Sjalen är en oerhört stark symbol. Medan jag var i Sydafrika sände SR:s Konflikt ett program om Turkiet. Värt att lyssna på. Kanske tycker jag att man håller fast vid sjalfrågan för länge. 

Huvudfrågan är vad premiärminister Erdogan egentligen drömmer om. Jag skrev i september om Turkiets förändrade politik, om svårigheterna att tolka AKP:s vägval. Det kommer nog att dröja ett tag innan vi kan se vad dessa förändringar kommer att leda till. Men att landet inte nöjer sig med att ses som en brygga eller en allierad borde väl inte förvåna någon? Turkiets ekonomiska tillväxt gör att man kräver en mer framskjuten roll på den internationella arenan.

Är jag inte. Måste ändå tipsa om de här. Bos, isthé. I färger som byggnaderna i stadsdelen Bo Kaap. De ser rätt läskande ut. Tyvärr smakar de mest som en lungsiktig Mer. Som inredningsdetaljer gillar jag dem skarpt.

Lite gott och blandat.

Frisörsalonger. Jag älskar den här sortens skyltar.

Tony Blairs eftermäle kommer antagligen att präglas av att han stödde Irakkriget. Jag tror fortfarande att Blair verkligen var övertygad om att Saddam Hussein hade kärnvapen. Men många var som bekant tveksamma till ett krig även om Saddam hade haft massförstörelsevapen.

Men på en punkt håller jag med Blair. Det är den här. En del debattörer får det att låta som om kriget mot Saddam Hussein och mot terrorismen var ett krig mot islam. Precis den bild som islamistiska extremister vill sprida. Blair menar att man inte besegrar terrorn om man inte besegrar den underliggande berättelse som föder den. Kan tillägga att jag var emot Irakkriget, om nån undrar.

Det är inte ett uttryck för att man är tillmötesgående eller tolerant om man anammar terroristernas verklighetsbeskrivning. Blair skriver att man genom att sprida denna bild i praktiken undergräver moderata muslimers ställning och stärker de extrema islamisterna. Jag tillhör dem som faktiskt menar att den distinktionen inte bara är relevant, utan potentiellt avgörande för framtiden. Alla håller inte med.

Hon heter Marion Peterson. Se Ann-Britt Ryd Pettersson intervjua henne här.

Jag träffade Marion våren 1993. Jag åkte till Burundi för att göra ett specialarbete under avslutningen av min journalistutbildning på Södra Vätterbygdens folkhögskola. Jag ville åtminstone skriva en artikel om batwa, pygméfolket som ingen verkade bry sig om. Tutsier och hutuer utgör sammanlagt 99 procent av befolkningen i landet.

- Kolla med Marion Peterson och Viola Lindgren, det hänger alltid några pygméer på deras trapp uppe på Kiremba, fick jag tips om.

Marion och Viola ville inte gärna bli intervjuade. Men sent under min treveckorsvistelse kom de en kväll och berättade, hur batwa saknade land, många av dem hade inte ens identitetshandlingar, få hade någon utbildning. Om jag inte minns helt fel har det funnits en reningsprocess för krukor som batwa har använt. Den skulle gås igenom innan nån annan kunde använda dem. Säger väl en hel del.

Marion och Viola hade redan gjort mycket, både för att förbättra pygméernas situation och för att uppmärksamma myndigheterna på att mer måste göras.

- Hur länge har ni jobbat med det här? frågade jag.

De tittade oförstående på mig och på varandra.

- Jobbar? Det här gör vi på vår fritid.

Nu har Marion i 17 år arbetat med att förbättra pygméernas liv. Hon är 81. Ibland känner man sig väldigt liten.

Jag hoppas att ni inte missar min artikel om Vasilica Croitor, den rumänske pingstpastor som vill få igång en försoningsprocess kring hur kyrkorna i allmänhet och pingströrelsen i synnerhet fungerade under kommunisttiden.

"Lennart" skriver i kommentarsfältet under artikeln att Dagen måste ha något emot pingstpastorer eftersom vi skriver om detta. Jag har lite svårt att förstå hur man kan dra den slutsatsen. Croitor säger ju rakt ut att han medvetet undviker att agera åklagare och domare.

Om man faktiskt läser artikeln, så ser man bland annat följande citat av Croitor:

"- Här måste vi vara försiktiga, för det var olika sorters samarbete. Framför allt var det med Securitate och Departementet för religiösa frågor. Om någon ledare vägrade att befatta sig med Securitate, så gick i stället departementet in och satte hårdare press. Därför fanns det flera nivåer av medlöperi, som man kanske ska vara försiktig med hur man bedömer.

Det rörde sig om ett komplext system av utpressning, angiveri och kontrollverksamhet, framarbetat av en säkerhetstjänst som utvecklade avancerade kontrollmekanismer.

- Pastorer tvingades att gå till Departementet för religiösa affärer med namn på dem som ville döpas. Departementet avgjorde vem som fick tillåtelse, berättar Vasilica Croitor.

- Gjorde den pastor som gick med namnlistan till departementet rätt eller fel? Jag har medvetet undvikit att agera åklagare och jury i min bok. Jag vill lägga fram bevis för vad som hände. Jag hoppas att kyrkan kommer att analysera."

Det är alltså en pingstpastor som har dragit fram de här uppgifterna, som verkar vara unika i den rumänska post-kommunistiska kyrkohistorien. Möjligen i det hela forna östblockets. Croitor förklarar hur komplext detta var. Domen är inte det centrala i den här processen. Däremot sanningen.

Man måste hela tiden komma ihåg hur välutvecklade Securitates förtryckarmetoder var. En pastor eller dissident kunde pressas på information. Till sist går han med på att skriva under ett kontrakt med dem. Däremot struntar han sedan konsekvent i att förse säkerhetstjänsten med information, eller ge dem falska uppgifter. När Securitate märkte detta via någon annan angivare i pastorns närhet, så kunde de läcka att pastorn ju hade skrivit på ett kontrakt och därmed framställa honom som angivare.

Det är ett ämne som allt för sällan diskuteras. Lite för ofta har jag svårt att i medierapportering känna igen mig som troende. De mest extrema uttrycken och avarterna kommer fram, enligt en inarbetad mediedramaturgi. Religiösa är från Venus och journalister från Mars, liksom.

Jag sparade en spännande essä av Gal Beckerman från Columbia Journalism Review daterad 2004. Fortfarade den bästa jag läst i ämnet. Den heter Why don't journalists get religion?

Först kommer de vanliga diskussionerna: Ateisterna är överrepresenterade bland journalister; kunskapen är för dålig och så vidare. I viss mån relevant, men jag undrar om det är hela förklaringen.

Så kommer ett stycke ni bara måste läsa:

"Something else seems to be at work here, something more systemic. Diane Winston, who currently holds the Knight Chair in Media and Religion at the Annenberg School for Communication at the University of Southern California, sets the argument up by describing journalism and religion in the following way: 'These are two institutions that both want to define the world for other people and both want to be seen as vehicles for truth, enlightenment, and guidance for daily living.' On the one hand, there is journalism, premised on the notion of objective reality. To report is to write about what can be seen, heard, touched, smelled. Journalism is grounded in this world and embodies a belief that everything can be known. On the other hand is religion, which is fundamentally about mystery and the unknown. Faith is grounded in this notion, that we surrender ourselves to greater powers beyond our reach. How can journalism, then, welded as it is to the known world, contend with faith and belief? Or, as Waldman of Beliefnet puts is, 'You are dealing with very squishy, difficult to quantify topics. Do you have a soul? What happens to it? Journalists tend to look for proof of things, and this is one area where proof is harder to come up with.'" 

Nu är vi något på spåren, tror jag. Vad säger ni?

Ateister vet mest om tron. Ja, Pew Forums undersökning om folks religionskunskaper har väckt en del tankar och jag har hört flera kommentera den de senaste dagarna. En del häcklar oreflekterade troende, en del är förvånade över att ateisterna ligger i topp. Och en del skäms över de kristnas dåliga kunskaper om sig egen tro.

De deltagande fick 32 frågor som rör religion och tro. Ateister/agnostiker snittade 20,9 poäng. I botten hamnade spanska katoliker med 11,6.

Stephen Protero ifrågasätter på CNN:s religionsblogg resultatet. Han har ändrat sin första slutsats, att de som tycker att religion är bedrägeri vet mer om den än de som ser religionen som Guds gåva till mänskligheten. Bara det att ateisterna inte vinner, enligt Prothero.

Såhär skriver han:

(In a New York Times blog, Ross Douthat notes that Pew created two nonbeliever categories instead of one: the much publicized atheist/agnostic category (which got 21 out of 32 religious knowledge questions right) and a much larger category of respondents who described their religion as "nothing in particular" (which got only 15 right - a bit below the national average of 16 correct answers).

Douthat makes a common but nonetheless glaring error when he conflates the religiously unaffiliated with nonbelievers. According to a 2006 Baylor University study, for example, almost two-thirds - 63 percent - of Americans who claim no religious affiliation believe in God.

Still, Douthat got me thinking, so I emailed the Pew Forum for more information. As it turns out, the category of U.S. adults who do not believe in the divine is much larger than the category of those who describe themselves as either atheists or agnostics (likely because of the stigma associated with these terms).

So how did this larger group of nonbelievers do in Pew's religious literacy survey?  According to the Pew Forum's Scott Clement, respondents who answered "no" when asked "Do you believe in God or a universal spirit" got 18.7 questions right, well below the 20.9 questions answered correctly by self-identified atheists and agnostics.

So if we mean by "atheists" not just those who self-identify as such but those who say they do not believe in God or a universal spirit, atheists got an average of 18.5 questions right. That is well above the national average of 16 questions right, and better than white evangelicals (17.6 correct), but well below both Jews (with 20.5 correct answers on average) and Mormons (with 20.3).

So in this first-ever religious literacy Olympics, Jews earned a gold medal, Mormons a silver and atheists a bronze.)

Mark Silk, bekant för en del Dagenläsare eftersom jag har intervjuat honom, skriver för Beliefnet att folks kunskaper om religion antagligen aldrig har varit s'rskilt bra. Han påpekar också att bara 12 av de 32 frågorna hade med kristendom att göra. Det har alltså med religionskunskap att göra, inte med religiositet bland kristna eller andra. För det är långtifrån självklart att alla som har en tro per automatik sätter sig in i vilken tro alla andra har.

En kollega frågade sig hur höga poäng svenska ateister hade fått i en liknande undersökning. Svårt att säga. Jag bara noterar att det antagligen är betydligt mer kontroversiellt att i USA säga "Jag är ateist", än vad det är i Europa. I Europa är det den religiöst aktiva som förväntas förklara sitt ställningstagande. Jag tror att den där underförstådda förklaringsskyldigheten gör en del för hur mycket man tar reda på. Vad tror ni?

Här kan du göra ett religionsquiz från Pew. Det är dock inte en del av själva undersökningen.

På Regrets of the dying skriver en före detta vårdare ned de fem vanligaste sakerna hans döende patienter ångrade med sitt liv. (Hittade länken hos Nanok Bie.) Hade knappast tagit upp detta om det inte var för att några av mina vänner som jobbat inom vården har gjort liknande reflektioner.

- Jag har aldrig hört någon minnas de stunder då han jobbade övertid 20 timmar i veckan. Man minns stunderna med vänner och familj, sa en vän.

Det låter så banalt, men en del banaliteter tål att upprepas. Just den här för att den är så förtvivlat svår att leva efter.

1. Australiska ABC:s religionsbevakning har blivit så bra. Nåt av det kunnigaste jag sett hittills. Relevant, spännande och sakligt.

2. The New Yorkers stjärnskribent Malcolm Gladwell förklarar varför revolutioner inte twittras: "Without Twitter the people of Iran would not have felt empowered and confident to stand up for freedom and democracy," Mark Pfeifle, a former national-security adviser, later wrote, calling for Twitter to be nominated for the Nobel Peace Prize. Where activists were once defined by their causes, they are now defined by their tools. Facebook warriors go online to push for change." 
Bara det att de flesta som twittrade om Iran befann sig i USA. Gladwell utvecklar.

Läs också den här kommentaren från The Economist.

3. Sydsvenskans duktiga kulturskribent Andreas Ekström skriver i min facktidning Jornalisten: "Skilj på religion och religion". Han inleder texten med påståendet: "Världens största och mest hopplösa konflikter och krig bottnar i religiösa meningsskiljaktigheter. Det är uppenbart för var och en. Så varför diskuterar inte journalistiken det mycket mer?"

Men det stämmer inte. Läs exempelvis Dr Isak Svenssons översikt i Säkerhetspolitik.

Religionskrig har orsakat svår förödelse genom historien. Idag säger man snarare att religionen inte brukar vara orsaken, men om konflikten får religiösa förtecken blir den svårare att lösa.

I fredags kom den redan i förväg hett debatterade FN-rapporten som säger att Rwanda kan ha gjort sig skyldigt till folkmord i östra Kongo. Jag skrev en kommentar. Jag bloggade också om de läckta uppgifterna.

Skrev bland annat att rapporten inte alls helt reviderar synen på folkmordseran. Uppgifterna har funnits där länge; de har bara inte fått genomslag i medierna.

New York Times har nu närmat sig min tolkning av situationen. De tar också upp den så kallade Gersonyrapporten, som jag refererade till i min kommentar. De har fått tag på den och publicerar den. Har inte hunnit läsa ännu.

Gersonyrapporten var ett parallellfall till FN-rapporten, men den tystades ned. Robert Gersony skrev den i Rwanda, på UNHCR:s uppdrag, i direkt anslutning till folkmordet. Syftet var att rentvå Kagames FPR-rebeller från anklagelser om att de också massakrerade civila. Förhoppningen var att hutuflyktingar frivilligt skulle återvända från Kongo.Gersony kom fram till att FPR under sin offensiv och tiden efter folkmordet hade massakrerat mellan 25 000 och 45 000 rwandier - även en del tutsier. Slutsatsen var så känslig att FN tystade ned rapporten och förbjöd honom att tala om den offentligt. Att den senaste FN-rapporten läcktes var med största sannolikhet en åtgärd för att inte den skulle gå samma öde till mötes.

Så till det häpnadsväckande: Titta på första sidan av NYT-länken till Gersonyrapporten. Det är ett hemligstämplat brev från Rwandas nuvarande president Paul Kagame till Jean-Baptiste Bagaza, Burundis tidigare president som störtades 1987. Jag är mer tveksam till det dokumentets äkthet, även om jag förstås inte med säkerhet kan avgöra det.

Kagame skulle alltså ha skrivit brev till en störtad burundisk president, ansedd som extremist, och i brevet tala om deras gemensamma planer på att sabotera Burundis politiska liv? Om de två någonsin har formulerat sådana planer, så tror jag att Paul Kagame är alldeles för intelligent för att skriva om detta i ett brev. Sånt skriver man inte om. Man gör det.

Alla dokument från den här regionen ska man vara extra källkritisk till. Har sett de mest vansinniga förfalskningar av protokoll om konspirationer och sammansvärjningar.

KD:s Alf Svensson och Broderskaps Peter Weiderud var överens om att de internationella frågorna försvann i valrörelsen. De beklagar detta, och många håller nog med.

Jag blir ofta glad när jag märker av det internationella engagemanget hos Dagens läsare. Vill tacka er för det. Jag är också lite stolt över att Dagen i princip satsar ett nyhetsuppslag varje dag på utrikesfrågor. I relation till hur många nyhetssidor vi har, tror jag att det i ett svenskt perspektiv är ganska mycket.

Jag tycker att det här är rätt prioriterat; hade varit en högoddsare om jag hade tyckt nåt annat. Men på era reaktioner, till mig och i läsarundersökningar, visar det sig ofta att ni intresserar er för internationella frågor. Utrikesfrågor hamnar högt upp i andra tidningars undersökningar också. Mina chefer har valt att ta de reaktionerna på allvar.

Önskar att fler politiker gör detsamma. Debatten skulle må bra av det.

Ett historiskt datum i den svenska historien och i den svenska baptismens historia. Karin Wiborn påpekade i dag en ofta bortglömd aspekt i Baptistsamfundets bidrag till det svenska samhällslivet och demokratin. Detta var den första organisation i vårt land där både män och kvinnor hade rösträtt. Det ni.

Roy Andersson skrev på 90-talet boken Vår tids rädsla för allvar. Tänkte på den flera gånger i går under valvakan.

Jag förstår hur de tänkte på tv-kanalerna. Vi måste verka ungdomliga, svenska folket tycker att seriöst är tråkigt. De läste Johan Hakelius krönika i Aftonbladet.

I går kväll satt jag och rodnade lätt över resultatet. Sportreportrar och klacksparkar lite varstans. Kristian Luuk i en totalt malplacerad roll. Claes Elfsberg kläcker ur sig ett "Bring it on, bring it on!" inför Valundersökningens presentation klockan 20. Claes Elfsberg ska inte säga Bring it on.

Våga ta väljarna på allvar. Jag är rädd att SVT nästa gång byter ut Elfsberg mot Elfsborg för att få in ännu mer sport i valvakan.

Låt bli. Vissa saker tål allvar. Kanske fler än vad man tror.

Ser Björn Ranelid och Ebba von Sydow sitta i en SVT-soffa och prata om gener i samband med hur vi väljer. Jag tycker att det är trams. Våra gener har inte ett smack med det att göra.

Miljön däremot betyder oerhört mycket. Självfallet röstar inte alla som sina föräldrar, då hade vi aldrig bytt regering.

Men jag minns när jag läste statsvetenskap i mtten av 90-talet. En av våra föreläsare sa att vi ofta följer i föräldrarnas fotspår. Protesterna blev ljudliga. "Ok, sa han. Räck upp handen, ni som inte röstade som era föräldrar vid senaste valet."

Rätt många händer åkte upp.

"Men nu ska vi göra på ett annat sätt. Räck upp händerna alla ni som har röstat mer än en gång." Så fick vi en uppfattning om vilka av oss som inte var förstagångsväljare.

"Nu vill jag att ni som röstat mer än en gång räcker upp handen om ni röstade som era föräldrar den andra gången ni fick rösta."

Där satt vi något häpna. För vi var tvungna att erkänna att den föräldrarfrigörelse (eller vad det var) som spelar en ganska stor roll vid första valet verkade som bortblåst när man väljer andra gången. Det var en hög procent som faktiskt röstar som sina föräldrar vid val nummer två.

Har ni liknande erfarenheter?

P.S: Läs Richard Schwarz krönika i Information. Vissa saker håller jag inte med om, men jag tycker att den här texten har flera poänger. D.S

Ur krönikan:

Tidligt om morgenen plejer jeg i Wien at lytte til nyhedsprogrammet fra Sveriges Radio. Udsendelsen domineres af ‘nyheder', som næsten alle har at gøre med den svenske velfærdsstat. De handler om terapeutiske eller marginale forbedringer, men også om problemer eller trusler imod velfærden, som nødvendiggør, at ‘staten griber ind'. Næsten altid handler det om yderst perifere udsnit af virkeligheden, hvilket i en nyhedsudsendelse, hvor der også skal være plads til den store verden, undertiden kan lyde som ren parodi.

Sitter och kollar slutdebatten på SVT. Kommer att tänka på en bloggpost jag läste nyligen hos London Review of Books. Lägg särskilt märke till formuleringen om "hur långt efter britterna" han tycker att vi är.

Att fundera över i diskussionen om världens modernaste land.

Ur inlägget:

"As an Englishman, I feel I've seen this all before. One of the first things that struck me when I came to Sweden 15 years ago was how far behind us the country was politically; ‘behind' in the sense of still clinging to social democracy when it was being discarded in Britain (not to mention America and Chile), and impervious, as it seemed, to the new free marketist fashion. But now history has caught up with Sweden (or vice versa), and we are seeing the Anglo-Saxon 1980s being played out all over again here. Free marketism is entering the public discourse, for example in the serious dailies, as if it were new (which it wasn't, of course, even in the 1980s), and setting the terms of the debate. The Centre Party (Centerpartiet) has embraced it most purely, and the Liberal Party (Folkpartiet) most Thatcherly, in the form of ‘law and order liberalism' (the Liberals' leader, presently minister of education, is an ex-army officer); but it is to be found in all the Alliance parties' programmes, and even the Social Democrats'. It seems to have taken the latter completely by surprise, which may account for their equivocal response to the challenge: they seem nervous of defending ‘socialism', or of resisting what seems to be the new historical inevitability. Isn't this familiar? And now think back to the 1980s in Britain; it was only after a second election victory that Thatcher felt confident enough to wreak her worst. Could that scenario be played out again, 25 years later, in the People's Home?

Var i Andalusien nyligen, skulle flyga hem från Malaga. Vi skulle lyfta halv sju på tisdagsmorgonen, men flyget var inställt. Ryanairs personal lever efter devisen: "Jag behöver inte gå en charmkurs, det är alla de där idioterna till kunder som behöver det."

De står där och informerar oss om alternativen. Vi kan få pengarna tillbaka förstås, eller vi kan hjälpa dig boka om. "I övrigt har vi inget ansvar för dig. Vi har informerat enligt EU-regler."

Och sen kommer det: "Det går inga fler flyg från Malaga till Stockholm i dag."

Jag går ner till en ledig dator i ankomsthallen och hittar genast en flight med Norwegian samma kväll. Då hade redan flera jag mötte, som också skulle ha åkt med det inställda flyget, bokat om till Ryanairs torsdagsflight. Två extra hotellnätter, två förlorade arbetsdagar.

Inte bara ohjälpsam attityd, dessutom står de och lurar sina kunder. Kan man inte bara säga vi har noll koll på läget?

Norwegians flight blev också försenad. De meddelar via sms utan kostnad. De ber om ursäkt, trots att det beror på en strejk i Frankrike. De ger oss tolv euro för att äta något. De är trevliga. De är allt det som Ryanair inte är.

Årets elfte september var jobbig. Pastor Terry Jones ger mig det där oroande tomrummet i magen. Här är en man som leder en församling på mellan 30 och 50 personer. Han planerar att bränna Koranen men drar tillbaka hotet efter omfattande påtryckningar.
Terry Jones är en av de där pastorerna som tror att världshistorien snurrar kring honom. I hans världsbild är det inget konstigt att förvänta sig ett samtal från president Obama. "Jag rör mig bland världsledarna", liksom.
Hur många promille av USA:s kristna tror ni vill se pastor Terry Jones som sitt språkrör i samtal med presidenten? Man legitimerar en galenpanna. En av mediesamhällets absoluta baksidor.
Ni har antagligen sett att det förekommit en del självkritik på olika redaktioner. Var det rimligt att Terry Jones fick den uppmärksamhet han fick? Knappast. Vi på Dagen läste om hans planer tidigare i somras. Vi fattade beslutet att inte skriva då, eftersom vi uppfattade honom just som en marginell figur på jakt efter publicitet. Med främsta syfte att förolämpa muslimer. Tyvärr slutade det med att det inte gick att undgå att skriva; det hade sett konstigt ut om inte Dagen tar upp frågan när alla andra gör det.
Visst, det hade blivit en rekryteringsfest för al-Qaida om bokbålet blivit av. Men främsta anledningen att inte bärnna koraner är förstås att det är ett så fult och onödigt tilltag mot andra människor. Det går stick i stäv med den gyllene regeln. Provokationer kan ha en poäng, ett syfte, föra diskussionen framåt. Koranbålet hade bara fört oss bakåt. Bara diskussionen i sig har fört oss bakåt.
Marshall McLuhan och hans globala by har aldrig varit så aktuell - eller känts så liten - som nu.

Jag lovade att återkomma med fler funderingar apropå Benny Hinns besök under Livets ords Europakonferens. Ibland finns det en poäng med att vänta med sin analys.

Hinn: Jag har aldrig tidigare fått så många reaktioner på något jag skrivit om som på mina texter om Benny Hinn. Tack. Nästan alla har varit positiva, vilket förvånade mig något.

Det var spännande att se och träffa en massa sköna människor på Livets ords Europakonferens. Deras Gudsupplevelse har jag inte försökt, och kommer inte att försöka, ta ifrån dem. Livets ord är för övrigt fantastiskt kompetenta arrangörer. Vill också nämna vilken bra tolk Robert Ekh är.

Benny-personligheten är en entreprenör. Penseldragen är breda och svepande. Att vara exakt med siffrorna är oviktigt. Vi vet ju åt vilket håll det går: Uppåt och framåt!

De människorna kan åstadkomma mycket med sina visioner, sina drömmar och sin utstrålning. Men finns det inte någon som kollar, som balanserar, som vågar - och får -ifrågasätta,  riskerar de att lämna förödelse efter sig. En del av entreprenörspredikanterna omger sig bara med ja-sägare. I värsta fall tar entreprenören till ett andligt språk för att kväva kritiken redan innan den formuleras. Enligt modellen: "Jag får mina tilltal från Gud. Om du säger emot mig, vems tilltal har du då?"

Livsfarligt.

Entreprenörerna behövs. De bidrar till att församlingar och organisationer inte stelnar. Jag tror att vägen framåt ligger i ledarskapsteam, där entreprenören balanseras av exempelvis kamreren som ofta har ett sinne för detaljer. Och av själavårdaren. Tillsammans kan de åstadkomma ... jag drar mig för att säga det men ok: mirakel.

Jag tror att entreprenörspersonligheten och ja-sägandet kan ha spelat Hinn ett spratt.

Samtidig är jag vid det här laget ganska övertygad om att hans evangelasticitet mer är en arbetsmetod än några enstaka misstag. Det är allvarligt. En av de kvardröjande frågorna är varför han alls blev kallad? Vi hoppas att Ulf Ekman vill ge sin syn på saken. Jag har uppfattat det som att Livets ord flyttat sig närmare en sorts kyrklig mittfåra, blivit mer och mer accepterade. Tiden får utvisa hur eller om Hinn-rabaldret påverkar synen på detta.

Hon: Ingen av oss vet med säkerhet om Benny Hinn och Paula White har haft en affär. Nån blogg verkade tro att det handlade om en sorts frikyrklig moralpanik när jag tog upp att de två har gått hand i hand i Rom.  Så är det inte. Det är återigen främst Hinn och sanningen som gör frågan om Paula White intressant, för mig i varje fall. Två aspekter.

Ett: Benny Hinn är fortfarande gift, skilsmässan är inte avslutad. För den krets av karismatiska kristna som öppnar sina plånböcker för honom, är detta viktigt. Då borde han vara ärlig mot dem.

Två: Han har lagt skulden på sin fru; det var hon som tog ut skilsmässa. Själv har han sagt sig arbeta för att rädda deras äktenskap. Att gå hand i hand med en annan kvinna i en annan del av världen hamnar i vilket fall lågt på åtgärdslistan "Så räddar du ditt äktenskap". Tiden får utvisa vad deras vänskap betydde.

Att Hinn slirar på sanningen till och med i en dementi, genom att hävda att hans Rombesök berodde på  en officiell inbjudan från Vatikanen, ökar inte hans trovärdighet. Senare har han förtydligat att han var där som en "Patron of the Art." Men när Christian Research Service kollade med Fader Mark Haydu, så nekade denne till att Hinn skulle vara en Patron of the Art.

Han: Alltså Gud. Eller Gudsrikesperspektivet. För det här handlar om så mycket mer än Benny Hinn. Det som Ulf Ekman kallade "karismatiskt slarv" har jag sett och hört så många gånger under min uppväxt. Pastorer och evangelister som i svepande ordalag talar om tusentals frälsta på ett möte, om under och tecken varje dag. En del av dem verkar se sig själva som det nav kring vilket världshistorien snurrar. Av någon anledning verkar de mena att det är ok att ljuga för att hjälpa Gud på traven. Det står i Nya testamentet om under och tecken, vem är då jag att ifrågasätta..?

Jag tror att väldigt få av dem vill något illa. Men även om man gör den generösa tolkningen, så finns här ett allvarligt problem:  Ska man acceptera att vi betonar andliga upplevelser på bekostnad av Bibeln. Känns läge att använda sig av PP Waldenströms gamla "Var står det skrivet?"

Jag störs också av människosynen. Ponera att Benny Hinn verkligen hade haft så många besökare på sin kampanj i Indien som han påstod. I Uppsala sa han att det var 7 miljoner, på sin ministries webb säger han 7,4 miljoner. Hur tänker han? "400 000 indier hit eller dit..."

Benny Hinnar gör gärna korta jättekampanjer i andra länder. Varför lägger missionsvänner sina pengar där? Våra kyrkor och samfund har ett kompetent utlandsarbete. Ett långsiktigt arbete av strävsamma människor duger tydligen inte. En del ser hellre fallskärmsevangelister som smäller av andliga fyrverkerier och sedan skriver berättelser om massmirakel, om tiotusentals människor som räcker upp handen. Förutom att de gärna överdriver siffrorna, så verkar de helt ointresserade av vad den uppräckta handen egentligen betyder.  Jag vågar påstå att den ganska sällan betyder: "Jag vill bli en Kristi efterföljare". Den sortens avgörande kommer framför allt genom långsiktiga relationer med kristna på plats. Det har missionshistorien visat.

Dessutom undrar jag lite över omsorgen om den lokala kyrkan, i synnerhet i områden där kristendomen är en minoritetsreligion. Blir det lättare eller svårare för dem att fortsätta sitt arbete när kampanjen är slut? Ofta svårare, tror jag.

Jag gissar att Benny Hinns stjärna är i dalande på hemmaplan. Hans tiggarbrev om ytterligare nästan 15 miljoner kronor tyder på det. Det kan vara en konsekvens av recessionen , men jag tvivlar på att det är hela sanningen. Tvärtom tror jag att Benny Hinn kommer att vara allt mer angelägen om att vidga sin globala marknad. För USA räcker inte längre.

I slutändan hoppas vi alla att bättre information ska leda till att vi fattar bättre beslut. Här en bra essä från Boston Globe, som tyder på att det faktiskt sällan är fallet. Det är f&oum

Jag har hört det med jämna mellanrum, inte minst i Kina. Västerlänningar tittar imponerat på resultatet av den ekonomiska boomens konsekvenser och drar slutsatsen att ett auktoritärt styre ger bättre tillväxt.

Det stämmer helt enkelt inte. När jag läste statsvetenskap under mitten av 1990-talet lärde man ut att det inte fanns några tydliga slutsatser om demokrati eller diktatur var bäst för ekonomisk tillväxt. Dani Rodrik, professor i politisk ekonomi vid Harvarduniversitetet skriver för Project Syndicate att sambandet i dag är väldigt väldokumenterat i forskningen:

"When we look at systematic historical evidence, instead of individual cases, we find that authoritarianism buys little in terms of economic growth. For every authoritarian country that has managed to grow rapidly, there are several that have floundered. For every Lee Kuan Yew of Singapore, there are many like Mobutu Sese Seko of the Congo."

Sedan ska man väl konstatera att detta ändå inte är något avgörande argument för demokratin. För få vill väl sälja ut den om den ekonomiska tillväxten helt plötsligt visar sig vara sämre än i auktoritära styren. Åtminstone hoppas jag att det är så.

Men det är ändå ett skönt samband. Jag tror att det öppna samhället är den bästa modellen för att behålla dynamik och innovationskraft. Det är bra, inte bara för ekonomin.

Nu tar jag semester. Åter nästa tisdag. Önskar er en skön början på september.

Nyheten om den läckta FN-rapporten väcker stor uppmärksamhet. En grupp på 20 människorättsarbetare har för FN undersökt alla de krigförande parterna som skövlade Kongo-Kinshasa under 1990-talet. Den undersökta perioden ska främst vara 1996-2003.

Jag vill först säga att jag inte av uppgifterna kan se att Rwanda anklagas för folkmord. Jag tycker att man ska vara uppmärksam på nyanserna här.

Från BBC News: It says such killings could amount to genocide "if proven by a competent court".

Dessutom tar rapporten alltså upp massakrer och brott mot de mänskliga rättigheterna från alla parter, inte bara Rwanda och dess allierade.

Man ska ändå komma ihåg att uppgifterna om Kagametruppernas massakrer inte är nya. Förhoppningsvis kommer de att vara mer systematiserade och ännu mer välbelagda än tidigare. New York Times skriver att rapporten ger en ny syn på folkmordseran. Detta håller jag inte med om. Ingen som verkligen följer utvecklingen i den här regionen har undgått Rwandas förbrytelser. De främsta kännarna, som Filip Reyntjens, René Lemarchand, Gerard Prunier, Koen Vlassenroot, Colette Braeckman med flera, har alla skrivit om vad Rwanda och deras allierade gjorde inne i Kongo, när de gick in för att störta Mobutus regim.

Detta förtar eller relativiserar inte på något sätt grymheterna som hutuextremister begick under folkmordet i Rwanda 1994. Det jobbiga är att man hittar "bad guys" i alla lägren i den här regionen.

Här är jag faktiskt lite stolt för egen del och för Dagens. Redaktionsledningen lät mig åka till Rwanda, Burundi och Kongo för att skriva om 15-årsminnet av folkmordet i Rwanda, och att det som händer här måste ses i ett regionalt perspektiv. Här lite om problemen i östra Kongo, (bland annat skriver jag om massakrerna som nu tas upp). Och här skriver jag om bakrgrunden till det som skedde i Rwanda. Ni kan klicka er vidare till övriga artiklar i serien.

Nu ska jag gå och se Inception.

En jag känner jobbar inom hemtjänsten under sommaren. En dag skrev hon ett meddelande till mig på facebook: "Jag har haft en senil farbror i sommar. Han tycker att du skriver jättebra!"

Jag funderar ibland över vad Bo Hagströms populära program Solens mat egentligen säger om oss? Senast i går när jag såg ett avsnitt på dansk tv. Jag älskar italienska småbyar, folkets fascination inför råvarornas kvalitet. Eller kunskapen om att prosciutton kommer att smaka annorlunda beroende på om den torkas här eller en kilometer västerut, för just här är luftströmmarna som letar sig ned från bergsmassiven mer gynnsamma.
Hagström kontrasterar gärna moderna boutiquer mot matproducenter som i sjätte generationen driver familjeföretaget vidare.
Jag tror att det är jakten på något förment ursprungligt som fascinerar publiken, lika mycket som den goda maten. "Här har inte mycket förändrats sedan byggnaden uppfördes på 1600-talet", säger han på Vellingeskånska. Hagström staplar nästan uteslutande italo-klichéer på varandra. Inklusive musiken som kunde vara tagen från "Absolute Italian Kitsch 132".
Jag tror att det var Tomas Hylland Eriksen som skrev att en Stockholmsbo i dag har mer gemensamt med en samtida Barcelonabo, än med en Stockholmsbo på 1950-talet. Och ingen vill väl tillbaka till 1600-talet.
Men kanske säger Solens mat att vi ska passa oss för att kasta allt överbord bara för att vårt land hela tiden moderniseras? Att vi lite noggrannare ska fundera över vad vi vill behålla. Inte av sentimentala skäl, utan helt enkelt för att något är bra.

En fin illustration från ett tidigt avsnitt: Om jag minns rätt, så hade han plockat fram en gammal svensk journalfilm som visade fru Andersson och fru Svensson. Båda lagade grönsakssoppa. Fru Andersson krånglade med färska råvaror och finbuljong, old-style. Fru Svensson var modern. Så medan Anderssonskan fortfarande höll på och skalade morötter, hade Svenssonskan sedan länge öppnat konservburken med färdigsoppa.