Sociala medier är orsaken till att Tunisiens och Egyptens folk kan resa sig. Och i Iran twittrades protesterna fram 2009.

Eller inte. Dagbladet Information har ett par mycket intressanta artiklar som ifrågasätter nätromantikernas historieskrivning. "Det demokratiska internet är en västlig dröm" och "Vår tids Che Guevara".
Min tidigare kollega Emanuel Karlsten skriver att Mabarak (sic) kände till Twitters betydelse för Iranupproret. Just Iran och Twitter var väldigt omtalat. Men få av twittrarna fanns i Iran. Under protesterna lyckades al-Jazeera bekräfta 60 aktiva Twitterkonton i Teheran. En analysfirma uppgav att 0,027 procent av landets befolkning ens hade ett konto. Malcolm Gladwell skrev i The New Yorker förra året om "why the revolution won't be tweeted".

Läs också The Guardian i samma ämne.

(Emanuel skriver också om telefonens betydelse; jag är inte ute efter honom. Jag vill ha en diskussion om historieskrivningen).

Jag tror förstås att internet och sociala medier kan förändra revolutionära skeenden. För själva mediet i sig förändrar både vårt sätt att tänka och agera. Läs klassikern Underhållning till döds om ni inte gjort det; Neil Postman diskuterade där bland annat vad som hände när vårt samhälle gick från att vara en textdominerad till en bilddominerad kultur.

Frågan är då hur? Jag tror att analysen kommer att nyanseras i takt med att förtjusning och första förälskelse avtar.

Som ni kanske märkt har jag varit borta ett tag. Tyvärr blir nog min bloggarfrekvens ganska låg ytterligare en tid. Men jag kommer tillbaka.

Ett löfte: Diskussionen på min förra bloggpost blev intressant. Jag lovar att komma med svar på era kommentarer, svar som jag verkligen tycker att ni förtjänar. Kan däremot inte säga när. Jag uppskattar de där diskussionerna. Tack!

Skickar med en länk till en recension av en ny bok om Dietrich Bonhoeffer.

Hade turen att hitta den fantastiska miniserien om Marco Polo på dvd i julhelgen. Tio timmar för en hundring. Jag minns fortfarande hur jag satt klistrad framför teven när den sändes. Lika tagen nu som då. Helt fascinerad av hur han fick se så mycket som ingen kunde relatera till när han kom tillbaka.

Nån av er som minns den? Vilket projekt!

Vill samtidigt passa på att önska alla ett riktigt fint 2011!

Sitter och läser vår publishers, Daniel Grahn, ledare i dag. Om trender att bevaka inför det kommande året. Jag stannar till inför punkt fem:

"5. Polarisering kräver tydlighet

Den nya ateismens aggressivitet skapar polarisering i det västerländska samhället. Analysen gör Harvardprofessorn, Robert D Putnam, i sin nya bok "American Grace". Enligt honom kommer spänningarna öka, och utrymmet blir mindre för moderata nyanserade uppfattningar. En utveckling att bevaka."

Jag tror att de nya ateisterna är i gott sällskap. Jag tycker mig se en ökad kompromisslöshet i hela samhället. Min känsla är att de verbala skyttegravskrigen blir fler, nästbästalösningarna ses ned på som svikarens vägval. Farligt, tror jag.

Det är här jag vill få in Barack Obama i diskussionen. Inte hur han har fungerat som president, utan vad det var i hans kampanj som attraherade. Jag tror att det var en förmåga att formulera ett vi, en framtidsvision som inte bara rörde fler dollar i plånboken.

Jag går, som ni märker, på magkänsla. Min uppfattning är att en lärdom av Obamas kampanj var att många väljare var trötta på ett partipolitiskt och ideologiskt käbbel. Hymla inte om de ideologiska skillnaderna som alla vet existerar, men försök hitta långsiktiga lösningar på fler punkter för att ge oss nån sorts stabilitet, ungefär.

Vill därför slå ett slag för kompromisserna. Min politiskt aktive samhällskunskapslärare brukade säga att demokrati resulterar i nästbästalösningar för de inblandade parterna. I bästa fall. Är vi beredda att acceptera det? För mig innebär de en garant för att inte pendeln slår över i extremlägen, en sorts systemets tröghet som jag tror kan vara bra för samhället.

Hur resonerar ni?

Hej igen, hoppas ni haft en fin jul.

Skickar med några lästips. Det första är från Danwei, en sajt som kollar kinesiska medier. I samband med att Liu Xiaobo fick Nobels fredspris utan att kunna närvara, mikrobloggade kineser om sina hjältar. Alla råkade heta Liu och hade många likheter med den fängslade Liu Xiaobo. Innovativt, humoristiskt, satiriskt.

Oroande läsning. Pinar Dogan och Dani Rodrik massakrerar rättegången mot de turkiska militärer som påstås ha försökt göra en kupp mot AKP 2003. Visserligen är Pinar Dogans far är en av de åtalade, så det är en partsinlaga. Men fakta de för fram förtjänar att tas på allvar. I de dokument som åtalet bygger på finns skrivningar som visar att de skrivits tidigast 2008. Lite som om man hävdade att ett dokument i Sverige är från 1996 och man påstår att Göran Hägglund är KD:s partiledare, om ni förstår vad jag menar. För en kortare version, se Dani Rodriks bloggpost.

Mer oroande läsning. Den globala ekonomiska krisen har gjort att fler ungdomar världen över är arbetslösa nu än någonsin.

Till sist en intervju med Yang Jisheng, som skrivit en bok om den stora svälten i Kina 1958-1961. 36 miljoner dog, är hans slutsats. Läs!

Vill önska er en riktigt God Jul!

Jag är tillbaka på jobbet nästa vecka. Får se om jag håller mig borta helt från bloggandet under ledigheten.

I det senaste nyhetsutskicket från Svenska missionsrådet hittar jag fröet till en spännande diskussion. Under konferensen "God, Virtue and Politics" på Latinamerikainstitutet, tog teologen Ulla Schmidt upp en diskussion på vad mänsklig värdighet egentligen består i.

I väst betonar vi oberoendet, att fatta egna beslut och välja våra egna vägar. Men vad får det här synsättet för konsekvenser för hur vi ser på dem som "av ekonomiska, sociala eller politiska skäl inte har möjlighet att förverkliga sig själva?"

Så här skriver Kristina Helgesson Kjellin på SMR: "Schmidt menar att det är viktigt att vi i vår förståelse av värdighet tar in relationella perspektiv; i många kulturer och sammanhang är det en människas relationer som ger en människa värdighet, inte hennes autonomi, vilket Schmidt menar är ett perspektiv som behöver få större genomslagskraft också i väst."

Det här borde vi prata mycket mer om. När våra synsätt så går på tvärs är det upplagt för missförstånd. Första steget är att få upp ögonen för problemet. Så vad gör vi åt det?

Jag tror för övrigt en hel del på det relationella perspektivet. Det är i relation till den andre vi verkligen blir till. Har skrivit lite om detta i en tidigare bloggpst.

Tipstack till Vårt Land.

Det är nog fler än jag som gillar att fotografera familj och vänner under julhelgen. Jag skickar med länkar till några vänner som är yrkesverksamma fotografer. Låt dig inspireras.

Carl Rytterfalk. Hans blogg har besökare från runt 120 länder. Han brukar testa nya Sigmaobjektiv. Kommer med en hel del bra tips.

Tobias Fischer. Väldigt mångsidig. Otroligt skicklig, dessutom uppskattad föreläsare. Kolla in hans porträttgalleri.

Johan Almblad. Samma här. Väldigt mångsidig. Johan och hans familj bor i Thailand under delar av året, och bilderna från hans och Carolines resereportage är underbar inspiration.

Josefin Casteryd är bildredaktör här på Dagen. Hennes blogg bjuder på många fina foton.

Jag har lärt mig en hel del av att titta på deras sätt att jobba. Vinklar, skärpedjup, bildkomposition. Att jag inte når upp till deras nivå är förstås en annan sak.

Nej, allt oftare tycks medier anamma polisens synvinkel på händelser. Hela tv-program är uppbyggda kring detta. En machospeaker kommenterar biljakter från USA eller Storbritannien. Idioterna åker alltid dit (jo, ofta bjuder man på ganska nedsättande omdömen om brottslingarna).

Så vad hände med socialjournalistiken? Vi har förstås Uppdrag granskning; Grattis till tioårsjubiléet! Men alltför ofta är det så kallade nerifrånperspektivet en specialsatsning, inte ett integrerat tänk i vardagsjournalistiken.

Jag tror att något hände när vänstervågen ebbade ut och satsa-på-dig-själv tog över. Det fanns flera problem med socialjournalistiken driven till sin spets. Finns en risk att förövare utmålas som offer, som några som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar. Det vill jag inte ha tillbaks.

Om ni kollade länken så ser ni vad jag är ute efter. En kille med CP-skada får kritiska frågor om det inte var han som attackerade polisen genom att köra mot dem med sin rullstol. Blir parodiskt. Som i ett Blackadderavsnitt där en brittisk officer berättar hur han i slaget vid Omdurman hade blivit attackerad av en inföding beväpnad med en mycket vass mangofrukt.

Vi, den tredje statsmakten, har en uppgift att granska myndighetsutövarna. Så vilken roll ska man då ta på sig som journalist? Ska man åka med i polishelikoptern och jaga brottslingar för att senare göra underhållning av det? Eller ska man vistas i de miljöer som är med och skapar brottslighet? Kanske sitta med en kamera i knarkarkvarten när polisen slår in dörren och underhållningsteve följer dem i hälarna?

Nejdå, jag menar inte att det är samhällets fel att någon säljer hasch. Men jag är övertygad om att ghettomiljöer bidrar till att vi får fler problem av den sorten. Där människors valmöjligheter försvåras. Detta är förstås helt öppet för diskussion, för politisk debatt. Men den sortens journalistik säljer väl inte. Eller?

Hade klippt mig och gick lätt frostbiten om kinderna mot närmsta t-bana. Kastade en blick i fotobutikens skyltfönster - och får se det här.

Nån kund har lyckats smyga in sin protest vid Leninbysten. "Tag bort kommunisten Lenin från skyltfönstret. Den provocerar! En usel barnamördare i likhet med terror-Stalin! Lika olämplig skylta med som Hitler! Skärpning!"

Lappens avsändare måste ha blivit riktigt upprörd för att göra sig besväret att placera den där, utan att bli upptäckt. Tyckte samtidigt det blev en lätt absurd effekt av tomtarna som flankerade "kamrat" Vladimir Ilyich. Lite installation över det hela; som en Molotovcocktail rakt in i den sönderkommersialiserade juluppladdningen. Tomtarna kanske tänker sticka kniven i ryggen på Lenin? Eller tillhör de stödtrupperna?

Och kamerorna. Väldigt passande med tanke på hur man i Sovjet snart började radera bort personer från foton, från historien, när de föll i onåd hos ledarskapet och fick enkel biljett österut. "Kameran är mitt vittne, men kameran ljuger. Har jag då några vittnen, eller omges jag bara av en massa tomtar?"

Ibland vandrar tankarna iväg lite, som ni märker. Lägg förresten märke till kameran av märket Zenit. Den är rysk.

Skriver i dag om att kristna är den religiösa grupp som förföljs i flest länder världen över. I artikelns kommentarsfält har en person skrivit att judar historiskt har lidit mest i kristna länder. Absolut så. Inget snack om den saken.

Det jag skriver om är hur det ser ut i idag. Just för att så få verkar ha insett hur kristna minoriteter lider svårt under förtryck, förföljelse eller sämre skydd för sina mänskliga och medborgerliga rättigheter än vad majoritetsbefolkningen har. Ingen menar väl att kristna i dagens Indonesien ska straffas för att antisemitismen har varit - och är - så utbredd i Europa?

Jag tror också, precis som Katherine Cash säger, att man måste jobba för allas religionsfrihet överallt. Ateister och agnostiker inkluderade vill jag tillägga. Bara då blir man en trovärdig röst, bara då finns en förutsättning att det ger någon effekt.

Det är handlingsplanen. Min text är en lägesbeskrivning. Två helt olika saker.

Jag har redan hört folk ifrågasätta Stockholmsbombarens psykiska hälsa. Och fråga sig om detta bara var en "ensam galning".

I stort sett ingen självmordsbombare agerar på eget bevåg. Gruppen är central för att leda någon fram till ett sånt här beslut. De är heller inga psykiskt störda eller missanpassade personer. Tvärtom anses de, som i det aktuella fallet, ofta som välintegrerade och trevliga. De är ofta mer välutbildade än genomsnittsbefolkningen, och de har inte sin bakgrund bland de allra fattigaste.

Däremot har de ofta genomlevt något trauma i barndomen, de har svag självkänsla och identitet, som blir hel i gruppen.

Ja, det var en grov generalisering. Kanske har jag sett för många profilerprogram på teve. Men jag tror att det är viktigt att avliva de vanligaste myterna och missupfattningarna om självmordsbombare.

Noterar också att Islamiska staten i Irak, den grupp som utbildade Stockholmsbombaren, är samma som var ansvarig för terrorattacken i Bagdadkyrkan nyligen.

Missa för allt i världen inte Mustafa Cans briljanta text i SvD. (Tipstack till Lise-Lotte.)

Dagbladet Information skriver om hur amatörterroristerna tar över. De misslyckas oftare men är svårare att lokalisera.

Jag kör en favorit i repris. Boston Globe talar med forskare som menar att man borde lägga större vikt vid självmordaspekten när man analyserar självmordsbombare.

The Economist listar i en bloggpost en del likheter Stockholmsbombaren hade med några av Londonbombarna från 2005. Bland annat att han ansågs vara välintegrerad. Om jag minns rätt var det till och med en engelsk dagstidning som hade rubriken "He even passed the cricket test" över en kolumn.

Eller så gör ni det. Och då kan det gå så här: 

I dag ägnar Sydsvenskan sin huvudledare åt fallet Asia Bibi, och åt vilka tolkningar av islam som dominerar i olika länder. Den är väldigt välskriven. Läs den!

Den tar sin utgångspunkt i en rapport från Pew Global Attitudes, om synen på brott och straff i några muslimska länder. 

"Att avfällingar från islam bör straffas med döden är en åsikt som delas av 76 procent av de tillfrågade i Pakistan."

"Även bland de andra länderna i undersökningen är uppslutningen stor bakom den här typen av straff. Turkiet framstår som avvikande: där är 16 procent för stening för otrohet, 5 procent för dödsstraff för den som lämnar islam."

Viktigt att nämna Turkiet här. Jag har tagit upp de bitvis oroande förändringar som skett under Erdogans senaste år vid makten. Men åsikterna hos Turkiets befolkning sticker fortfarande ut. Även om det förstås är fruktansvärt att 16 procent ser stening som ett bra straff för otrohet.

Är samtidigt glad över att Sydsvenskan undviker stereotypiserande:

"Islam är varken enhetligt eller oföränderligt. Samtidigt är det uppenbart att det finns dominerande tolkningar."

Men det förvånade mig inte alls att de klarar av den balansgången.

1. I Fokus skriver Johanna Koljonen vackert och sårbart om kärleken.

2. I Kyrkans tidning skriver Marielouise Samuelsson en bra krönika: "Livskunskap" hokus-pokus. Antje Jackelén kallar det psykologiskt kvacksalveri. Hon reagerar på att skolbarnen ska delta i detta samtidigt som de inte skulle få se julspel i kyrkan. Bra, tycker jag. Rubriken i Sydsvenskan säger väl allt: "Konfessionslös skola en chimär".

3. I Boston Globe vänder en av deras redaktörer, Paul Kix, helt på perspektivet när det gäller självmordsbombare. Tänk om det är självmordet som är det centrala, inte själva bombattacken? Antagligen finns det ett antal fall där detta stämmer. Men hur många återstår väl för forskare att försöka ta reda på. Helt ny vinkel på problemet för mig i varje fall.

P.S. Uppdaterade rubriken, eftersom jag i går inte hade en aning om hur aktuellt det tredje tipset var. Länkar också till vår artikel om att biskop Antje Jackelén reagerar på livskunskapen i skolorna. D.S.

Budskapet från en tom stol blev nästan lika kraftigt som om fredspristagaren Liu Xaobo själv hade tillåtits hålla tal. Nästan.

En del kanske undrar varför Kina reagerar så oerhört starkt mot varje antydan till att landet borde bli öppnare och mer demokratiskt.

En viktig del av svaret stavas Sovjetunionen. När Imperiet, som Kapuscinski kallade det, föll samman, inleddes en febril verksamhet bland kinesiska samhällsvetare och politiska teoretiker. Vad hade hänt? Hur kunde det gå så snabbt? Och vilka lärdomar borde Kina och Kommunistpartiet dra av sammanbrottet?

Professor emeritus Thomas Bernstein har i en intervju berättat hur en dominerande slutsats blev att demokratiska reformer lätt leder till en utveckling som inte partiet kan styra:

"Chinese researchers found many reasons for the collapse, especially in the Soviet regime's failure to adapt to new conditions but also in its failure to maintain the "imperial sword" which in their view had been relinquished already by Khrushchev. Scholars differed on whether to assign primary blame to Gorbachev's willfulness or to systemic factors. But for purposes of policy, the message of the collapse was simple and unambiguous: don't allow the kind of political liberalization that opened the floodgates to regime change. This determination is a cornerstone of the strategy of China's leaders to maintain power to this day."

Arthur Waldron, professor i internationella relationer, skrev i China Brief:

"...today's official China believes that nothing deep or fundamental was wrong with the Soviet Union even in the late 1980s. According to the Chinese official narrative, the failure of the Soviet regime to continue is not attributable to a broad systemic phenomenon, but rather to a very specific failure of the Communist Party of the Soviet Union."

Slutsats: Låt inte folket tro att det ska få styra partiet. Ger ni dem lillfingret så tar de hela handen.

En annan analys var att Sovjet var för aktivt i omvärlden, i stället för att först se till den inre stabiliteten. Detta är en av anledningarna till att Kina har dröjt ganska länge med att ge sig ut på den globala arenan.

Nu kan man konstatera att de tvingas ut i världen - just för att säkerställa den inre stabiliteten. Ett harmoniskt kinesiskt samhälle kräver fortsatt ekonomisk tillväxt. Fortsatt ekonomisk tillväxt kräver olja och andra naturresurser. Mer olja kräver ökat internationellt engagemang.

Men partiets fokus ligger fortfarande på att behålla makten. Och på den inre stabilitetens altare offras dissidenter som Liu Xiaobo.

Läs del två av Arthur Waldrons analys.

Se också Foreign Policys lista på 15 andra Liu Xaobo-er, eller vad det nu kan heta.

Och ta en titt på en karta över de länder som hörsammade Kinas uppmaning till bojkott av prisceremonin i Oslo.

Den 10 december är den internationella människorättsdagen. Som Dagenläsaren säkert märkt har vi ofta tagit upp religionsfriheten den senaste tiden. Bristen på den alltså. Det gäller särskilt irakiska minoriteter, Pakistans hädelselag och konsekvenserna av extremism i Indien.

Det finns anledning att påminna sig om den rapport som Pew Forum for Religion in Public Life släppte för ett år sedan. Nästan 70 procent av jordens befolkning lever med stora eller mycket stora begränsningar av sin religionsfrihet. Tycker fortfarande att det är märkligt att det inte får större genomslag i svenska medier.

Vill också skicka med er en text av Stanley Hauerwas: How Martin Luther King Jr became nonviolent. Rekommenderas.

Och vi tror att det är för dig, E.

Ja, vid det här laget har ni kanske lärt er vem Asia Bibi är. Skrev mer om hennes fall i dag. En imam betalar motsvarande 40 000 kronor till den som dödar henne.

Läs det här skakande reportaget från BBC. De intervjuar hennes make, Ashiq Masih. Han tvingas ta med parets fem barn och fly för sitt liv. Anonyma telefonsamtal, röster som hotar. Barnen får inte gå ut från det hus där de gömmer sig.

BBC har besökt hennes hemby:

"At the village mosque, we found no mercy for her.

The imam, Qari Mohammed Salim, told us he cried with joy when sentence was passed on Asia Bibi.

He helped to bring the case against her and says she will be made to pay, one way or the other.

'If the law punishes someone for blasphemy, and that person is pardoned, then we will also take the law in our hands,' he said."

Nej, vi ska aldrig svartmåla hela folkgrupper, religiösa grupper eller vad det nu handlar om. Däremot ska Asia Bibis historia berättas. "Hädelselagarna hänger som ett svärd över våra huvuden", är den bild Pakistans minoriteter ger.

Ta bröderna Rashid och Sajid Emmanuels historia. De sköts ihjäl i somras inne i rättssalen, mitt under pågående rättegång. BBC träffar två släktingar som står vid graven och sörjer.

"Rashid Emmanuel was a pastor. His brother, Sajid, was an MBA student. They were gunned down in July during their trial - inside a courthouse, in handcuffs and in police custody.

Relatives, who asked not to be identified, said the blasphemy charges were brought because of a land dispute.

After the killings, the extended family had to leave home and move to another city. They say they will be moving again soon.

'We don't feel safe', one relative told us."

Nej, de kommer inte att känna sig säkra förrän den lagen är avskaffad. När minoritetsminister Shahbaz Bhati tog upp frågan för ett halvår sedan (oklart vilket forum), hotade någon med att han kommer mista huvudet om han föreslår några förändringar.

Här kan man skriva under ett upprop till hjälp för Asia Bibi.

Uppdaterad: Här en bra text från Human Rights Wacths Sydasienanalytiker, som skrev om Asia Bibis fall. Publicerad i Dawn.

1. The Paris Review. Ovärderlig för den litteraturintresserade.

2. Arts & Letters Daily. Länkar till kritik, essäer, debatt om det som är aktuellt - och det som borde vara aktuellt. Litteratur, konst, musik och politik. Här hittar du det.

3. Five books. Olika skribenter får lista sina fem favoritböcker om ett ämne. Underhållande och matnyttigt.

Järnvägarna är mer än något annat fenomen kopplat till moderniteten, skriver Tony Judt i senaste numret av New York Review of Books. Kanske lätt att glömma bort idag, i vinter- och förseningstider.

Men det är svårt att förstå hur mycket järnvägarna förändrade vårt landskap från tidigt 1800-tal; då talar jag lika mycket om vårt psykologiska och mentala landskap som det rent fysiska.

En av de mest spännande aspekterna är tiden. Läs följande:

It is hard today to convey the significance and implications of the timetable, which first appeared in the early 1840s: for the organization of the railways themselves, of course, but also for the daily lives of everyone else. The pre-modern world was space-bound; its modern successor, time-bound. The transition took place in the middle decades of the nineteenth century and with remarkable speed, accompanied by the ubiquitous station clock: on prominent, specially constructed towers at all major stations, inside every station booking hall, on platforms, and (in the pocket form) in the possession of railway employees. Everything that came after-the establishment of nationally and internationally agreed time zones; factory time clocks; the ubiquity of the wristwatch; time schedules for buses, ferries, and planes, for radio and television programs; school timetables; and much else-merely followed suit.

Så innan tågen ångade in i vårt medvetande, hade man inte en central tid för hela landet. Olika orter hade sin egen tid, vilket man var tvungen att ändra på för att göra tidtabellerna och tågtafriken praktiskt möjliga.

Fascinerande. Och snart kan man åka höghastighetståg mellan Kunming och Rangoon. I våra tider av klimatförändringar kommer tågen att öka i betydelse. Det är jag övertygad om.

Begreppet laïcité är svårfångat. Men helt avgörande för att förstå fransmännens förhållningssätt till relationen kyrka-stat.

Ser att BBC har en överskådlig sida om begreppet. Rekommenderas.

Här tror jag återigen att man bör jämföra med USA, som också gör en bodelning mellan kyrka och stat. Som ni säkert märkt får det helt olika konsekvenser i de båda länderna. Hur är det möjligt att två länder med historiskt inflytelserika revolutioner drar så olika slutsatser av hur relationen mellan kyrka och stat ska se ut? Detta sagt med reservationen att det ständigt pågår en debatt i båda länderna i kyrka-statfrågor; det är inte något cementerat eller statiskt förhållande.

Jag tror att den viktigaste orsaken till skillnaderna finns i utgångspunkten. I Frankrike ansåg man att uppdraget var att skydda staten från kyrkans inflytande. I USA såg man som sin uppgift att skydda kyrkan från statens inflytande.

Från Norge kommer musikbidraget Alternativ julekalender (tipstack till Turid från Philco Fiction, som också finns på Spotify). Första tolkningen älskar jag redan.

Kristeligt Dagblad kommer att ha ett nytt citat om julen varje dag. Först ut är Johannes Möllehave.

Känn julstämningen.