Min favorit från förra veckan. Fördubblad dödssiffra - och därefter "sedan 1884", nästan som det finstilta i ett köpekontrakt. (Jodå, jag fattar :-)

En annan favorit som är flera veckor gammal. Man riktigt känner hur paniken spred sig:

José Mourinho fick otroligt mycket kritik för Real Madrids defensiva taktik när de mötte Barcelona i Champions League i våras. Det kan diskuteras hur bra taktikvalet var. Tycker fortfarande att det mest anmärkningsvärda med de där superveckorna (då lagen möttes fyra gånger på kort tid) var att Real lyckades vinna Spanska cupen. Mourinhos genialitet övertrumfas väl egentligen bara av hans arrogans.

Mourinho har svarat för en anmärkningsvärd bedrift. Jag talar inte ens om trippeln med Inter. Men i och med Reals förlust på hemmaplan i april mot Sporting Gijón, bröts hans närmast otroliga svit; under drygt nio år har de lag han coachat inte förlorat på hemmaplan. Skickar här med en läsvärd essä/recension från London Review of Books som diskuterar hemmaplanens betydelse.

Ni som är sportintresserade känner redan till mycket av det här. Räknar ni er inte till den skaran, läs ändå. Bra text tycker jag.

För övrigt har jag inte hunnit blogga så mycket den senaste tiden, som nån kanske märkt. Först var jag på Öland för vår serie Sommarsverige. Därefter en långhelg i Milano. Men nu är jag tillbaka.

Motsättningarna mellan Tony Blair och Gordon Brown har väl länge varit en av Storbritanniens sämst bevarade hemligheter. Men nu drämmer Blair till med sin mest kritiska recension av efterträdaren hittills.

Han menar att New Labours tid vid makten i själva verket är två perioder, hans egen och Browns. Kontinuiteten bröts i och med ledarskiftet.

"He said: 'I remain unremittingly an advocate of third-way, centre-ground, progressive politics that came to be called New Labour. From 1997 to 2007 we were New Labour. In June 2007 we stopped. We didn't become old Labour exactly. But we lost the driving rhythm that made us different and successful. It was not a government of continuity from 1997 to 2010 pursing the same politics. It was 10 plus three.'"

Nån som minns Melvyn Braggs fantastiska intervju med Dennis Potter, från 1994? Rupert Murdoch, mer aktuell än nånsin, kom på tal, Potters kommentar om honom och resonemang kring hans betydelse är minnesvärda. Missa inte:

Hyenorna vid Stureplan är briljant satir, maskerad som konst sanktionerad av Stockholms stad. Konstnär: Mr Olabo.

En liten flock av betonghyenor har gjutits fast vid Engelbrektsplan.

Verket presenteras som gällde det Strindberg. Vi får veta att Stureplanshyenor är rovdjur, liknar människor men tillhör underordningen "asätande brats".

Avslutningen är bara så bra: "Försök till gallring genom avskjutning, alternativt inplantering av hyenor från andra länder har gjorts i flera år, men hindras ständigt av 'Medlemskväll.'"  

Kommer ni dit på kvällen så lyser deras ögon röda.

Jag hinner tyvärr inte att blogga så mycket just nu. Skickar med länkar till ett par texter som verkar lovande:

1. David Shambaughs Coping with a Conflicted China, sägs läsas och debatteras mycket i maktens korridorer i USA. (Från The Washington Quarterly).

2. Willy Lam skriver utifrån Kommunistpartiets 90-årsjubileum.

Har som sagt bara skummat dem. Säg till om ni reagerar på nåt.

P.S Har sett att en del haft svårt att få fram sina kommentarer. Det gäller mig med. Det är därför jag ibland blir helt tyst i en diskussion. Hoppas vi ska komma tillrätta med det. D.S 

Många av er har säkert redan läst Cruciform Phronesis. Ni som inte har gjort det, titta gärna in där. Skribenterna (Arne Rasmusson, Roland Spjuth, Maria Karlsson, Fredrik Wenell med flera) samtalar om teologi, samhälle, kultur, ja det mesta. Förutom att de skriver bra, så är tonläget ett som jag alltför ofta saknar. Deras avsiktsförklaring:

"Samtalston. Eftersom vi menar att en 'korsformad pacifism' inte bara är en tillämpning av den kristna teologin utan något av själva dess hjärta, så vill vi även att samtalet i denna blogg ska präglas av en slags 'pacifistisk samtalston'. Med det menar vi att samtalet gärna får vara kritiskt och provokativt, men att det samtidigt ska präglas av lyhördhet, tålamod, sårbarhet och ett mod att inte försöka ha kontroll. Därför undanber vi oss spydigheter, förolämpningar, personangrepp och orättvisa anklagelser."

Den har lite av NOD i bloggform över sig.

Har i dag skrivit om det dokument för etisk mission som Vatikanen, Kyrkornas Världsråd och Evangeliska Världsalliansen har tagit fram. Frågan har inte varit om kyrkan ska bedriva mission, utan hur. Jag skriver i texten:

"Dokumentet slår fast kyrkornas rätt att sprida det kristna budskapet och försöka vinna konvertiter. Det är den kristnes ansvar att vittna om Jesus. Men att få någon att konvertera är i slutändan ett verk av den helige Ande, inte av människor."

En bloggare lyckas tolka det här som att det inte längre är nödvändigt med omvändelse. Hur man kan dra den slutsatsen är för mig helt obegripligt. Hade dokumentet påstått detta så hade en avsevärd del av kyrkorna inte ställt sig bakom det. Så enkelt är det.

I dag hade jag en artikel om evangelikala ledares åsikter i en rad frågor. Till den hörde en rad exempel. De försvann tyvärr på webben, så jag skickar med dem i den här bloggposten i stället.

Jag tycker att där finns massor av underlag för diskussion. Vill ni läsa hela undersökningen så klicka här.

Uppdaterad: Ser att Jonas Melin, Bibellärare på Mariannelunds folkhögskola, tar upp spåret om det relativt svaga miljöengagemanget som jag nämner i huvudartikeln. Jonas M berättar om The Green Bible, en bibel där till exempel alla verser som tar upp människans ansvar för skapelsen är markerade med grönt. Det blir över tusen verser...

Ok, så till konkreta exempel på vad undersökningen kom fram till:

* Nio av tio förkastar framgångsteologi.

* 44 procent säger att Jesus "troligtvis" kommer tillbaka under deras livstid. 8 procent tror "definitivt" att han gör det.

* Majoriteten av de tillfrågade (52 procent) tar inte ställning för någon part i Israel-Palestinafrågan. 39 procent sympatiserar med båda sidor, 13 procent med ingendera. 34 procent står på Israels sida, 13 på palestiniernas.

* 84 procent anser att de som religiösa ledare ska uttrycka sina åsikter i politiska frågor.

* Nio av tio i muslimskt dominerade länder ser visserligen islam som ett hot mot evangelikal kristenhet. Men de som bor i muslimskt dominerade länder har också en mer positiv bild av islam än de som inte gör det.

* 82 procent menar att vissa religioner är mer våldsamma än andra.

* 58 procent av ledarna i syd tycker att Bibeln borde upphöjas till lag i deras hemland. I nord håller 28 procent med.

* 61 procent tror att de kristna rycks upp före den stora prövningen. 32 procent tror inte det.

ÖVERENS

Det här håller de evangelikala ledarna med varandra om:

* Bibeln är Guds ord (98 procent)

* Kristendomen är den enda sanna religionen som leder till evigt liv (96 procent)

* Abort är ofta eller alltid fel (96 procent)

* Samhället bör avråda från homosexualitet (84 procent)

* Det är mannens plikt att tjäna som religiös ledare i äktenskap och familj (79 procent) - men 75 procent är för kvinnliga pastorer

OENSE

I de här frågorna skiljer sig de evangelikala ledarnas åsikter åt:

* Bibeln ska läsas bokstavligt, ord för ord (50 procent); Inte allt ska tas bokstavligt (48 procent)

* Det är nödvändigt att tro på Gud för att vara en moralisk person (49 procent). Men lika många håller inte med.

* Att dricka alkohol är förenligt med att vara en god evangelikal (42 procent) 52 procent håller inte med

* Evolutionsläran förkastas av 47 procent, men 41 procent tror att Gud har använt evolutionen för att skapa mänskligt och annat liv.

HOTEN

De största hoten mot den evangelikala kristenheten:

* Sekulariseringens inflytande (71 procent)

* För stor betoning på konsumism (67 procent)

* Sex och våld i populärkulturen (59 procent)

* Islams inflytande (47 procent)

* Teologiska klyftor inom den evangelikala rörelsen (30)

* Evangelikala ledare med en slösaktig livsstil (30)

* Evangelikala ledare med dålig sexualmoral (26)

* Regeringars restriktioner av religion (22 procent)

* Katolicismens inflytande (10 procent)

VIKTIGT

Vad är viktigt för att vara en bra evangelikal?

* Följa Kristi lära i mitt och familjens liv. (97 procent)

* Försöka få andra att avgöra sig för Kristus. (94 procent)

* Hjälpa fattiga och behövande. (73 procent)

* Ge tionde. (58 procent)

* Offentligt ta ställning i sociala och politiska frågor när de hamnar i konflikt med moraliska och bibliska principer. (56)

* Ta ställning när evangelikalers religonsfrihet är på väg att begränsas. (49 procent)

* Arbeta för att skydda miljön. (36 procent)

MISSION:

* 73 procent säger att mission bland icke-religiösa har "högsta prioritet". (59 säger detsamma om muslimer, 39 om buddhister och hinduer, 27 om judar, 20 om katoliker).

* 86 procent säger att det är mer effektivt att utrusta lokala missionärer än att skicka missionärer till andra länder. 12 procent tror mer på att sända missionärer utomlands.

* 51 procent berättar om sin tro för någon från en annan religion minst en gång i månaden.

Jag ogillar när tidningar i förväg basunerar ut vilken låt som är årets sommarhit. Det avgör jag själv när jag märker att jag går och nynnar på den dagarna i ända. Just nu är det Love Finds a Way med A Beautiful Friend som ligger bäst till.

Har ett tag levt i en sorts skimmer av 80-talsnostalgi. I veckan läste jag den här texten på BBC. Om The Specials och låten Ghost town, om att den just nu firar 30-årsjubileum. I dag tror jag att fler minns dem för deras version av A Message to You Rudy; för övrigt gjorde även Daddy Boastin en fantastisk förortscover av den för några år sedan, "Värsting".

Men jag minns Ghost town bäst. Kolla videon nedanför. Den där bilfärden genom ett dystopiskt stadslandskap hade nedläggningar, utflyttning och nästan lite vätebomb över sig. Spökkören är obetalbar.

Citerar BBC på följande:

"And whatever similarities might exist between the tough economic environments of 1981 and 2011, the fact this odd, angular song could become such a massive hit might be astonishing to modern ears.

But, clearly, it expressed the mood of the early days of Thatcher's Britain for many. "It was clear that something was very, very, wrong," the song's writer, Jerry Dammers, has said."

Ibland har man hört efterlysningen, "Var finns den stora samtidsromanen?" Här fanns en musikvideo som blev en profetisk punkspark i samhällsskrevet, (om ni ursäktar). Lite som The Clashs The Guns of Brixton, en låt som Paul Simonon faktiskt skrev före upploppen. (Skickar med en favoritcover till)

Kanske inte de här låtarna folk i dag minns. Men det borde vi nog göra. 

Kanske var det nån som reagerade över varningarna om etnisk rensning i gränsområdena mellan norra och södra Sudan? Dessvärre verkar de helt berättigade. Läser i Africa Confidential att FN-tjänstemän också delar bedömningen, även om de kanske ännu inte uttrycker den offentligt.

Jag har tidigare skrivit om hur viktigt Sudan är för stabiliteten i Afrika. Det tål att upprepas.

För övrigt ska jag citera International Crisis Group, om Abyei: "...despite popular misperception, its current value in terms of oil production is negligible and thus not the primary driver of conflict."

Läs mer om Abyei här. ICG bedömer också att striderna är en signal till hemmaopinionen inför delningen mellan nord och syd den 9 juli - inte ett resurskrig.

P.S Eftersom jag fick många glada reaktioner på Barry Schwartz-länken i min förra bloggpost, bjuder jag på en till:

För väldigt längesedan intervjuade jag artisten Zifa. Han berättade en anekdot om nån plats i Afrika där man tyckte att elefanterna hade blivit för många. Åtgärden blev att skjuta av de gamla elefanterna, för de yngre var ju framtiden. Ja ni fattar. Följden blev i varje fall att de yngre elefanterna inte hittade till vattenhålen.

Kommer att tänka på den anekdoten när jag läser Lina Mattebos välskrivna text i dagens tidning. Missa inte den. Hon skriver bland annat:

"Det är obeskrivligt läskigt att försöka orientera sig i en värld som bara blir större och större, utan karta eller kompass. Därför behöver unga närvarande äldre att fråga om hjälp längs vägen, även om det är en ny och okänd sådan. Vi behöver inte vuxna som fördömer, men vi behöver äldre som kan hjälpa oss att orientera oss i den värld som har blivit vår."

Lina tar också upp ett annat samtidsspår. Vi får hela tiden ökad valfrihet men också dåligt samvete över att vi inte blir lyckliga av den. Ingen har i mitt tycke analyserat detta fenomenet så bra som Barry Schwartz gör i sin bok "The paradox of choice - why more is less". Hittade den i en bokhandel i Hongkong i början av 2006. Sträckläste den.

Här sammanfattar han sin tes. Har du inte läst eller hört Schwartz tidigare så hävdar jag att detta är de mest välinvesterade 20 minuter du tagit dig på länge. 

Läste för rätt längesedan en kolumn som jag inte hittar nu. Reportern besökte ofta Kina, han pratade ibland om att de borde värna miljön och minska sina utsläpp. Då lyssnade inte kineserna.

Nu hade han lagt om strategi. I stället pratade han i termer av ekonomisk vinst. USA och Europa skulle snart lägga om till grönare teknik, medan kineserna fortsatte skita ner sin miljö med ineffektiva produktionsmetoder. Då skulle Kina bli akterseglat igen, ungefär. Nu lyssnade de koncentrerat, skrev kolumnisten.

Intressant nog säger Nicholas Stern att det är kineserna som leder vägen mot en grön, indistriell revolution. Han har sagt det vid upprepade tillfällen det senaste året. Jag måste erkänna att jag har svårt att avgöra om han har rätt. Den som har varit i Kina har nog svårt att se landet som en miljöföregångare, om jag uttrycker mig milt. 

Om de skulle bli det, så har de fortfarande väldigt mycket att städa upp, med tanke på att miljön så här långt offrats på den ekonomiska tillväxtens altare.

Men jag tror att Stern har en viktig poäng. Att Kina inte gärna förbinder sig vid minskade utsläppsmål behöver inte innebära att de inte vill minska sina utsläpp. Men de vill bestämma själva i vilken takt och när. Och som ni redan vet är lösningen på globala miljöproblem i princip beroende av att Kina är med på åtgärderna.

Samtidigt har jag funderat mycket den senaste tiden på varför miljön tycks ha halkat ned så på den politiska dagordningen. Vad tror ni?

Själv skulle jag önska att man hade resurser, som de här.

Ni kanske såg att vi nu har passerat 3 000-strecket när det gäller folk som gillar oss på Facebook. Kul! Skickar glada hälsningar till Johannes Ottestig och Jakob Ihfongård, som främst är de som ska ha beröm. Skicka gärna ett uppskattande mejl eller ett paket godis eller... Asch jag litar på att ni använder er fantasi.

CNN:s religionsblogg firar ett år. De listar tio slutsatser de dragit av sitt arbete under sina första tolv månader. Väldigt intressant tycker jag, och förvånas över hur mycket vi kan stämma in i härifrån.

Undantag 1: Jag känner mig ganska säker på att i princip alla våra läsare vet att Barack Obama är kristen.

Undantag 2: Jag har aldrig haft en känsla av att våra läsare är religiösa analfabeter. (CNN:s punkt 4 syftar på USA:s befolkning i allmänhet, men jag vill ändå referera specifikt till er som läser här.) Inte särskilt många i varje fall. Ni som läser och kommenterar här drar ofta olika slutsatser av fakta, precis som av vår rapportering och våra inlägg. Men jag tror ändå att de flesta har rätt bra koll. Ibland väldigt bra koll. Undantag finns, men jag får känslan av att de är just undantag.

Fast visst hade det varit spännande med en liknande undersökning i Sverige?

Satt i förra veckan och mejlade på facebook med en vän som jag inte sett sen slutet av 80-talet. Musiken är min Madeleinekaka, den som drar fram minnen mer än nåt annat. Så jag skickar med en spellista från den tiden. Mest från första halvan av 80-talet; tänk Tracks, tänk Bagen. Spelar ingen roll hur cheesy de är. De var våra, de var mina.

Hoppas att ni inte missar intervjun med de kinesiska religionsvetarna Gao Shining och He Guanghu. Ett par funderingar kring den aspekt vi valde att vinkla på: Gao Shinings två studier där hon frågade kristna vad som fick dem till kyrkan. Man kan sammanfatta hennes resultat och reflektioner följande citat:

- Med andra ord blir det viktigare att visa än att prata.

Birger Thureson bloggade i dag om detta. Läs, fundera och debattera gärna. Jag associerar även till vad teologen René Padilla sa i en intervju under konferensen i Kapstaden i oktober förra året:

- Om vi ska ta folk på allvar, så är många mer intresserade av livet före döden än efter. Det betyder inte att vi inte proklamerar Guds ord. Men det kommer inte först. Jesus är vår fred, gör vår fred och proklamerar vår fred. Att vara, att göra, att tala. I den ordningen. Varför får man det att låta som om att tala är det viktigaste?

Ni ser mönstret. De frågor som många i de kinesiska husförsamlingarna brottas med är desamma som många andra kristna ute i världen ser som viktiga. Jag intervjuade missionsvetaren Göran Janzon om det dokument som togs fram i samband med konferensen i Kapstaden. Göran Janzon lyfte fram att det sociala arbetet nu hade fått en mer självklar plats, om man jämför med Lausannedeklarationen och Manilamanifestet.

- Här är det inte en het potatis som man försöker lösa med balanserade formuleringar där man behöver motivera varför det är med. Här är det en självklarhet. Här visar man snarare vilka frågor som är mest aktuella.

Träffade i veckan som hastigast en annan missionsprofil, Bertil Ekström. Han var med i Kapstaden och gjorde en reflektion som jag verkligen tycker är värd att lyftas fram. Bertil Ekström menade att dokumentet från Kapstaden hade blivit väldigt bra just i det avseende som Göran Janzon påpekade. Mycket på grund av ett hårt arbete från Dr. Chris Wright och det team han hade omkring sig. Samtidigt sa Bertil, och det var hans poäng här, att dokumentet knappast återspeglade det som sades under själva konferensen.

Med andra ord kommer nog frågan att diskuteras länge än, framför allt inom evangelikala/karismatiska/pentekostala sammanhang. Men visst har det förändrats, och jag uppfattar det som att de som tycker att man ska fokusera på att "vinna själar" och att tiden är allt för knapp för att arbeta socialt är på väg att bli en liten minoritet - om än en rik sådan; många av dem kommer från USA.

Jag ska återkomma om detta framöver.

Önskar er en bra helg.

Såg på morgon-tv att SVT:s utrikeskommentator Stig Fredriksson pensionerar sig. Stannade till en stund, lyssnade på samtalet med honom. Kändes som om en hel epok skulle gå i pension. Han beskriver sig själv som ett barn av Kalla kriget. Men han är förstås så mycket mer.

Ofta luktar det illa med journalister som berömmer andra journalister. Men när jag ärligt kan säga att han är en av få svenska utrikeskommentatorer som jag verkligen lyssnar på, så tycker jag att man måste få säga det. Med lugn stämma, med sakliga, försiktiga och förbluffande ofta korrekta analyser har han lotsat oss genom komplexa skeenden. Och efteråt har man känt att man förstår lite mer än före inslaget.

Jag kommer att sakna honom i rutan.

CNN:s religionssblogg hade en bloggpost om de där talesätten eller citaten som man lätt kan tro härstammar från Bibeln. Gensvaret har varit enormt. Nästan 6 000 kommentarer just nu. 41 112 personer har delat med sig av den på facebook.

Bakgrunden var en NFL-coach, Mike Ditka, som citerade skriften när han fick sparken. Bara det att hans citat inte återfinns där. 

Bloggskribenten ger ett annat exempel på dessa fantomverser: "Gud hjälper den som hjälper sig själv". 

En av funderingarna i slutet av bloggposten är var de här citaten kommer ifrån. Bland annat kan man hänvisa till att folk faktiskt inte läser Bibeln. Men en del skyller på Luther och protestantismen.

"'It is a great Protestant tradition for anyone - milkmaid, cobbler, or innkeeper - to be able to pick up the Bible and read for herself. No need for a highly trained scholar or cleric to walk a lay person through the text,' says Craig Hazen, director of the Christian Apologetics program at Biola University in Southern California.

But often the milkmaid, the cobbler - and the NFL coach - start creating biblical passages without the guidance of biblical experts, he says.

'You can see this manifest today in living room Bible studies across North America where lovely Christian people, with no training whatsoever, drink decaf, eat brownies and ask each other, What does this text mean to you?' Hazen says.

'Not only do they get the interpretation wrong, but very often end up quoting verses that really aren't there.'"

Jag tycker det är väldigt intressant att detta skapar ett så enormt engagemang i USA. Undrar om nåt liknande hade kunnat hända i Europa?

Ni känner nog igen det. Efter ett tag vill man ha nya utmaningar, lite förändrade arbetsuppgifter för att fortsätta utvecklas. Jag skriver fortfarande mycket utrikes men har också fått en sorts fördjupningsansvar. Tanken är att jag ska få ta lite tid till att gå djupare i vissa ämnen än vad vanliga nyhetsartiklar tillåter. Låta dem ta lite mer tid, hinna ringa nåt samtal till, kanske läsa en ny bok. Jag tror att det här är en bra åtgärd för både Dagen och mig.

Här är några av de exempel på vad detta har lett till hittills.

1. En granskning av Benny Hinn. Tillsammans med uppföljaren var detta de två mest lästa artiklarna på dagen.se förra året.

2. En summering av Gunilla Carlssons första mandatperiod som biståndsminister.

3. Om hur de stora migrationsflödena påverkar uppfyllandet av missionsbefallningen. Andra artikeln i samma ämne.

4. En granskning av Dalai lama i samband med hans senaste Sverigebesök.

5. Och nu senast, två dagars analys av var den så kallade arabvåren. Första delen skrevs av Arne Lapidus. Andra delen av mig.

Jag hoppas ni uppskattar den sortens läsning. Av de reaktioner jag hittills har fått är det utan tvekan så. Tack för respons!

Ni kan gärna mejla mig med tips på frågor som ni vill att vi ska ta upp. Jag håller på med ett fördjupningsarbete till. Ni får läsa det om gissningsvis ett par veckor.

Tillbaka från en veckas semester. Ser att Omvärlden har listat de tio viktigaste opinionsbildarna kring bistånds- och utvecklingsfrågor (går inte att länka direkt till artikeln; titta efter rubriken "10 mäktigaste i biståndsdebatten").

Trea på listan är Diakonias Magnus Walan. Bara biståndsminister Gunilla Carlsson och professor Hans Rosling är före.

Walans styrka ligger bland annat i att han är så otroligt påläst. Jag brukar såklart försöka dubbelkolla alla fakta som tipsare och intervjupersoner ger. I Walans fall kan jag inte ens påminna mig om att han haft fel i sak. Det imponerar.

Jag kände mig väldigt upplyft av att Harold Campings "profetia" inte slog in. (Jaja, den var dålig.) Ska på semester i morgon och vill inte missa den.

Några reflektioner får vi från Erling Rimehaug i Vårt Land. Han har en intressant krönika på deras Verdidebatt. Bland annat skriver han följande:

"Mye av den gamle dommedagsfrykten var destruktiv, ikke minst for sårbare personer som barn, og det er bra at kirken ikke lenger medvirker til den. Men dessverre har hovedstrømmen i kirken, både statskirke og frikirker, overlatt til sjarlataner som Camping å forkynne Bibelens ord om dommen.

Tanken om at vi skal stilles til ansvar for våre handlinger er i seg selv en viktig etisk impuls. Og det er en trøst for alle som er offer for overgrep. En gang skal tingene settes på plass, ondskapen skal avsløres og fordømmes, godheten komme til sin rett. En rett forkynnelse om dommen skaper både håp og inspirasjon."

Ja, hur talar man om domen? Jag förstår att man gärna undviker det i vårt samhälle. Samtidigt ska jag erkänna att jag inte hade reflekterat över det som Rimehaug gör, att man lämnar spelplanen fri åt Camping och hans likasinnade.

Sedan gör Rimehaug en övergång till World Sustainability Forum i Oslo, som just inleds. Vad har detta med tanken på domen att göra? Svaret är att vi, enligt Rimehaug, är på väg att skapa vår egen domedag. Ni vet, de stora framtidsfrågorna.

"I en slik sammenheng kan Bibelens tale om dommen og den nye jord være en viktig inspirasjon."

En annan aspekt länkar samman klimatfrågor och det som inte hände i helgen. Läs den här texten från Mother Jones. Nedryckaren är "Why Harold Camping's flock won't give up the faith". Den tar sitt avstamp i ett klassiskt, psykologiskt experiment. Leo Festinger och hans kollegor lyckades få in en infiltratör i en domedagskult. Sektens medlemmar skulle föras bort den 21 december 1954. Hur reagerade de den 22 december? Svaret är att de blev än mer övertygade.

"Festinger summarized the extraterrestrials' new pronouncement: 'The little group, sitting all night long, had spread so much light that God had saved the world from destruction.' Their willingness to believe in the prophecy had saved Earth from the prophecy!

En av slutsatserna är att människan inte är rationell. Hon är rationaliserande.

"Reasoning is actually suffused with emotion (or what researchers often call "affect"). Not only are the two inseparable, but our positive or negative feelings about people, things, and ideas arise much more rapidly than our conscious thoughts, in a matter of milliseconds-fast enough to detect with an EEG device, but long before we're aware of it."

En pyskolog gör jämförelsen att vi tror att vi är vetenskapsmän, men vi liknar mer advokater.

En läsare mejlade och förde över diskussionen från artikeln på klimatfrågan. Varför vill inte en del, trots att så mycket tyder på det, tro att människan är med och skapar samt dessutom förvärrar den globala uppvärmningen? Kanske på grund av samma orsak? Att vi har en sorts grunduppfattning. Den rubbas inte så lätt. Vi lyssnar till dem vi gillar. Och vi letar argument för de uppfattningar vi redan har.

Läsaren hoppades att man kanske framöver ska ge ekonomiskt stöd till värdekonservativa kristna i USA som faktiskt håller med om att den globala uppvärmningen är något vi behöver konfrontera nu. Han menade att de pengarna kanske skulla visa sig bli det mest effektiva miljöstöd vi kan ge just nu.

Svåra frågor. Men rimligtvis gäller advokattänkandet på flera håll. Antagligen även mig. Den får man se upp med.

Jag lämnar sista ordet till R.E.M. It's the end of the world as we know it, and I feel fine.

Uppdatering: Sofia frågar i kommentarsfältet om en oneliner - den om att människan inte är rationell, hon är rationaliserande. Är den min? Svaret är att jag är ganska säker på att den inte är det. Jag minns inte helt, men jag tror att jag fick den från Lauren Slater's bok Opening Skinner's box. Hon berättar historien bakom förra århundradets epokgörande psykologiska experiment. Hon blandar populärhistoria, reportage och essä. Ett kapitel handlar just om Festinger.

Boken fick ganska blandad kritik när den kom, vad jag förstår. Jag gillade den.

Axess har ett temanummer om den svenska konsensuskulturen som jag tycker att ni inte ska missa.

Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet i Kalmar, skriver att baksidan av konsensus är en svagt samhälle utan moralisk integritet. Du behöver inte hålla med honom i slutsatserna, men i långa stycken tror jag att han har rätt. Hans essä är dessutom en bra sammanfattning av den svenska mentalitetens idéhistoria. I samma anda som Henrik Beggrens och Lars Trägårdhs lysande bok Är svensken människa? (Norstedts förlag). En aptitretare:

"Det är alltså inte så att strävan efter konsensus med nödvändighet skulle strida mot individuell behovstillfredsställelse. Problemet är istället att denna strävan riskerar att undergräva vår moraliska integritet och göra oss sämre rustade 'att stå det onda emot', för att citera Vilhelm Moberg. Vår vilja till konfliktfrihet får oss att tala tyst om vad som är rätt när det stöter tyranner och fanatiker. Vi bänder och böjer på oss själva för att inte provocera, och under resans gång sviker vi värden som vi borde försvara.

Där konsensus är viktigast kommer man förr eller senare att offra såväl rättsprinciper som intellektuell hederlighet. Det viktiga är inte vad som är rätt eller sant, utan vad man är överens om. Man har hellre fel tillsammans än rätt ensam."

Jag är själv egentligen inte alls pigg på polemik. Däremot tror jag att vi ibland mår ganska bra av det, inte minst som samhälle. 

I dag har jag skrivit om synen på kapitalism och kristna värderingar i USA. Det verkar bli en del reaktioner i kommentarsfält och via upplyst-glad-förvånad-ledsen-arg-knapparna.

En person skriver i svarsfältet: "Jag skulle gärna veta mer om vad dem frågade, hur dem frågade och vem dem frågade. Utan att veta detta säger den här undersökningen inget. Hur man frågor bestämmer vilka svar man får i sådanna undersökningar."

Det ligger förstås mycket i det. Och vi är fullt medvetna om det. Här en påminnelse om detta, i form av den bästa politiska skola som nånsin funnits:

Där fanns fler vinklar jag kunde valt utifrån undersökningen. Som den att fler icke-religiösa än kristna tycker att kristna värderingar går emot de kapitalistiska.

Hur frågorna ställdes kan ni klicka er fram till längst ned på den här sidan.

Här en annan favorit från "Yes, Prime Minister!", om vem som läser vilken tidning:

I slutändan avgörs kanske ens egen syn på kapitalismen av hur man definierar den, som en del läsare konstaterat. Penningen är en god täjnare men dålig herre, sa många förr. Banalt men sant. Enligt mig.

Alltid.