda, en fransk grupp som tyvärr splittrades för några år sedan. De blandar mellan hip-hop, arabiska influenser och ibland anar jag en del fransk vistradition i bakgrunden. Lite i Manu Chaos anda.

Här är Mon père m'a dit.

De kom från Toulouse.

Tror att det här var deras största hit:

I konkurrens med Ma rue. En Our House från Toulouse.

Märker att det fortfarande är så många som inte har hört dem. De är värda en så mycket större publik.

Jag läser en i mitt tycke insiktsfull text av George Friedman på Stratfor. Han säger att det hela är en kris för den politiska ekonomin ("A crisis of political economy"). Adam Smiths Nationernas välstånd handlade ju om både nationer och om välstånd. För Smith och David Ricardo var det självklart att tala om politisk ekonomi, inte bara ekonomi. Att bara tala om ekonomin är, enligt Friedman, en vana som uppstod först i slutet av 1800-talet.

Freidman skriver följande om de senaste årens kris:

"From the standpoint of political economy it raised a different question: the legitimacy of the financial elite. Think of a national system as a series of subsystems - political, economic, military and so on. Then think of the economic system as being divisible into subsystems - various corporate verticals with their own elites, with one of the verticals being the financial system. Obviously, this oversimplifies the situation, but I'm doing that to make a point. One of the systems, the financial system, failed, and this failure was due to decisions made by the financial elite. This created a massive political problem centered not so much on confidence in any particular financial instrument but on the competence and honesty of the financial elite itself. A sense emerged that the financial elite was either stupid or dishonest or both. The idea was that the financial elite had violated all principles of fiduciary, social and moral responsibility in seeking its own personal gain at the expense of society as a whole.

Fair or not, this perception created a massive political crisis. This was the true systemic crisis, compared to which the crisis of the financial institutions was trivial. The question was whether the political system was capable not merely of fixing the crisis but also of holding the perpetrators responsible. Alternatively, if the financial crisis did not involve criminality, how could the political system not have created laws to render such actions criminal? Was the political elite in collusion with the financial elite?

There was a crisis of confidence in the financial system and a crisis of confidence in the political system. The U.S. government's actions in September 2008 were designed first to deal with the failures of the financial system. Many expected this would be followed by dealing with the failures of the financial elite, but this is perceived not to have happened. Indeed, the perception is that having spent large sums of money to stabilize the financial system, the political elite allowed the financial elite to manage the system to its benefit."

Jag tror att Friedman på det stora hela har rätt i sin analys. Det finns bra argument för olika ideologiska ståndpunkter om var man ska lägga tyngdpunkten i sin ekonomiska politik. Men det blir ett problem om väljarna inte har ett förtroende för dem som fattar besluten.

BBC har intervjuat Michail Gorbatjov, "The Great Dissident". Fascinerande. Flera av de intervjuade talar om hur de slogs av den nye sovjetiske presidentens humor.

När Gorbatjov träffade Ronald Reagan, skröt USA:s president om hur det var ok för amerikanska medborgare att komma in i Vita huset och säga till honom: "Jag gillar inte det sätt som du styr landet på".

Gorbatjov svarade att det var samma i Moskva. "Vem som helst kan komma in på mitt kontor och säga att de inte gillar hur du styr USA". (Ungefärliga citat).

Uppdaterad: Det är USA:s tidigare utrikesminister James Baker som återger anekdoten.

Första mötet med Thatcher var också minnesvärt. Gorbatjov förklarade för henne att han inte hade fått instruktioner från Politbyrån om att erbjuda henne medlemskap i Kommunistpartiet. Thatcher ska ha gapskrattat.

Detta skriver jag samma dag som vi minns att det är 50 år sedan Berlinmuren började byggas.

1. Två väldigt bra texter från Anders Mellbourn, chefredaktör på Sändaren. I den ena gör han upp med vrångbilden av att Norge skulle vara ett konsensussamhälle. Så är det inte alls. "Norge är byggt på konflikter". Jag älskar när någon vänder på steken och visar att det som så många har upprepat i debatten faktiskt bygger på en missuppfattning.

Läs också hans reflektioner kring det han kallar "Misstrons sommar". Saxat:

"De stora ideologiernas, de stora världsordningsanalysernas och de stora politiska programmens tid är måhända förbi. Kanske vet vi numera så mycket i detalj att vi har fått ännu svårare att fatta de stora sammanhangen. I det kan ligga en hälsosam mänsklig ödmjukhet.
Men om vi på vägen tappar tilliten både till våra medmänniskor och till vår förmåga att förstå och handla, går vi en farlig framtid till mötes."

2. Sedan vill jag tipsa om "The Immanent frame". De ägnar sig helt åt frågor om sekularism och religion i offentligheten. Massor av spännande tänkare och bra läsning.

3. Så en Afrikasajt, African Arguments. Bara skummat ett par texter, men den verkar väldigt innehållsrik.

4. Till sist vill jag upprepa mig: Den kanske allra bästa religionssajten just nu görs av ABC i Australien. Inte alltid de mest lättlästa texterna, men jag vet att många av er gillar tuggmotstånd. Och jag uppskattar att skribenterna inte har försökt komplicera sina resonemang; däremot backar de inte för svåra frågor. Från veckan skickar jag med den här länken till en text av Stanley Hauerwas.

Ni har säkert sett att Frizon är igång; följ vår blogg här. Deras tema Fred på blodigt allvar påminner om ett tips jag fick av den så begåvade fotografen Tobias Fischer.

Den här reklamkampanjen kallades What goes around comes around. Från The Inspiration Room. Don't miss...

Musik! Två bra norska band.

Först Philco Fiction, med deras senaste låt Help. De kommer med ny platta i oktober. De har en otroligt begåvad sångerska i Turid Alida Solberg. (Correction, här är deras senaste - Finally. utlagd ungefär samtidigt som min bloggpost...)

Sedan Leif & the Future, Walked away, Låter som en modern variant av en del brittiska band som jag lyssnade på i början av 80-talet.

Ta er några minuter och lyssna. Det är verkligen värt det.