Det talas och skrivs en hel del om hur vi ska klara av att försörja en kraftigt ökande befolkning i världen framöver. Efter FAO:s senaste rapport är ett svar klart. Minska matsvinnet! Idag försvinner eller slängs en tredjedel av all mat som produceras i världen.

Det är sällan jag blir särskilt förvånad över nya rön hit eller dit. Men det här överraskade mig. En tredjedel. Jag blev matt. Jag hade kanske gissat en tiondel.

Lite perspektiv: "Varje år slängs nästan lika mycket mat i de rika länderna, 222 miljoner ton, som i netto produceras i Afrika söder om Sahara, 230 miljoner ton." Står det i FAO:s pressrelease. Närmast ofattbart.

Men det är inte alls bara en fråga om att vi i nord slänger mat och de i syd handhar den med varsamhet, vilket jag kanske lite fördomsfullt hade kunnat tro. "Industrialiserade länder och utvecklingsländer slänger ungefär lika mycket mat, 670 respektive 630 miljoner ton."

En viktig distinktion till: "Rapporten skiljer mellan livsmedelsförluster och matsvinn. Livsmedelsförluster, som uppkommer vid produktion, skörd, lagerhantering och under förädling, är främst ett problem i utvecklingsländerna. (---) Matsvinn är mer av ett problem i industrialiserade länder och orsakas oftast av att både handlare och konsumenter slänger fullt ätbara livsmedel i soporna. Konsumenter i Europa och Nordamerika slänger varje år mellan 95 och 115 kg per person medan konsumenter i Afrika söder om Sahara och södra och sydöstra Asien bara slänger mellan 6 och 11 kg.

Så, visst, det finns en viktig skillnad mellan nord och syd ändå. Värd att reflektera över.

Rimligtvis bör en av slutsatserna vara att mer borde göras för att ta vara på den mat som vi faktiskt redan producerar. Inte bara utnyttja jordens resurser ännu hårdare än vad vi redan gör. 

Förresten, läs deras pressrelease. Där finns flera intressanta förslag och diskussionsämnen.

Förslaget om dödsstraff mot homosexuella har lagts på hyllan, skriver BBC. Det togs aldrig upp till debatt. Men det kan komma att ske senare.

"David Bahati, the MP who introduced the private member's bill, said he would try to re-introduce it when the next parliament convened after February's elections, and said it had achieved his goal of sparking debate."

Visst har det skapat debatt. Och svärtat ner Ugandas rykte rejält.

Det verkar som om Ugandas parlament trots allt kan komma att debattera och anta det hårt kritiserade lagförslaget mot homosexuella i dag. Detta enligt Human Rights Watchs källor. Allra värst är kanske följande:

"The committee proposes amendments to the October 2009 draft bill. Despite the suggestion by the bill's author, David Bahati, that the death penalty could be deleted from the legislation, the committee recommends retaining it."

Jag lovar att återkomma.

Det kan bli så. Internationella påtryckningar tycks ha hjälpt - åtminstone på så vis att förslaget inte debatterades i går, som det var tänkt. Ur AP:s text:

"The original bill would mandate a death sentence in some cases, part of the reason it attracted global attention. The bill's author, David Bahati, has said a new version of the bill would not contain the death penalty, but no amended version has been released publicly."

Det kan bli så att den tas upp i morgon fredag i stället, enligt samme Bahati. Men jag undrar om inte omvärldens krav ändå kommer att få effekt.

Förra året publicerade en ugandisk tidning bilder och namn på människor som de hävdade var homosexuella. Rubriken var "Häng dem". Käre Gud...

Ni har kanske läst i dag och i går om en ny rapport där forskare hävdar att antalet våldtäkter i Kongo-Kinshasa kan vara 1 100 per dag - 26 gånger fler än man tidigare beräknat.

Jag hoppas att ni läser Maria Eriksson Baaz invändningar en liten bit ned i artikeln: "Det här är data från 2007 som redan var kända som man gjort fler statistiska analyser på. Vidare är tolkningen man gjort av de gamla uppgifterna högst tvivelaktig", säger hon till TT. 

Samma diskussion finns kring hur många människor som egentligen dog till följd av de båda krigen i landet, årtiondet efter 1996. Den vedertagna siffran har blivit 5,4 miljoner dödsfall. Den härrör från International Rescue Committee.

Men även den är omtvistad sedan ett par år. Antalet dödsfall kan vara hälften. Kanadabaserade Human Security Report Project hävdade här att IRC gjort flera felberäkningar. Under en period, där IRC hävdade att 2,86 miljoner hade dött, landade HSRP:s siffror på 860 000. 

De här slutsatserna drar jag.

1. De här katastroferna är och var så omfattande att de är svåra att greppa - oavsett vilken av siffrorna som stämmer. Någon kanske invänder att det mänskliga lidandet ändå är så ofattbart även om de är de lägre siffrorna att vi inte behöver diskutera statistiken.

2. Men rätt ska vara rätt. Vi försöker verkligen att vara noggranna med fakta. Vi vet att vår trovärdighet hänger på det. Dessutom kommer en hel del av landets politik och omvärldens hjälpinsatser att utformas utifrån hur verkligheten beskrivs. Alltså viktigt att få det rätt.

3. Sanningen om vilka siffror som stämmer kommer vi knappast få veta med någon exakthet. Det är helt enkelt omöjligt att säkerställa i ett område som östra Kongo-Kinshasa.

4. Kongo-Kinshasa kommer att behöva hjälp lång tid framöver. Men jag tycker att det är viktigt att forskare som Maria Eriksson Baaz och Koen Vlassenroot debatterar vilka grundproblemen egentligen är och hur hjälpen ska se ut. Eller inte se ut.

Nån tycker säkert att det här är nördigt. Jag tycker att det är ett pedagogiskt genidrag. John Maynard Kaynes och Friedrich Hayek var antagligen det förra århundradets två största ekonomiska teoretiker.

Enkelt sammanfattat valde Sverige en keynesiansk väg när vi byggde välfärdssamhället. Hayek var en favorit för Reagan och Thatcher. Keynes teorier fick en renässans under den senaste ekonomiska krisen.

Vad de står för? Kolla in denna hip-hopbattle så fattar du nog. Som en tiominuterskurs i nationalekonomi. Helt fantastiskt tycker jag. Ross Roberts och John Papiola heter textförfattarna. Hatten av.

Hittade den på den här bloggen. Det här är för övrigt del II av kampen. På bloggen kan ni länka er vidare till deras första battle.

Ser att Johan Ingerö redan bloggat, det har också bloggen ekonomistas.

Skön lördagsmorgon. Nu ska jag ut i solen, men vill först skicka med lite musik. Flera av de här bandens musik introducerade min vän Magnus mig för i mitten av 90-talet, och jag tycker fortfarande att den håller.

Lunchade förresten med kollegorna Daniel Wistrand och Frida Schöld i går. Vi pratade om olika konserter vi varit på, om vilken som var den bästa. Var på Manu Chao i Piacenza 2004, tror jag. Den var otroligt bra. Orchestra Baobab i Stockholm var också sådär magisk. Apropå den här spellistan. Annars är frågan omöjlig att svara på. Har ett antal konsertupplevelser som avlöser varandra på förstaplatsen.

Nog med ord. Här är musiken.

Fler och fler bedömare talar nu om att någon eller några måste ha sålt ut Usama bin Ladin. Robert Fisk på The Independent skriver här. SVT Text citerar saudiska källor som talar om att det var en intern maktkamp i al-Qaida som låg bakom. CNN rapporterade i morse om att han hade kontanter och mobil insydda i kläderna, som om han förberedde sig för att fly. Även Tariq Ali frågar sig vem som berättade var bin Ladin var.

Så var det ett intensivt spanings- och förhörsarbete från CIA, eller ett tips från en av hans egna? Många har förstås poäng att plocka på det här. Dessutom är en eventuell angivare knappast intresserad av att få sitt namn förknippat med den här operationen.

Min kvalificerade gissning är att vi kommer att få nöja oss med kvalificerade gissningar. Åtminstone ännu att tag framöver. Men jag måste medge att spåret med en tipsare faktiskt inte låter särskilt långsökt.

1. Vilken var Usama bin Ladins teologi? "Bin Laden had no official religious training but developed his own theology of Islam." Du kan läsa mer här.

2. Jihadrevolutionen är död, men det var inte bin Ladins död som tog kål på den. Läs en tänkvärd krönika av professor Mark Juergensmayer. 

3. I Pakistan höll Lashkar-e-Taiba bönestund för bin Ladin. Sista utgången oroar väl mest: "Admiral Robert Willard, the head of the United States military's Pacific Command, last month expressed concern over the expanding reach of LeT, saying it was no longer solely focused on India, or even in South Asia."

4. John Stott fyllde 90 nyligen. Läs här vad Billy Graham skrev om den evangelikale teologen 2005, då han hamnade på Time Magazines 100-lista. Och här kan man lyssna på Stotts predikningar. Sajten, Rom 10:17, lägger upp predikningar i mp3-format. De skriver att de relaterar till Lausannedeklarationen. Faktum är att den mest har svenska predikningar, till exempel av Tomas Sjödin, Stefan Gustavsson och Roland Hellsten. Kul initiativ!

5. Apropå Lausannedeklarationen. I senaste numret av International Bulletin of Missionary Research ägnas en hel del utrymme åt den tredje världskonferensen i Sydafrika förra året. Det så kallade Cape Town Committment analyseras ingående. Jag har tyvärr inte hunnit läsa. (Kräver registrering men är gratis).

6. (Uppdaterad) Jag glömde skicka med Fareed Zakarias intressanta resonemang. De flesta bedömare har menat att bin Ladins död inte alls påverkar terrororganisationens operativa förmåga i nån större utsträckning. Zakaria är den enda tunga expert som jag hittills sett ifrågasätta att al-Qaida kan överleva detta. Hade det varit nån annan hade jag klickat förbi. Men han är oerhört kunnig.

7. (Uppdaterad II) Den här skulle förstås med. Borde bin Ladin ha gripits hellre än avrättats på fläcken? Av frågan anar ni skribentens svar. Läs Daniele Archibugis resonemang på OpenDemocracy.

"No one particularly wants to criticise the way in which Obama Bin Laden was killed. Everybody is applauding the successful operation, and in New York, as well as in other American cities, ordinary people exalt with joy. The only compassionate words came from the politically least authoritative source, namely the Vatican: its spokesman declared: 'A Christian never rejoices in the face of a man's death'. I would rephrase the Vatican statement in a less religious and more legal language: 'No human being should rejoice for the extra-judiciary killing of an accused'."

8. (Uppdaterad III) Läs också Anders Mellbourns analys i Sändaren. Inte minst är följande resonemang intressant. Klicka in och läs när Mellbourn utvecklar det. Smakprov:

"Oskadliggörandet av Usama bin Ladin är en triumf för CIA och president Obama tillsammans. Till en av de många paradoxerna med Obama är att han med sina kärnväljare till vänster och kontakter till medborgarrättsrörelser lagt stor vikt vid CIA."

Jag ställer mig frågan såväl ur principiell som ur pragmatisk synvinkel. Läser Brian McLarens blogg. Han blev bekymrad över tv-bilderna på jublande, ölspillande studenter som firade att man fångat världens mest efterspanade man.

Den principiella aspekten? McLaren kommenterar såhär:

"Joyfully celebrating the killing of a killer who joyfully celebrated killing carries an irony that I hope will not be lost on us. Are we learning anything, or simply spinning harder in the cycle of violence?" 

Den tanken tål att hållas kvar.

Frågans pragmatiska aspekt? Återigen tänker jag på de kristna minoriteterna, just nu särskilt i Pakistan. Likvideringen av bin Ladin riskerar förstås att användas mot dem. De är kristna femtekolonnare, de hör inte hemma i Pakistan eller i Mellanöstern och så vidare. Och en av de värsta riskerna för dessa kristna minoriteter just nu är antagligen starka bilder av det som en del av deras muslimska grannar uppfattar som västerländsk, kristen triumfalism. Det tas inte väl emot. Det riskerar att uppfattas som en grov förolämpning. Och vem tror ni i så fall får får betala priset?

Jag hoppas att den farhågan kommer visa sig sakna grund.

Köpte en ny klocka i Kina och blev påmind om det klassiska klippet "This one goes to eleven", från Spinal tap.

Titta på min klockas minutvisare. This one goes to 60!

En del av de här låtarna har jag säkert länkat till tidigare. Det får ni ta. Det är de värda. (Tipstack till Frida Adolfsson, Maja Olsson, Mymlan, Wille Blixt, Turid i Philco Fiction, Linnea i The Forest and the Trees och Kalle Rytterfalk.)

Längesen jag skickade med en spellista. Har satt samman en med påsktema. Här kommer den. Rätt mycket av that ol' time religion.

Han är uppstånden.

Wall Street Journal publicerar två texter om påsken och kristendomen. Jag hittade dem precis och hinner inte läsa dem just nu. Men med tanke på vilka författarna är borde det kunna bli underhållande och intressant.

Här är Ricky Gervais text. Där argumenterar han för varför han är en bättre kristen än vad många kristna är - utan att tro på Gud. En teaser: "Gandhi summed it up really. He said, 'I like your Christ, I do not like your Christians. Your Christians are so unlike your Christ.'"

Och här är Lee Strobels. Den heter "How Easter killed my faith in Atheism". Smakprov:

"For nearly two years, I explored the minutia of the historical data on whether Easter was myth or reality. I didn't merely accept the New Testament at face value; I was determined only to consider facts that were well-supported historically. As my investigation unfolded, my atheism began to buckle."

Berätta gärna hur de är, om ni hinner läsa trots det fina vädret.

I kväll klockan 20.00 visar Axess tv dokumentären Korset under halvmånen, om de kristnas situation i Pakistan. Den tänker jag se.

Rekommenderar också Shora Esmailians reportage från Pakistan i Amnesty Press. Handlar om tiden efter morden på Shahbaz Bhatti och Salman Tasir, som båda mördades för att de hade modet att föreslå förändringar i landets hädelselagstiftning. (Tipstack till Magnus).

Långfredag. Lidandets väg. Jag vill skicka med en fin bildserie som Beliefnet.com lagt upp. Via Dolorosa genom konsten.

Här också några bilder från det heliga landet, från den resa som Bilda och Dagen anordnade för ett par år sedan.

Människan tycks alltid leta Messiasgestalter bland de levande. Vårt behov av det goda är omättligt. Att alla, precis alla, människor har båda godhet och ondska i sig är vi beredda att lämna därhän i de lägen då vi tror oss finna en person som uppfyller våra omänskliga krav. Då sluts en överenskommelse om att just denna person är raktigenom god.

När Dalai lama besökte Sverige i helgen lanserade arrangören händelsen med orden "Just nu är medmänskligheten på besök". Dalai lamas förtjänster är väl bekanta. Däremot inte hans begränsningar. Till viss del beror det på min egen yrkeskår. Journalister tycks också vara med i överenskommelsen.

Fred Forsell på Nya Åland skrev nyligen en underbar krönika om drömmar. Hur hans son fick sin dröm om att bli tennismålvakt krossad. För även drömmar ska vara realistiska. I ett nytt tv-program ska Martin Stenmarck hjälpa folk att förverkliga sina innersta drömmar. Den överlägset vanligaste är att simma med en delfin. Varför? Frågar man sig.

Dalai lama är som en delfin, motsatsen till krig, miljöförstörelse och Gaddafi, med Fred Forsells ord. Detta har vi nånstans på vägen slutit en överenskommelse om.
Det vi då glömmer är människans janusansikte; vi är kapabla till både gott och ont. Ingen av oss väljer bara det goda. Men längtan efter någon som gör det finns ständigt där.

Visst ska man diskutera vilka aktörer som varit med och byggt upp bilden av Dalai lama som en nästan övermänsklig figur. Men lika viktigt är att syna oss i publiken, analysera vilka behov det är som vi ser uppfyllda i honom.

Jag tror att vår bild av Dalai lama är en parallell till viljan att få simma med delfiner.

Lyssnade i dag till Hanna Sahlbergs rapport från Ekot. Vi har med samma nyhet. Det gäller tillslaget mot en protestantisk församling i Beijing. Tycker att det är värt att påpeka. Situationen för alla oliktänkare i Kina är svår just nu. Faktiskt ser The Economist en trend att regimen sedan en tid tillbaka slår till hårdare mot dissidenter, konstnärer (Ai Weiwei fördes bort nyligen), religiösa med flera som uppfattas som ett hot. Eventuellt återkommer jag till detta inom kort.

Som så ofta tidigare är inte heller stämningen mellan Vatikanen och Beijing särskilt god just nu. Tyvärr.

Richard Goldstones artikel i Washington Post nyligen fortsätter att väcka starka reaktioner. Nu skriver hans medförfattare till rapporten att de inte ser någon anledning att dra tillbaka några slutsatser som de drog då, skriver The Guardian.

Roger Cohen, en av New York Times kolumnister, skrev häromdagen denna krönika. Han tycker att Goldstones agerande väcker än fler frågor än vad som funnits tidigare. Den nya rapport som har angetts som skäl för Goldstones omsvängning, är i själva verket fortsatt kritisk mot Israels agerande, skriver han. (Så långt jag har förstått är det den här det handlar om.)

"In short there is a mystery here. Goldstone has moved but the evidence has not, really. That raises the issue of whether the jurist buckled under pressure so unrelenting it almost got him barred from his grandson's bar mitzvah in South Africa. Is this more a matter of judicial cojones than coherence?"

Fortfarande har jag inte uppfattat det som att Goldstone ändrade mer än att han drog tillbaka påståendet om att Israel avsiktligt skulle ha attackerat civila mål. Samtidigt som just detta var en uppseendeväckande pudel i sig.

Fortsättning lär följa.

Den pågår just nu i Svenska Dagbladet. Först skrev Christina Doctare, Per Ewert och Ivar Gustavsson från Claphaminstitutet en artikel där de uppmärksammar den förödande bristen på religionsfrihet i Pakistan.

Sedan skrev Cecilia Wikström ett svar där hon menar att EU-länder först måste städa upp framför egen dörr.Irland, Grekland och Polen har också hädelselagar, vilket sänker européers trovärdighet när vi yttrar oss.

Kan tycka att det är uppmuntrande att allt fler tidningar börjar förstå att frågan är värd att diskutera. Länge var det bara Dagen som uppmärksammade de omfattande brotten mot religionsfriheten världen över. Som om artikel 18 vore de mänskliga rättigheternas blindtarm.

Jag tror att en poäng kommer att bli viktig framöver. När europeiska länder driver frågan så kommer de att mötas med misstänksamhet i andra kulturer - om de väljer att mest eller endast fokusera på kristna minoriteter. Bahai i Iran, hinduer i Bangladesh, olika muslimska minoritetsinriktningar i Centralasien, judar över stora delar av världen, kristna samma sak - allas frihet måste fokuseras. Inte en grupps.

Ska man då inte få säga var olika grupper förföljs, vilka de förföljda är och vilka deras förföljare är? Jo, absolut. Och sedan jobba för allas rättigheter. Om man vill nå resultat.

Regionen kring Afrikas stora sjöar har varit skådeplatsen för så många konflikter - inte minst för två folkmord. Få medier har klarat av att analysera dessa skeenden. Framför allt känner få till regionens historia. Vilket man måste för att förstå hur folkmördarna kunde genomdriva sitt helvetiska projekt 1994.

Detta har gjort att Rwandas ledare Paul Kagame sluppit förvånansvärt lindrigt undan i historieskrivningen, trots rapporter om vad även hans trupper har gjort sig skyldiga till.

Franska Libérations tidigare Afrikaredaktör, Stephen W Smith, tog nyligen i London Review of Books upp hur omvärldens dåliga samvete i kombination med bristande kunskaper leder många till att dra fel slutsatser om folkmordet 1994: 

"I am not arguing that we should all know everything there is to know about Rwanda. My point is that we don't seem to want to know what happened in 1994, or what's happening now. We've learned the wrong lesson from the organised massacre of 800,000 people, which we failed to prevent. Eager to pay off our moral debt, we're blinded by guilt. The near total lack of media coverage of the ICTR trials and findings suggests that we're happy to waive our best chance of grasping the inner workings of the genocide. We clamour for international justice but the detailed proceedings of the tribunal don't interest us. At the same time, the denial of freedom and rights under the previous regime in Rwanda impels us to shower Kagame with leadership awards and aid money even as he denies them again. We are hypnotised by the 1994 genocide, and oblivious to the atrocities of a regime we regard as exemplary. Aid, we say, must be conditional on good governance - but post-genocide government is an exception. La Francophonie is at best ridiculous and at worst a vector of France's influence, but the Commonwealth is honourable as it embraces a dictator who favours English over French. Democracy is a precondition of peace - but not in a post-genocidal state. Justice, truth and reconciliation heal - but not the wounds of exterminatory hatred. The invasion and plunder of eastern Congo are criminal - but not when they're carried out by genocide survivors. Hutu power is bad, but Tutsi chauvinism is acceptable. We hold these opinions not because they're right but because they put us on the right side. This makes Rwanda a more tragic place than it needs to be."

Ibland jämförs Rwanda med Förintelsen; det leder tankarna fel, då skillnaderna är många. 

Våldtäkterna i Kongo-Kinshasa är också en del av denna regions tragik. Man kan ha invändningar mot den mediala bilden av dessa övergrepp, vilket två duktiga forskare hade på DN-kultur förra året. Även den sortens invändningar har Dagens läsare fått ta del av.

Det är jag stolt över.

Ja, ni vet ju att mina lästips är rätt oregelbundna. Men här kommer några.

1. Edge.com tar upp frågan om vad vi inte kan förutsäga. Ett aktuellt fall är förstås Japans jordbävning. Men askmolnet från Island är ett annat, de arabiska revolutionerna ett tredje. Människan vill gärna planera världen, men oförutsägbarheten tycks ibland fortfarande överraska oss.

2. Och det för oss in på krönikan "Förändringens vindar" av Annette Leis-Peters på Uppsala universitet. Hon skriver om den ödmjukhet som förstås även forskare kan känna inför de tvära kasten i politiska och andra skeenden.

3. De filippinska fångarna som zombiedansade Michael Jacksons "Thriller". Visualcultureblog beskriver historien bakom, om hur fängelsedirektören såg dansen som ett sätt att skapa ordning i kaos. Här är videon, om ni har missat den:

4. Washington Post listar fem myter om muslimer i USA. Mycket läsvärt. Exempel:

American Muslims are ethnically, culturally and politically monolithic.

"In fact, the American Muslim community is the most diverse Muslim community in the world."

5. Det sägs ofta att vi måste bli medvetna om hur vi demoniserar "den andre". Bra. Men det är lätt hänt att vi glömmer hur det oftast är med grannen eller brodern man strider, inte "de främmande". Tänk Kain och Abel.

The Chronicle of Higher Education påminner:

"The romance with the 'other,' the Orient, and the stranger, however, diverts attention from something less sexy: the familiar. For those concerned with strife and violence in the world, like Said, the latter may, in fact, be more critical than the strange and the foreign."

Goldstones artikel i Washington Post, väcker tydligen frågor. Nope, ingen folkstorm, två personer har hört av sig. Men diskussionen är intressant, så jag tar den gärna.

Joakim Wohlfeil på Diakonia bloggar om det hela. Han har hört av sig till mig och minst ett par redaktioner till med synpunkter på varför det här inte var en nyhet. En stor del av de stora, internationella medierna har uppenbarligen gjort en annan bedömning. Så även vi på Dagen. (Vill för säkerhets skull tillägga att Joakim inte tillhör kategorin som har åsikter om Dagen utan att läsa den...) 

Han invänder bland annat att Goldstone hade samma linje när han var i Sverige med Advokater utan gränser. Jag var inte där, jag har ingen anledning att misstro Joakims uppgifter. Men vare sig jag eller särskilt många av våra läsare var där. Om det rapporterades om denna omsvängning då så har jag missat det; jag har också missat mejl och telefonsamtal där Joakim och andra tipsade om detta som måste betraktas som ett världsscoop.

En annan invändning är att Goldstone inte alls backar, framför allt inte med besked. Han vidhåller ju mycket av sin kritik? Ja, det gör han. Jag citerar Mark Klamberg, doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet:

"Några av de starkaste slutsatserna i Goldstones rapport från 15 september 2009 var att Israel avsiktligen attackerade civilbefolkningen och civila objekt. Nu verkar Goldstone delvis, men kanske inte fullständigt, ändrat slutsats. Enskilda israeliska soldater kan avsiktligen ha riktat otillåtet våld mot civila, men det har inte varit del av en policy."

Goldstone skriver alltså själv att rapporten skulle ha sett annorlunda ut om han hade skrivit den i dag. Just att det skulle ha varit en policy att ge sig på civila var kanske det enskilt allvarligaste påståendet. När han nu drar tillbaka det så är det inte för mycket sagt att han backar med besked. Att det är en nyhet är en självklarhet.

Tillägg: Joakim Wohlfeil undrar om jag inte håller med om att debatten blir mer onyanserad för att så få verkar ha brytt sig om att läsa vare sig rapporten eller Goldstones inlägg i Washington Post - bara andras kommentarer om dem. Jo, det håller jag med om.

Eget beröm luktar illa. Ja, det är väl så. Men jag vill ändå framhålla vår Mellanösternbevakning - i praktiken Arne Lapidus. Det händer ibland att vi får skit för vårt sätt att skriva om det som händer i den här regionen. Vi är för Israelvänliga; vi är för Palestinavänliga. Jodå, det är ungefär jämnt fördelat. De som har starkast åsikter brukar vara de som sällan egentligen läser vad vi skriver.

Men oroa er inte, vi får en hel del beröm också. Och jag kan konstatera följande. Hos oss får ni läsa om när Richard Goldstone tar tillbaka den enskilt allvarligaste kritik som hans rapport kom med. Hos oss kunde ni också läsa om de nya lagar som knesset har antagit, lagar som medborgarrättsgrupper kritiserat hårt.

Så fortsätt - eller börja - läs Dagen. Inte minst för att Arne Lapidus Mellanösternbevakning är värd det.

Staffan de Mistura har fått en del kritik för sitt uttalande efter attacken i Mazar-i-Sharif fredags. Afghaner var inte ansvariga för morden. Det var den koranbrännande pastorn Terry Jones. Bland annat reagerade Dagens nyheter i en ledare.

Terry Jones ska ha kritik - diskussion om detta är överflödig, enligt mitt sätt att se det. Har väldigt svårt att se det som en Gudsrikeshandling att bränna andra människors heliga bok.

Däremot låter det väldigt märkligt att de afghaner vars svar på detta är mord inte skulle vara ansvariga för sina handlingar.

Det menade heller inte de Mistura, säger han nu i en intervju med norska NTB. Där korrigerar han sitt uttalande. Följande citat är publicerade i Vårt Land:

- Selvsagt har personen som brente Koranen et stort ansvar, for han burde og måtte vite at det ville få fryktelige konsekvenser, slik det har gjort, sier Mistura.

- Men jeg mente også å si følgende: Dette kan ikke rettferdiggjøre eller forklare den voldelige reaksjonen fra afghanere (,..)

- Jeg var trett, hadde bare korte setninger, og den siste setningen ble feiltolket fordi jeg sa «afghanere» i stedet for «alle afghanere», tilføyer Mistura.