International Crisis Group varnar för utvecklingen i södra Sudan.

ICG "cautions that unless there is an opening of political space and a participatory transition, the soon to be independent government risks recreating the kind of centralised, authoritarian and ultimately unstable state it finally managed to escape."

Skarpt. Oroande. Lägg därtill illavarslande tecken om bristande respekt för yttrande- och pressfrihet, som jag skrev om i min förra bloggpost.

Ett oroande tecken. Afrikas nästa självständiga stat har konfiskerat 2500 exemplar av tidningen Juba Post. Det uppger Committee to protect Journalists, som fått informationen direkt från chefredaktör Michael Koma. Enligt CPJ kan det ha varit den här artikeln som blev för mycket.

Även i februari blev chefredaktören och en journalist intagna hos polisen och förhörda i nio timmar då de skrivit om en bank som går på knäna ekonomiskt.

Det gäller för omvärlden att inte glömma södra Sudan när det framöver får sin självständighet. Kontinenten behöver inte ännu en semiauktoritär stat.

"We are alarmed that the authorities in Juba are already resorting to censorship," said CPJ East Africa Consultant, Tom Rhodes. "This does not bode well for press freedom in what will become Africa's newest state. We urge the authorities to respect international norms of freedom of expression and allow the press to do its work without interference."

Har en känsla av att det inte talas så mycket om millenniemålen just nu. Ni minns de åtta punkter som ska halvera fattigdomen under perioden 1990-2015.

En färsk rapport från Rädda barnen visar hur en tredjedel av världens kvinnor varje år föder barn utan hjälp från någon som utbildats för det. Vi behöver ytterligare 350 000 barnmorskor globalt sett. Varje dag dör 1 000 kvinnor och 2 000 barn i samband med födslar. Tragiskt, obegripligt.

The Guardian skriver att en procent av kvinnorna föder utan någon som helst hjälp. I Etiopien är den siffran 94 procent. Svårt att ta till sig.

Här behövs en tydligare diskussion om näringslivets möjligheter i biståndet. Det har varit ett centralt tema under Gunilla Carlssons tid som svensk biståndsminister. Knappt någon skulle idag säga att näringslivet inte har viktig uppgift på vägen till utveckling. Men kommer näringslivet att förse oss med fler barnmorskor. Eller fler myggnät som skydd mot malaria? Det är mer tveksamt, tror jag. Tycker att det är allt för sällan man hör den sortens distinktioner i debatten.

Vår norska systertidning Vårt Land rapporterar att den som vill rösta i kyrkovalet i september måste kunna visa upp intyg på att man besökt kyrkan tre gånger fram till dess. Bra aprilskämt, tycker jag. Ett sånt som man först garvar åt och som samtidigt får en att tänka till.

Så till dagens sorgeämne. Som jag önskar var ett aprilskämt. FN i Afghanistan bekräftar dödsfall i Mazar-i-Sharif i samband med en demonstration. Människor i Sverige, Norge och Rumänien har i dag förlorat en nära anhörig, antagligen på grund av protester mot en koranbränning i USA i början av månaden. Kan inte vansinnet ta slut?

Två lästips från kyrkliga biståndsorganisationer: Diakonias direktor Bo Forsberg fortsätter debatten om vilket bidrag Sverige egentligen bör ge till Libyen. Han debatterade nyligen med handelsminister Ewa Björling om svensk vapenexport.

Dagen har genom åren antagligen mer än någon annan svensk tidning uppmärksammat våldtäkterna i Kongo-Kinshasa. PMU Interlifes Åsa Runström bloggar från Bukavu, inte så frekvent men ändå. PMU har varit en ovärderlig källa för Dagen, och hela omvärlden, om det fruktansvärda som pågår där. Ni känner igen Denis Mukwege, läkaren som fortsätter att viga sitt liv åt kampen för behandling och rehabilitering av dessa kvinnor som upplevt övergrepp som knappt går att fatta.

Önskar er ett skönt slut på veckan!

Jag tror absolut att det blir så. Jag menar inte att alla ska tjäna lika mycket, äga lika mycket. Men det finns ett par orsaker till att jag tror på jämlikheten som ett hett debattämne framöver.

Läs min artikel som publicerades i dag. Allt fler fattiga bor i länder som nu klassas som Middle income countries, MIC. För de fattiga som lever kvar i misär, blir detta en inrikesfråga, en fördelningspolitisk fråga. Världsbanksekonomen Martin Ravallion skrev 2005 Why inequality is bad for the poor. Där tar han två fiktiva länder som han gör ett experiment med. I land A råder ganska jämlika förhållanden. Det tar dem tio år att halvera fattigdomen. I land B är förhållandena ojämlika, och där tar det 57 år att halvera fattigdomen. Alltså förenklar jämlikheten fattigdomsbekämpande insatser.

Här en till artikel på samma linje, skriven av utvecklingsekonomen Rasmus Heltberg, publicerad av Nordiska Afrikainstitutet.

Intressant att notera är också att till och med USA:s förre riksbankschef Alan Greenspan reagerat. Greenspan som kallats den fria marknadens överstepräst.

BBC skriver bland annat:

"This winner-take-all phenomenon has been particularly stark in the US, where, between 2002 and 2007, 65% of all income growth went to the top 1% of the population. But the divide has also widened in Britain, Canada, Germany and Scandinavia."

Det här är ett par av orsakerna till varför jag tror att jämlikheten kommer högre upp på dagordningen inom en hyfsat snar framtid. Inte i form av en kommunistisk utopi. Men i en diskussion om hur stora klyftor som egentligen är rimliga ur ett moraliskt perspektiv. Jag tror också att det blir en fråga i relation till fattigdomsbekämpning, både nationellt och internationellt.

Vad tror ni?

Uppdaterad: Slutet på BBC-artikeln borde med. Här kommer det. "But this year, even the WEF, the premier convener of the global super-elite, is worried that income inequality has grown too extreme.

'Economic disparity and global governance failures both influence the evolution of many other global risks and inhibit our capacity to respond effectively to them,' the forum's Global Risks report for this year's conference notes.

'In this way, the global risk context in 2011 is defined by a 21 Century paradox: as the world grows together, it is also growing apart.'

So, here lies the dilemma. In today's hyper competitive global economy we need our super rich and the innovative companies they create more than ever. But they need us too - as consumers, as employees, as fellow citizens.

But here is the lesson of history. In the long run super elites can only survive in one of two ways - by suppressing dissent, or by sharing the wealth.

Nej, inte min jämförelse. Men New York Times har gjort en. Gå en bit ned i artikeln, så ser ni det tydligt uppspaltat.

Guantanamo är kvar. Under sin första period använde Obama oftare Jesus i sina tal än vad Bush gjorde. Om detta skrivs det inte mycket i svenska eller i internationella medier. Jag gissar att Bushs person var så anstötande. Bedömningsnivån blir helt enkelt annorlunda.

Visst finns det skillnader mellan de båda presidenterna, men antagligen är de större på det ekonomiska området än på deras utrikespolitiska tänkande. Och kanske är de inte fullt så stora som en del vill göra gällande. Eller är vår toleransnivå en annan mot Obama än mot Bush? Jag tror det.

Samtidigt tycker jag att situationerna Irak-Libyen skiljer sig åt. Kanske ska man ta den här sortens jämförelser med en nypa salt. Men intressanta är de.

En get skriker som Usher. Eller om det är tvärtom.

En god vän kommenterade att jag på bloggen ger bort lite för många av mina källor. Kanhända. Men jag tycker att det är lite av poängen. Dela med dig av det bästa du har, så kanske andra ger tillbaka. Jag tänker att det också är en av anledningarna till att just du är här och läser just nu. Att du hoppas att få nåt vettigt för det. Så här kommer några bra tips:

1. Jag har ofta efterfrågat franska perspektiv på den evangelikala kristenheten. Sébastien Fath ger detta på sin blogg. Ofta läsvärd tycker jag. Även om det är en ganska ny bekantskap.

2. Centre for faith and the media. Bra sajt från Kanada om religion i största allmänhet. Missa inte.

3. Religion Dispatches har många spännande artiklar.

4. Har inte använt den här ännu, men den ser mycket intressant ut: Association of Religion Data Archives. Om nån av er använder den, rapportera gärna tillbaka hit. Prisbelönt och gratis.

Som sagt, dela gärna med er av bra ställen dit ni går för att läsa om religion&politik.

Jag brukar sätta en stolthet i att inte syssla med ståplatsjournalistik, inte vara hejaklacksledare. Men jag gör ett undantag.

Kom hem i går natt. Borde städa och packa upp. Men först landade blicken på senaste numret av NOD. Tidskriften lämnar mig nästan alltid med känslan av att "Den här kan jag inte vara utan". Så jag fastnade en timme i soffan.

Ylva Eggehorn skriver om misstron mellan kultur och kyrka, Boris Benulic om miraklet när hans dotter låg för döden, Petter Karlssons intervju med Peter Englund om allt mellan Gud och falukorv publicerades i Svenska Journalen 2008 och får här sin välförtjänta återanvändning.

Dagens nyheters kulturchef Björn Wiman kallar NOD för en av Sveriges bästa kulturtidskrifter:

"En av Sveriges bästa - och minst kända - kulturtidskrifter heter NOD och ges ut av en grupp hängivna redaktörer vid Örebro Missionsskola. Tidningens kristna inriktning står inte i vägen för en nyfiken, öppen och bildad hållning som saknar varje ansats till positionering. NOD är i bästa mening intellektuell."

Det är ingen överdrift.

Nu blir det semester. Jag kommer inte att blogga på tre veckor. Men jag kommer att sakna det; jag kommer att sakna er. Och det är inte bara som jag skriver.

Hörs snart då!

P.S En sista hälsning innan jag trycker på pausknappen. Daniel Braw skickade mig lite info om vad som hänt sedan Fader Marek Rybinski mördades i Tunisien förra månaden. Ärkebiskopen av Tunis berättade något vackert. Unga människor lade blommor på kyrktrappen, med meddelandet: "Marek, förlåt!" Hundratals kända och okända, från alla religioner, har tydligen kommit till kyrkan för att ge sitt stöd, för att sörja med dem. Vackert. Jag hoppas att de här människornas värme kommer att prägla Tunisien framöver. D.S

Vissa dagar går man hem från jobbet och är mer berörd än vanligt. I dag gäller det mordet på den pakistanske ministern för minoriteter, Shahbaz Bhatti. Han var den siste kristne ministern i landet. Orsaken till mordet var att han öpet hade motsatt sig landets otäcka hädelselagstiftning - och försvarat fembarnsmamman Asia Bibi som på hörsägen dömts till döden under densamma.

Diskuterade med Rickard Alvarsson, vår nyhetschef, om det var korrekt att använda ordet hjälte i rubriken. Bhatti var ingen politisk tungviktare; han var en av mycket få kvar i landet som inte hade gett upp kampen mot hädelselagen.

Vi var överens om att det är helt rätt. Titta på följande klipp från BBC. Det här är en man som kämpar för rättvisa och samexistens med vetskapen om att han vilken dag som helst kan mördas. I inspelningen säger han ungefär så här:

- Jag vill dela med er att jag tror på Jesus Kristus, som gav sitt liv för oss. Jag vet vad det innebär att följa korset. Jag är beredd att dö för saken. Jag lever för de lidande, och jag kan dö för att försvara deras rättigheter. Hoten och varningarna får mig inte att ändra mina åsikter och principer. Jag föredrar att dö för mina principer och för rättvisa hellre än att kompromissa med dem.

Mer hjälte än så blir man nog inte. Hans namn kommer att nämnas tillsammans med Punjabguvernören Salman Tasirs, han som mördades på samma grunder i början av året. Båda visade ett otroligt mod. Jag sörjer med Pakistan. Landet verkar fortsätta längs en farlig väg, radikaliseringens.

Skickar samtidigt med er en text jag skrev 2008 som förklarar att den extrema islamismen är ett ganska sentida fenomen i landets politiska liv.

The Guardian har ett quiz där de ger oss tio citat. Din uppgift är att lista ut om det är Muammar Gaddafi eller Charlie Sheen som yttrat orden.

P.S. Jag fick bara fem rätt. Med den här kommentaren: "Fair enough. One man's rave is another man's ... very similar rave" D.S

En detalj, men jag blev så glad av den: Satt och rensade gamla mejl i går. Såg ett från förra vintern, från Priyanka. Vi var båda utomlands och mejlade om saker som man blir på gott humör av. Det här var ett exempel. Smashhit från Bollywoodrullen Disco dancer, från 1982.

Inte bara att låten är så catchig. Slutet på den här scenen är så dramatiskt. "Jimmy, adja!" Enjoy.

I am a Disco Dancer är också finfina grejer.

Trist. Internationella torget på Bokmässan kan vara historia. En text i OmVärlden får mig ändå att lite trött skaka på huvudet. Rubriken är "Torgets magi behövs" (finns under branschnytt, går tydligen inte att länka direkt till deras artiklar). Skribenten tar sitt avstamp i de torg som fått så stor betydelse för frihetskampen i Kairo, Minsk och Tunis.

Sedan fortsätter hon: "Samtidigt, i en del av Sverige, Valhallavägen 199, sitter en tjänsteman på biståndsorganet Sida och drar ett streck över Internationella Torget. Noll kronor! Veckorna innan hade evenemanget lovprisats av samma Sida. Ingen dialog. Ingen nedtrappning. Nej, hips vips så skulle det stöd som Sida lämnat i åtta år utraderas."

Sedan i slutet av texten: "I vinter har vi lärt oss om torgets magi och centrala betydelse för utvecklingen av demokrati. Låt de svenska aktörer som format ett unikt samarbetsforum fortsätta sitt arbete. Till torget!"

Visst önskar jag också att Internationella torget ska få fortsätta. Men jag tycker samtidigt att jämförelsen faller så platt. Den känns åtminstone mer provinsiell än internationell. Allt är inte magiskt för att det heter nåt med torg.

Dn.se är bra på mycket. Jag har dock aldrig fattat poängen med deras Världenbloggen. Knappt några uppdateringar. Är det nåt jag missar här? Visserligen har Martin Gelin en USA-blogg, men inte heller han skriver särsklit frekvent.

Svenskans Världenblogg däremot, uppdateras ofta. Dessutom skriver Bitte Hammargren en hel del på sin Mellanösternblogg.

Bara en jämförelse sådär på söndagskvällen.

BBC har gjort en bra beskrivning av Mellanöstern, land för land. The Economist har en liknande här. Blir allt viktigare att se det regionala perspektivet med tanke på hur revolutionerna sprider sig. 84 döda i Libyen säger Human Rights Watch.

The Economist sticker också ut hakan rejält med sitt skokastarindex, redan vida citerat. De har vägt olika fakta som de bedömer underblåser revolutioner. Så rankar man vem som står på tur härnäst. Med glimten i ögat - men tänkvärt.

För övrigt skriver Chris Blattman på sin mycket läsvärda blogg att Gene Sharps bok From dictatorship to Democracy har inspirerat dissidenter i många länder, bland annat Tunisien och Egypten. Har inte läst den. Vet inte om det stämmer. Är det nån av er som gjort det och kan bidra med en recension i twitterformat?

På tal om twitterformat: Martin Gelin i DN och Rasmus Fleischer i Aftonbladet ger bidrag till diskussionen om sociala mediers roll under revolutionerna (Tack för tips, Magnus). Kanske de två bästa hittills, i Sverige vill säga.

Tycker också att Dr Roxane Farmanfarmaians jämförelse mellan Egypten och Iran 1979 är intressant. Hon ger fem konkreta lärdomar som egyptierna kan dra från den revolutionen. Lektion tre: "Armén är inte pålitlig."

Said Rahnema gör samma jämförelse. Och skriver:

"There is no doubt that Egypt cannot go back to what it was under Mubarak, but the shape of the future system is very much dependent upon the presence of the youth, women, and the working people in articulating and pushing for their democratic demands in the public sphere. A crucial lesson from Iran for the progressive secular forces - the left, liberals, feminists, artists and intellectuals - is to not sacrifice their secular democratic demands, and not to trust the army, the Islamists or the traditional elite."

När får vi se Nordkoreas folk resa sig? Antagligen inte på länge. Å andra sidan trodde de flesta att Egypten skulle ligga långt ner på listan över arabländer där folket skulle ha förutsättningar att förändra sin situation.

I dag firas Kim Jong-ils födelsedag. Sydkoreaner skickar balonger över gränsen med små paket. Men inte med lyckönskningar till den käre ledaren, utan med info om hur folket i Tunisien och Egypten gjort sig av med sina två största plågoandar.

Asia Times citerar en sydkoreansk dagstidning som ställer diagnos på den käre ledaren. Medicinsk alltså. Kanske troligt att det blir hälsan som fäller honom. Men diktaturen? Hur länge kan man skrämma omvärlden till hjälpsändningar när ens usla styre har lett till matbrist? Asia Times igen:

"Kim's birthday follows last week's swift breakdown of inter-Korean military talks. On February 9 a North Korean delegation walked out of negotiations held at Panmunjom, the inter-Korean border village, rejecting South Korea's demand for an apology for provocations last year - its shelling of Yeonpyeong Island and alleged torpedoing of a South Korean warship.

'North Korea's aim was to use the military talks to get food aid from South Korea ahead of Kim's birthday. So, the atmosphere in the North isn't too good now,' said Baek Seung-joo of the state-affiliated Korea Institute for Defense Analyses in Seoul. 'North Korea is suffering from the side-effects of its miscalculated military provocations last year,' said Baek."

Som om inte diktaturen är bisarr nog: Kim Jong-il firar sin 69-årsdag i dag. Han sägs egentligen vara 70.

"The oddity has occurred because the North's propaganda machine adjusted his birth year from 1941 to 1942, making the last digit of the year end with the number "2" so that it would be the same as that of his father, Kim Il-sung, who was born in 1912. For this "divine coincidence" to be possible, Kim had to celebrate his 40th birthday twice in 1981 and 1982."

De hävdar också att han föddes på ett heligt berg, dit myten förlagt deras förfäders ursprung. BBC:s korre säger att det finns dokument i Ryssland som säger att han föddes där för 70 år sedan.

Avslutar med en länk till The Australian. De publicerar en text från nyhetsbyån AP, där man försöker förklara varför Mubarak först höll sig kvar vid makten den kväll när alla hade trott att han skulle avgå. Intressant läsning:

"The Egyptian military expected it. The new head of his ruling party pleaded to him face-to-face to do it. But despite more than two weeks of massive demonstrations by protesters unmoved by lesser concessions, the president still didn't get it.

Mubarak's top aides and family - including his son Gamal, widely viewed as his intended successor - told him he could still ride out the turmoil."

Det här är spännande. Vårt Land skriver om hur även de miljömedvetna hushållen sabbar sitt miljöfacit med flygresor. Jag känner igen mig. Gjorde en gång ett webbtest om hur miljövänlig min livsstil är. En skorsten visade resultatet. Jag klickade i, och skorstenen ökade i storlek beroende på svaren. Min skorsten visade att jag levde väldigt miljövänligt. Fram till frågan: Hur ofta och hur långt flyger du?

Ridå.

Jag tycker att det ingår i mitt yrke att resa mycket. Samtidigt tänker jag att man ska göra det bästa utifrån varje given situation. I mitt fall borde svaret vara tåget. Och här finns ett problem. Hur kan det komma sig att inte Europa har ett söksystem där man enkelt kan planera en tågresa från Stockholm till Milano? Via SJ har jag aldrig lyckats. Här borde väl EU kunna lösa ett reellt problem. Inte bara en miljöfråga. Även en symbolfråga när det gäller den europeiska integrationen.

Sedan vet jag att EU aldrig skulle tillåta omfattande subventioner av tågresor. Det skulle antagligen ses som otillåtna konkurrensfördelar gentemot exempelvis flyg- och busstrafiken. Det är synd, tycker jag. Billiga, lättillgängliga tåg över kontinenten borde vi ha. Det har vi inte.

Uppdaterad: Fick mejl från Kristin Linnerud, en av de forskare vars resultat Vårt Land-artikeln bygger på. Hon skickade med en länk där SJ och Sverige får en hel del beröm. I jämförelse med Norge, ska tilläggas.

Jag skrev om min skepsis inför svepande påståenden om sociala mediers roll i Nordafrikas folkresningar. Sofia Mirjamsdotter tog upp frågan i Metro. Läs! (Och hon har själv påpekat att rubriken inte är hennes egen, så ni kan bortse från den.)

Så här skriver hon bland annat:

"För när allt som sker utspelas inför öppen ridå, omöjlig att dra för trots ihärdiga försök från teaterdirektören, då blir det svårare att spela den pjäs som kanske var planerad.

Inför världens blickar tvingar även den mest hårdhudade diktator att tänka sig för en extra gång innan han kliver över alla gränser. Och om det ändå sker blir det omöjligt att mörka."

Bra. Konkret. Vill också på nytt lyfta fram debatten i Foreign Affairs i samma ämne. Där ger Clay Shirky följande argument, som jag tycker är det starkaste:

"Do social media allow insurgents to adopt new strategies? And have those strategies ever been crucial? Here, the historical record of the last decade is unambiguous: yes, and yes.

Digital networks have acted as a massive positive supply shock to the cost and spread of information, to the ease and range of public speech by citizens, and to the speed and scale of group coordination. As Gladwell has noted elsewhere, these changes do not allow otherwise uncommitted groups to take effective political action. They do, however, allow committed groups to play by new rules."

Shirky fortsätter:

"As I noted in my original essay, this does not mean insurgents always prevail. Both the Green Movement and the Red Shirt protesters used novel strategies to organize, but the willingness of the Iranian and Thai governments to kill their own citizens proved an adequate defense of the status quo. Given the increased vigor of state reaction in the world today, it is not clear what new equilibriums between states and their citizens will look like. (I believe that, as with the printing press, the current changes will result in a net improvement for democracy; the scholars Evgeny Morozov and Rebecca MacKinnon, among others, dispute this view.)"

Bra igen. Nyanserar debatten. Och jag fortsätter att efterlysa mer exakta svar på frågor om hur, var, hur många och på vilket sätt? Hellre än generella påståenden om twitterrevolutioner och att sociala medier fällde regimerna. Det kanske de gjorde. Men då ska man kunna belägga det.

Ser också att samma Sofia M, på Same Same but Different, länkar till mig som exempel på nån som direkt uttryckte skepsis och farhågor för framtiden efter Mubaraks fall.

Stämmer till hälften. Jag är inte skeptisk. Men farhågor, eller eftertanke, är på sin plats. Eftersom vi fortfarande inte vet vad den egyptiska revolutionen kommer att leda till. Det är ett otroligt utsatt skede landet befinner sig i. Och de kommer behöva såväl stöd som kanske en del påtryckningar.

Vi kan däremot hoppas. Det gör jag. Demokrati, fred och bättre levnadsförhållanden önskar jag egyptierna och alla deras grannar.

Jag vill rekommendera Johan Lagerkvist, duktig Kinakännare på Utrikespolitiska institutet. Hade inte sett att han bloggar (tipstack till John Fhager). Tycker för övrigt att Lagerkvists bok Kina i globaliseringens mitt är väldigt bra, även om den nu har några år på nacken.

Sedan var det en nyhet för mig att Oxford Journals lägger ut massor med vetenskapliga tidskifter gratis. Det är material som vare sig jag eller Dagen tidigare haft råd att ta del av. Bland annat finns African Affairs tillgänglig. Ni som känner mitt Afrikaintresse förstår hur barnsligt glad jag blir över detta.

Båda tipsen innehåller läsning som bör räcka länge för er som är utrikesintresserade.

För övrigt läser jag Alessandro Bariccos Den här historien. Han är en av de författare jag tycker bäst om sedan några år.

Han gjorde ett galet kul experiment med Air (den här känner ni säkert igen). Han läser ur sin roman City. På italienska. Air har lagt musik till. Lyssna här. Man behöver inte förstå italienska för att få in känslan. Gillar Prologo per la puttana di Closingtown.

Så har det då hänt. Mubarak avgår. Bilderna på de internationella nyhetskanalerna visar hur egyptierna firar med en intensitet som om de hade vunnit VM i fotboll.

Frågan är förstås vad som händer nu. Precis som alla sagt under de här 18 dagarna, är det militären som har och har haft en nyckelroll. Symptomatiskt nog är det till den han har lämnat över makten.

Framöver kommer vi förstås att dra många lärdomar. En av dem man ska titta på redan nu är att ekonomisk utveckling inte nödvändigtvis ger en diktatur den politiska stabilitet den kanske inbillar sig. Läs Dani Rodriks analys i al-Jazira. Visst har Tunisien och Egypten massor kvar att göra när det gäller ekonomisk utveckling - men de ansågs faktiskt ha gjort stora framsteg:

"Perhaps the most striking finding in the United Nations' recent 20th anniversary Human Development Report is the outstanding performance of the Muslim countries of the Middle East and North Africa. Here was Tunisia, ranked sixth among 135 countries in terms of improvement in its Human Development Index (HDI) over the previous four decades - ahead of Malaysia, Hong Kong, Mexico, and India. Not far behind was Egypt, ranked 14th."

Muslimska brödraskapets roll i framtiden har debatterats sedan protesterna inleddes. Ian Buruma skriver balanserat i en text som Sydsvenskan översatt. Slutknorren tror jag är den rimliga i det här skeendet.

"Kanske skulle Muslimska brödraskapet vinna ett allmänt val. Kanske inte. Egyptierna bör få välja själva. Att förneka dem den friheten skulle helt säkert göra situationen värre, och möjligen leda till precis den typ av religiös extremism som många människor rätteligen fruktar."

Samtidigt finns förstås en fruktan för vad som kommer. Här formulerad av Benny Morris i The National Interest:

"I fear that at that point, 'Death to Israel,' 'Death to America,' and 'Allahu Akbar' will drown out every democratizing and liberalizing chant."

Kristeligt Dagblads chefredaktör Erik Bjerager uttrycker en liknande oro här.

Skickar med ett annat, mer filosofiskt samtal, med Tariq Ramadan och Slavoj Zizek. Från al-Jazira, via australiska ABC:s fantastiska religion&etiksajt.

Det här tycker jag också är läsvärt. David A Bell gör historiska jämförelser mellan olika revolutioner i historien. Den publicerades den 7, men han menar att oavsett utgången de närmaste dagarna, ska man vara ödmjuk inför vad utfallet kan tänkas bli.

"So the crucial point to keep in mind, as events in Egypt unfold, is that even in the best-case scenario -- Mubarak falls without further violence and is replaced by a seemingly stable, democratic, secular government -- the Egyptian Revolution of 2011 may still just be getting started. Its crucial moments may lie months, or even years, in the future. It is after Mubarak's fall that American support for Egypt's democratic forces will be most important. And the last thing anyone should do, if Egypt appears to complete a revolution this year that looks like 1688, is to breathe a sigh of relief. At the end of 2011, Mohamed ElBaradei may well be president of a democratic Egypt. But then, at the end of 1789, Louis XVI was still King of France."

Detta inte på något sätt sagt för att förminska egyptiernas vilja och rätt till självstyre. Bara som en påminnelse om att vi i nuläget inte vet särskilt mycket om vad det här kommer att leda till.

Ser också att Foreign Affairs lagt ut en essä om "Mubarakismen efter Mubarak". Professor Ellis Goldberg:

"The West may be worried that the crisis will bring democracy too quickly to Egypt and empower the Muslim Brotherhood. But the real concern is that the regime will only shed its corrupt civilians, leaving its military component as the only player left standing."

Samma tidskrift hade en debatt mellan Malcolm Gladwell och Clay Shirky angående de sociala mediernas politiska förändringskraft. Som ni kanske minns hade jag uppe frågan nyligen.

Nu är klockan strax efter 22. Jag avslutar därmed bloggandet för i kväll. Tack till er som läst.

Tog bilden vid solförmörkelsen i början av januari. Den syntes visserligen inte på fotot, men jag tycker att det blev vackert ändå.

Kändes så i morse när jag vaknade. Me like.

Ja, jag ska förstås tala för mig själv - inte er, kära läsare. Satt i dag och läste som hastigast Time Magazine från i juli förra året. Och blev förbluffad:

*Mohamed ElBaradei has been twittering up a storm. 'Alex today a war zone,' he tweeted from Alexandria, Egypt's second largest city, on June 25, where thousands had taken to the streets amid throngs of black-clad riot police to protest the regime's systematic use of torture against its citizens. 'Anger growing. Repression of pples rights will eventually backfire.'"

Hade någon frågat mig då hade jag sagt att det nog mest var en from förhoppning.

Skickar också med en artikel från London Review of Books, som jag just ska läsa. "Varför Tunis? Varför Kairo?", heter den. En av de övergripande frågor jag fortfarande känner inte är helt besvarad.

P.S Jag var väldigt skeptisk till nyinspelaningarna av Sherlock Holmes, där handlingen förläggs till modern tid. Såg del II i söndags. Tyckte närmast att det var briljant. Alltid lika glad av att bli överbevisad i rätt riktning. D.S.

P.S II: Skrev nyligen om vilken roll sociala medier egentligen spelat i Egypten och Tunisien. BBC tittar närmare på frågan här.

Som ni sett har protesterna i Egypten gått in i en ny fas. Nu attackeras journalister, som det verkar, mycket medvetet och systematiskt. I dag greps också flera advokater och människorättskämpar. Vicepresident Omar Suleiman talade i en intervju nyss om utländska intressen som var inblandade, om ungdomar som antagligen skulle ställas inför rätta, om jag uppfattade det rätt. Han tackade ungdomarna som hade gjort dem uppmärksamma på reformbehoven. Visst. Samtidigt som journalister och människorättsarbetare medvetet attackeras. Utgången av den folkliga resningen är fortfarande långt ifrån given.

Uppdatering: I Aktuellt berättade man att många fruktar ett scenario likt det på Himmelska fridens torg. Det kan vara intressant att se hur kineserna oroas av den nuvarande utvecklingen i Nordafrika. Läs här en bra analys.

En annan reflektion. När den egyptiska polisen drog sig tillbaka ställde många sig frågande till varför. Jag hörde en analytiker säga att en orsak kunde vara att Mubarak vill låta anarkin sprida sig så att folket ska sakna säkerhet och trygghet. Kanske var den analysen riktig. Nu säger han att egentligen så gärna skulle avgå. Men han kan ju inte, för då blir det kaos.

Fareed Zakaria säger just nu (21.40) till CNN att Mubarak och armén verkar driva den gemensamma linje som går ut på följande: "Vi har lovat reformer. Gå hem nu." Detta har också effekten att man kanske kan splittra demonstranterna. "Ska vi inte gå hem? Vi behöver jobba och få mat på bordet."

I Pakistan drar parlamentarikern Sherry Rehman tillbaka sitt förslag om ändringar i landets hädelselag. Hon känner sig sviken av sitt parti, som hon menar har gett efter för extremisters påtryckningar. I januari berättade hon för BBC att hon fick dödshot en gång i halvtimmen. Tidigare i veckan sa premiärministern att det inte blir tal om några förändringar. Han upplöste också en kommitté som skulle ha sett över hädelselagen. Ni minns kanske Punjabguvernören Salim Tasir, som mördades för att han hade modet att tala klarspråk om landets famösa hädelselag. Här är det senaste bisarra exemplet på hur den används.

Jag får allt mer känslan av att mordet på Tasir inte bara var otäckt och tragiskt i sig; det har radikaliserat Pakistan ytterligare. Jag hoppas att jag har fel. Det gör Asia Bibi också.

I read the news today... (oh... vadå?).

Det framgår inte om Liverpool Hope University har med den som examinationsfråga. Men där kan man nu läsa in en Masters i Beatleskunskap, skriver The Guardian. Följ samma länk för att göra ett tiofrågorsprov.

Jag satte åtta av tio.