Alltid kul att se sig själv utifrån. Läs Slates artikel om Kalle Anka som institution i det svenska julfirandet. Såhär den första december kändes det lite aktuellt. Det lackar.

Nu är jag ute på djupt vatten, men jag försöker blogga om det här, så får ni rätta mig om jag missuppfattar nåt. Det var väl en av poängerna med kommentarsfälten från början; tillsammans blir vi bättre.

Såhär skriver Kit Eaton på Fast Company om det senaste WikiLeaks-släppen: "...while the full archive has only been shared with a select group of people, WikiLeaks has posted the whole shebang online for anyone to see--in slices. We grabbed hold of the first slice of data, dismembered it and looked at the communications ("cables" as they're quaintly called) and ran them through a simple word cloud generator. The results are powerful."

Det är särskilt två saker som slår mig. Jag är inte överraskad av att Iran omnämns mest frekvent. Däremot att Ryssland blir så stort - och ännu mer att Kina inte blir det. Antagligen har det med begränsningarna i urval av dokument osv att göra.

Kinas inflytande i världen fortsätter att öka. Oavsett partifärg på administration är USA förstås oerhört medvetna om och oroade av detta. Professor Sten Widmalm sa nyligen att han bedömer att vi går mot en bipolär världsordning, där USA står mot Kina. Där andra länder mer eller mindre tvingas välja vilken sida man vill tillhöra.

Ja, ett Iran med kärnvapen oroar. Men jag undrar om inte oron över Kinas ökade styrka och inflytande återspeglas mer i den diplomatiska aktiviteten än den här bilden ger uttryck för? Som sagt, det gäller bara en del av dokumenten.

Time har en intervju med Julian Assange i dag, tisdag. Intressant. Han säger bland annat att allt det släppta materialet har redigerats. Både av WikiLeaks och av de tidningar som fått materialet i förväg. Han uppger också att de hade bett USA:s UD om hjälp i det arbetet. Föga förvånande tackade de nej.

The Guardian följer hela affären med en sida som uppdateras varje minut. Användbar.

Det här är väl också för er med specialintressen. Å andra sidan har jag en känsla av att en del av er som läser här har sina specialområden.

Som bistånd:

Om ni missat The Broker, gör inte det. Många fördjupningsartiklar. Baserad i Nederländerna.

Samma med Center for Global Development. En USA-baserad tankesmedja.

Sedan har vi de centralasiatiska republikerna. Här två länktips. Dels The Central Asia Caucasus Analyst, dels Eurasianet.

Så. Har inte så mycket mer att säga i dag. Hoppas några av er har nytta av det här.

Sitter just och tittar på Rapports 19.30-sändning. Vi har Wikileaks, Koreakrisen, ekonomisk oro i EU-länder. Men Rapport har skickat en reporter till Pakistan. Landets katastrofdrabbade befolkning är nu i den berömda medieskuggan.

FN har fått in knappt hälften av vad man bett om för att hjälpa de utsatta. Klart angelägen fråga som inte får negligeras.

"Vad hände sen?" En av journalistikens viktigaste frågor.

Sitter här på söndagkvällen och inser plötsligt att jag inte hängt med i den senegalesiska cykelkonstens utveckling. Det var ett misstag. Wow.

Vill först passa på att önska er  en riktigt fin advent!

Inför veckans stora klimatmöte i Cancún vill jag tipsa om en rejäl genomgång av Fokus. Ambitiöst och lovvärt. Läs också SvD:s överskådliga punkter om miljömötet.

Kanske minns någon Dagens miljöserie för två år sedan? (Länkar här till en artikel där jag redogjorde för de paradoxala inställningar till miljön som människan tyckt sig hitta en grund för i kristendomen. Klicka er vidare för övriga artiklar.)

Jag bara måste tipsa er om Amerikanska akademins tidskrift Daedalus temanummer om religionerna och ekologin. (Observera att det är första gången jag kursiverar - bra tips alltså. Sprid det gärna till lärare som ni tror är intresserade). Det är visserligen från 2001 men jag tror att det står sig idéhistoriskt . Underrubriken är briljant: "Can the climate change?" Det är också ett av få Daedalus-nummer du fortfarande kan läsa gratis. En guldgruva!

Här finns underlag för en hel kurs i ämnet.

I takt med att allt mer av säkerhetsarbetet överlämnas till irakiska styrkor, kommer också medierapporteringen att bli mer knapphändig. Jag tror inte att det är ett alltför vågat påstående.

Det har därför funnits ett intresse av att måla upp bilden av ett Irak som blir säkrare, men jag är tveksam till om det stämmer. Jag läser en artikel i New York Times om hur flyktingar som först återvände nu flyr igen:

"In a recent survey by the United Nations refugee office, 61 percent of those who returned to Baghdad said they regretted coming back, most saying they did not feel safe. The majority, 87 percent, said they could not make enough money here to support their families. Applications for asylum in Syria have risen more than 50 percent since May."

Det är väl en indikator så god som någon.

Här en överblick från BBC över Irakkrigets kostnad i människoliv och pengar.

Ibland hör jag ganska svepande påståenden om vad mission har "ställt till med". Missionen var bara en del av kolonialismen, eller rentav dess drivkraft.

Jag ser det såhär: Man ska granska mission som alla andra samhällsfenomen. Det håller inte att svepande göra ner hundratals år av missionshistoria utan att precisera vad man menar. Är det tyska, protestantiska missionärer i Östafrika under sent 1800-tal? Eller katolsk mission i Latinamerika under 1500-talet? Och vad exakt var det man gjorde fel?

Då kan vi få en vettig diskussion. Missionärer har såväl utfört fantastiska arbeten som begått stora misstag. Alltför sällan tycker jag att man ser något i medier om vad som sker av det positiva.

Jag blev därför glad när The Economist Intelligent Life skriver om missionärers betydelse idag för bevarandet av utrotningshotade språk. De tar upp exemplet Summer Institute of Linguistics.

"The mission of SIL, now SIL International, is to research and document languages in order to translate the Bible into as many of them as possible."

Ett resultat blev Ethnologue, en språkkatalog som numera anses som ovärderlig. Med bidrag från såväl missionärer som andra. Katalogen tar sig an runt 7 000 språk.

"In 1951 nobody anticipated the death of languages, explains Paul Lewis, Ethnologue's current editor. Like old sailors, languages were just thought to live on and on. Now we know that's not true. Optimistic estimates suggest that by 2100 at least half of the roughly 6,000 extant languages will be either dead or moribund, meaning that children will not be speaking them. Approximately two-thirds of those 6,000 languages have never been written down."

I artikeln skriver de också att Ethnologues rötter i missionen, att en del sett det som att missionen begick "linguicide", en sorts lingvistiskt massmord när man förde in engelska och spanska världen över.

"Yet Evans says there are also plenty of examples of missionaries helping to preserve minority languages. For example, the Spanish priests who followed the conquistadors into South America documented indigenous languages as they went. Evans describes his attitude to Ethnologue as pragmatic. 'It is clearly biased by its missionary agenda,' he says, citing its information about Bible translations as an example. 'On the other hand, they are the only people who have put the resources into assembling a worldwide database, and that counts for a lot in my eyes.'"

Läste ni Cajsa Tengblads spaning om en sund självkänsla i förra veckan? Om inte, gör det. Den var väldigt spännande.
Kanske allra bäst:
"Bengt Brülde, doktor i filosofi och författare till boken 'Hur viktigt är det att vara lycklig?', menar att en människa som vill leva lyckligt, meningsfullt och moraliskt bör rikta in sitt liv på att ha andra människor i fokus - inte sig själv. Brüldes tankar går stick i stäv med det individualistiska tänkandet och hans forskning tyder på att det är i gemenskap med andra, i ett gemensamt projekt för andras bästa, som människan mår allra bäst. Att göra bra saker för andra kanske är vår tids mest underskattade hälsomedel?"
Jag läste en gång en essä, där skribenten angav den nya narcisissmens födelse till 1984. Det var då Whitney Houston sjöng The Greatest love of all. En sång som landade i att den största kärleken var att älska sig själv.
Textförfattarens ambition var inte en ego-revolution. Linda Creed skrev den när hon kämpade mot sin bröstcancer, en kamp hon förlorade när hon bara var 36. Intressant är ändå hur sången landade. Vi är alla barn av vår tid. Det här var Reagan- och Thatcher-eran.
Jag läser i den så omtalade Jämlikhetsanden (Karneval förlag). Författarna berättar hur nutidens ökade psykiska ohälsa föregicks av en kraftig uppgång i upplevd självkänsla, enligt Jean M Twenges bok Generation Me.
På 1950-talet instämde bara 12 procent av USA:s tonåringar i påståendet "Jag är en viktig person". Under slutet av 1980-talet hade den siffran ökat till 80 procent. I takt med att man ser sig som en betydelsefull person, ökar också medvetenheten om vad andra tycker om en och oron över andras bedömningar. Då bygger man upp ett försvar.
"Försvaret omfattar ett slags förstärkning av det egna jaget, en osäker egenkärlek som lätt förväxlas med gott självförtroende." (sid 47)
Här kan man se hur den sunda och den osunda självkänslan utvecklas parallellt i samhället. En grupp människor som i undersökningar får höga poäng när man mäter självkänsla kan både ge och ta kritik, de är lyckliga, har bra självförtroende och har lätt att skaffa sig vänner.
Den andra gruppen - som också uppmäter höga värden i självkänsla - har däremot svårt att få vänner, är kritikkänsliga, extremt självupptagna och rentav benägna till våld och rasism. Twenge talar om "hotad egenkärlek". Hon menar att den här osäkra narcissismen har ökat mer än den sunda självkänslan de senaste åren.
Det var här jag blev så uppmuntrad av Cajsa Tengblad. Såhär skrev hon i ingressen:
"Men kanske håller fokus på att flyttas från den ytliga själviskheten till en annan, betydligt sundare självupptagenhet. Den som har som mål att hitta rätt balans mellan egoism och självuppoffring i sitt eget liv."
Man kan hoppas. Den här diskussionen borde föras mycket mer i samhället. Det är en klockren värderingsfråga. Poängen är inte att ta ifrån unga, medelålders eller gamla insikten om att de är värdefulla. Däremot en diskussion om den mänskliga naturen; vad som faktiskt gör en människa lycklig; hur hon får ett meningsfullt liv.
Flera från Dagenredaktionen var nyligen och lyssnade på Christer Olsson, som gjorde påståendet: "Vad du får ut i livet står i direkt relation till vad du är beredd att ge andra."
Nu snackar vi människosyn. Kontraintuitivt i dagens samhällsklimat. Men kanske rentav Bibliskt?
I vilket fall leder motsaten - ökade satsningar på jaget - nog till det som David Bowie sjöng:
"I've been putting out the fire with gasolin."

Satt just och tittade på en interpellationsdebatt om svenskt bistånd, initierad av Bodil Ceballos, MP.

Gunilla Carlsson backar väl inte från sina tidigare uttalanden om korruption och så vidare. Jag noterar ändå att hon har ändrat tonläget mot Sida, som hon berömt några gånger den senaste tiden; man kunde också höra det i P1 Konflikt.

Det blir spännande att följa Gunilla Carlssons andra mandatperiod på ministerposten.Hon blir säkert glad över att tankesmedjan Center for Global Development rankar den svenska utvecklingspolitiken som nummer 1 i världen. Även om man säkert kan diskutera deras definition och bedömning av de olika parametrarna, så ligger Sverige alltid bra till när den här sortens listor tas fram.

"Religiösa har så vacker musik (...) Ateisterna har inget. Förrän nu."

Samtidigt tänker jag att "Atheists got rock'n roll" inte är så illa.

1. Religion.dk skriver om fem sociologers religionssyn. (Comte, Marx, Durkheim, Simmel och Weber). Bra grepp, tycker jag.

2. The New Yorker skriver om hur och varför Harry Potter väcker så starka reaktioner hos religiösa. Både positiva och negativa.

3. New Perspectives Quarterly. Rebalancing the Global economy. Så många trådar; överlåter åt dig att nysta.

4. Ekonomen Dani Rodrik är nästan altid intressant. Här skriver han om ett ofta förbisett faktum: När årets Human Development Report nyligen släpptes, så visade det sig att Oman, Indonesien och ett par nordafrikanska länder har gjort stora framsteg på flera områden. Det har varit känt ett tag. Jag ställde frågor om detta under ett biståndsseminairum för ett par år sedan. Ingen kunde riktigt förklara detta fenomen.Glöm inte läsa i kommentarsfältet, den som börjar med "In my understanding..."

5. Har tidigare tipsat om Colette Braeckmans blogg, för er som är intresserade av området kring Afrikas stora sjöar. Congo Siasa är också väldigt bra!

I Sverige har FN fortfarande en relativt stark ställning i det allmäna medvetandet. Men FN är vad medlemsstaterna gör det till. Under en längre period har FN:s värde devalverats, enligt min mening.

Nu senast har afrikanska och arabiska länder lyckats få en panel i generalförsamlingen ta bort referensen till homosexuella när man fördömer utomrättsliga avrättningar.

Jag läste senast i går om hur HBT-personer torteras i Irak, och det var något av det vidrigaste jag har sett.

FN har kidnappats av Islamiska konferensen, som under många år har försökt driva igenom reolutioner som fördömer religionskritik. Via FN bekämpar man det fria ordet. Resolutionerna är sällan bindande, vad jag har förstått. Men FN:s legitimitet urholkas allt mer. Och inte minst minoriteter får lida. I det här fallet sexuella minoriteter.

(Tipstack till Tor Billgren)

Jag hade missat den. Missen alltså; såg den först nu.

Men jag hade satt chansen.

Ja, den rubriken skruvade jag åt så hårt det nånsin håller för. Men faktum är att det ligger en hel del i det.

Sudan är Afrikas till ytan största land. Jag brukar säga att kontinenten har några nyckelländer: Sydafrika, Kongo-Kinshasa, Nigeria och Sudan är såpass inflytelserika att de påverkar hela regioner - långt utöver sin egen räckvidd. Den förödelse som Afrikas första världskrig i Kongo-Kinshasa spred över stora delar av kontineten åren efter 1996 är det exempel som ligger närmast.

Men man ska också vända på resonemanget. Tänk vad det skulle betyda om samtliga de fyra länderna var stabila fredliga och välmående demokratier.

När det gäller distriktet Abyei i Sudan, så kommer det inte att bli någon folkomröstning där, så som fredsavtalet från 2005 stipulerar. Man har inte ens påbörjat några förberedelser. Så även om den politiska viljan plötsligt fanns, så skulle man inte bli färdig till den 9 januari. Mycket oroande.

Minst lika oroande är medborgarskapsfrågan. The Economist: "An early sign of Mr Bashir's intentions will be the terms of citizenship he offers to the 1m-plus southerners living in the north."

Lite fördjupningsmaterial för er som är intresserade:

Om Abyei och dess betydelse. (Från 2007 men ändå relevant läsning.)

International Crisis Group publicerade i september en rapport om vikten av att gränsfrågan löses. Mycket intressant.

Här en rapport om Sudans olja, ett ständigt diskussionsämne.

Här kan ni få en uppfattning om hur stort Afrika är egentligen. För er som är intresserade av kartografi, läs mer här. Afrika är större än det ser ut.

Skriver om de kristnas svåra situation - i hela Mellanöstern. Minority Rights Group International skrev en rapport förra året. Den kan vara av intresse för er som inte redan har sett den. Går att läsa här.

Tack för din uppmuntran och dina reflektioner. Sånt värmer. (En restaurang i Budapest. Men den var stängd och jag kan därför tyvärr inte recensera den.)

Ställer mig den frågan i bland. Att Indien varit en demokrati sedan självständigheten är en av världshistoriens framgångssagor. Så stort är det.

Indier är stolta - med rätta. Och de är ett exempel för andra. Jag har ofta stött på argumentet att Kina är för stort och splittrat för att kunna bli en fungerande demokrati. "Jamen Indien då?", frågar jag. "Hade jag inte tänkt på", blir svaret. Även bland många kineser.

Samtidigt är det lite märkligt att så många aspekter av Indiens politik inte kritiseras hårdare än vad de gör. Som när det gäller deras hållning gentemot diktaturen Burma. Eller deras affärer i Sudan, där det inte bara är Kina som gör pengar. Eller med kastsystemet; det är inte tillåtet att diskriminera på grundval av kast, men det sker fortfarande dagligen på ett sätt som är svårt att föreställa sig. Eller med religionsfriheten. Här på Dagen har vi berättat om de förföljelser som ägde rum mot kristna under hösten 2008. Men lika viktigt är förstås hur Indiens muslimer behandlas. Den numera bortgångne Fred Haliday skrev en gång att den värsta islamofobin i världen möter man nog i Indien. Landet har en av världens största muslimska befolkningar. Men de är i minoritet.

Indien är världens största demokrati. Men vi i väst behandlar den inte därefter. De får inte den respekt de förtjänar; inte heller pekar vi ut sådant i deras politik som inte anstår en demokrati. Varför? Det är i vilket fall som helst dags: De kommer att spela en allt viktigare roll på den världspolitiska arenan framöver.

Aung San Suu Kyi är alltså fri. Och nyligen hölls val i Burma. Innebär det att utvecklingen går i rätt riktning i landet? Inte enligt hennes internationella advokat Jared Genser, som nyss intverjuades av CNN. Om juntan friger henne så beror det på att de inte ser henne som ett hot mot sitt maktinnehav, var hans budskap.

Jesper Bengtsson på Aftonbladet är inne på samma linje.

Genser uppmanar det internationella samfundet att öka pressen på juntageneralerna, inte minska den.

Jämförelsen mellan Aung San Suu Kyi och Nelson Mandela ligger nära till hands. Men Mandela fick sin frihet som ett direkt resultat av förhandlingar med ett ledarskap som insåg att apartheids tid var förbi. Jag har inte uppfattat några signaler om att det finns någon motsvarighet till F.W. de Klerk i Burma. Som den erfarne journalisten Bertil Lintner skriver i SvD, har hon heller inget ANC bakom sig. NLD är idag splittrat, till och med avregistrerat av myndigheterna.

Enligt BBC News har Burma fortfarande över 2 200 politiska fångar.

Mer om det som händer i Burma: Global Post; BBC om vilken roll hon har idag; Irrawaddy, (som har många källor inne i landet).

Sitter och njuter av Fredrik Önnevalls program Kinas mat, på SVT. Jag tycker att han är väldigt bra. I första programmet är han i Shiping, i södra Yunnan. Hela avsnittet tillägnas tofun. Helt ärligt är jag inte förtjust i den, trots alla dessa olika varianter som finns: grillad, "stinky doufu", wokad, soppa och så vidare. Med ett undantag. Ibland talar de om "Doufu pi", som väl ungefär betyder "tofuskinn". Wokade smakar de som en underbar pasta. En riktig favorit.

Yunnan är en av mina favoritplatser på jorden. Provinsen har allt från djungel i Xishuangbanna i syd, till tibetansk kultur uppe i det bergiga nordväst. Det innebär att Yunnanmaten är enormt varierad och alltid har färska råvaror; det är alltid säsong för grönsaker, frukter, svampar nånstans i provinsen.

Skickar med några foton från Yunnan.

Från Green Lake, en liten sjö i centrala Kunming:

Vid ett vattenfall nära den berömda Stenskogen:

Kolla finmotoriken hos den här tjejen. Jag frågar hur gammal hon är. "Tre år".

Den här kvinnan serverar ost från Dali. Helt fantastiskt god.

Och risnudlar, risnudlar!

Sällskapet spelar stor roll.

Fiskbilen, några mil utanför Jinhong i området Xishuangbanna:

Uppifrån Shangri la, nordvästra Yunnan.

Nej, jag har förtvivlat svårt att komma upp. Tar ofta med mig frukosten och äter vid datorn för att inte bli sen. Så när vikarierande familjeredaktör Frida Schöld tog den här bilden i går, blev jag rätt förvånad. Jag känner mig inte så pigg som jag ser ut. Kanske var det glädjen över serranoskinkan på mackan.

Jaja, det här var en egobloggpost. Så här ser i varje fall min nya arbetsplats ut.

Det här lilla experimentet säger väl en del:

1. Gå¨till Google Maps
2. Klicka på "Vägbeskrivning"
3. Från: Taiwan
4. Till: Kina
5. Kolla punkt 24 i vägbeskrivningen...

Jag skrattar fortfarande.

Slate har en serie med intressanta inlägg om att ha fel. Eller att göra fel. Chuck Colson arbetade med Richard Nixon och åkte in för Watergateaffären, men blev senare en ledare inom kristenheten. Eller med Slatespråk: From the White house to the Jailhouse to the pulpit.

Bra grepp, tycker jag. En del av er känner nog igen Colson, även om han är långt ifrån så känd i Sverige som han är i USA.

Och när vi ändå är inne på Colson, så skriver han en kolumn i The Christian Post, om hur medier i USA hanterar förföljelsen av kristna i Irak.

"From an American perspective, you might call it 'out of sight, out of mind,' but, then, we never really saw them in the first place."

Allhelgonahelg, vi minns. Har tänkt mycket på attackerna i Bagdad förra helgen. Jag tror att vi är ganska många som tänker på de mördade och på deras anhöriga i dag. Och på de rkistna som försöker leva, eller åtminstone överleva, kvar i Irak.

Det vi ser är historia: En framtående irakisk kyrkoledare förväntas i dag uppmana de kristna att lämna Irak, skriver BBC. Svårt att ta in vidden av detta; det är en region där de kristna funnits så länge.

Jag ser på France 2, där man just nu tar upp situationen för de kristna i Irak.

Jag läser också i vår norska systertidning Vårt Land att Kyrkans Nödhjälp och Mellankyrkliga Rådet ställer sig bakom Dagens upprop, och de ställer samma krav till Norska myndigheter: Skicka inte tillbaka kristna till Irak. Såhär säger Atle Sommerfeldt på Kyrkans Nödhjälp till Vårt Land:

- Det er uansvarlig å sende kristne irakere tilbake til landet slik situasjonen er nå, fastslår Sommerfeldt. Han sier KN har registrert at norske utlendingsmyndigheter har hatt vanskeligheter med å akseptere forfølgelse på grunn av religiøs tro som grunnlag for opphold i Norge.

Jag hoppas att ni har läst Haore Sulaimans artikel med skakande vittnesmål från Bagdad. Vi kommer självfallet med uppföljningar i veckan.

I dag är det också den Internationella bönedagen för den förföljda kyrkan.