Hej!

Ville bara i korta drag berätta om vad vi fick se idag.

Sju personer kom till tro på Jesus, halleluja!!

Sen vill jag återberetta ett vittnesbörd från idag. kommer inte ihåg killens namn, men hur som helst.

Den här killen då han gick runt på plattan och så fick han syn på en man som stötte sig på en käpp och kände på en gång att den mannen ska jag be för. Så han gick fram och frågade hur det stod till och mycke riktigt så hade mannen väldigt ont i ena knät. Den här killen fick tillslut be för den här mannen och medan han gjorde det stod en tjej bakom honom. När han hade bett klart bad han mannen och testa knät, men han ville inte riktigt, så då kom tjejen som stått bakom fram och tog käppen från mannen och mannen började gå. Han var helad. dock ville han inte ta emot Jesus.

Den här killen som ju hade antagit att tjejen var kristen började snacka med henne. Då det visade sig att tjejen hade haft en tro en gång i tiden men hade lämnat Gud. Men efter att de hade pratat en stund så bestämde sig den här tjejen för att komma tillbaka till Gud.

Är det inte fantastiskt?!

Men det kanske förstås finnas sina sidor kring det här med att ta väl hand om ledare och talare.

Att man som inbjuden talare ska tas väl om hand är ingen fråga för mig. Klart man ska hämtas ordentligt vid flyget, få bo så att man får ordentligt med sömn, få äta så att man orkar. Och jag förstår absolut att det kan behöva finnas något slags VIP-rum att varva ner och ladda upp i.

Men när ledare blir för angelägna om att hänga där, typ hela tiden, då blir jag lite fundersam.

I allmänhet var det inte så här, Pelle Hörnmark, Niklas Piensoho och James D Leggett var ofta ute på kyrktorget i likhet med en del andra talare. Men somliga andra vek gärna av snabbt efter mötet upp för trappan till VIP-rummet.

Det kanske kan finnas speciella skäl till det, men då fungerar de som undantag snarare än regel, tycker jag.

Det här är naturligtvis i viss mån en kulturkrock, i Sverige är vi ovana vid VIP-kulturen i kyrkliga sammanhang medan den är relativt utbredd på andra ställen. Och det här med titlar är det likadant kring, i Sverige rynkas det ibland på näsan över att Ulf Ekman kallas för Pastor Ulf, men det är liksom inget mot de här sammanhangen: Bishop, Dr, Evang, Rev. Titelförkortningarna haglar i presentationen av talarna.

Det skakades en del på huvudet hos en del svenskar kring det där, och skrattades kanske än mer. Vad betydde överhuvudtaget titlarna, och vad innebar de? En kväll satt jag och fikade vid ett bord med svenska pastorer och det började diskuteras om det kanske gick att komma på några nya bra titlar som kan gälla för svenska pastorer som inte har så lång teologisk utbildning? Pingst pastorsakademi, som startar i höst, kanske kan ge någon bra titel?

Fast den kommer ju bara innebära en sisådär 7,5 högskolepoäng per termin så särskilt tung titel kan det inte medföra, diskuterades det. Och så knäckte en av pastorerna det, utifrån sitt arbete innan församlingsarbetet inleddes: Underskötare.

Teologie underskötare.

Visst är det bra? Inte nog med att det säger något viktigt - "Jag är i undrens bransch" - så säger det även något om förhållandet till dem runtomkring. En vilja att befinna sig på golvet, bland människor, inte slinka undan och bara komma på besök då och då och avge någon rapport.

Det här sades, och skrivs nu, med glimt i ögat. Och bilder haltar som en riktigt gammal man och jo - vi behöver massor av teologie doktorer. men jag tycker ändå att titeln teologie underskötare inte är så dum.

De behövs inte istället för doktorerna, men de kan ersätta VIP-människorna.

Världpsingstkonferensen har sprungit i mål, och världspingstkommiténs ordförande James D Leggett avslutade alltihopa med ett tacktal som innehöll en hel del ord varav två upprepades ofta:

"Outstanding job!"

Han var mycket imponerad av arrangemanget i stort och gav många lovord till eventbolaget Reliable som hållit ihop det hela och tagit hand om talare och gäster så bra. Och det har de, om det råder det ingen tvekan.

Visst har det funnits bekymmer, det har det skrivits om på denna blogg och i verkligheten har det förtstås funnits än fler, Att kommunicera till en hel värld är långtifrån enkelt, där sker lätt missförstånd och att jag vet att en del utländska gäster hamnat lite i kläm där när anmälningar inte skett på rätt sätt och det förväntats att mer ingått i anmälningsavgiften än vad som varit fallet.

Det är tråkigt förstås, men frågan är om det inte är oundvikligt vid en så stor konferens, som dessutom anordnas för första gången (jo jag vet att den anordnats många gånger men i och med att den vandrar runt är det snarast så att den arrangeras för första gången varje gång).

Den stora och viktiga frågan är kanske snarast vad man gör i mötet med de där problemen, hur man hanterar dem. Här vet jag att Reliable slitigt för att hjälpa till att exempelvis hitta boende. För det och allt annat fick de beröm för "outstandig job".

Och så var det detta med musiken, den var det första som James D Leggett nämnde och jag förstår honom. Den har verkligen varit outstanding. Gästerna som varit inne - Carola, Samuel Ljungblahd, By Grace, Hillsong, Mikael Järlestrand, Hannah Holgersson (kanske glömmer jag någon i hastigheten) - har alla gjort det mer än utmärkt. Och man ska inte glömma bort lovsångsteamet med Samuel Hector i spetsen.

Jag gissar att många åker hem och pratar om Sverige som musikens förlovade land efter detta, och det är i så fall befogat.

Hej igen.

En liten uppdatering på vad som hänt innan vi drar ut på stockholmsgator igen!

Trots det dåliga vädret under onsdagen fick vi se fem personer komma till tro, förutom dom fick vi ber för flera stycken och några kom också till vår kvällssamling där en utan dessa fem då beslutade sig för att lämna sitt liv i Guds händer.

Även under Torsdagen fick vi se tre stycken som fick ta emot frälsningen. Det är så fantastiskt att se vad Gud gör när vi ställer oss till hans förfogande!

Så stå med oss i detta och be för alla dom frön vi får vara med och så in i människors liv. Det återstår bara två dagar av denna satsning men vi tror att Gud har något stort planerat för dom här dagarna och vi vet att han drar i människors hjärtan!

All ära till hans heliga underbara namn!

Bless

Det gick ett rykte på konferensen igår, spred sig som en liten löpeld: Nigeras kung är här!

Va? Har de en kung, tänkte jag. Där ser man. Och där stod han, i vackra kläder, så jag klev fram och hälsade på Ojomo-Eyisha Akinwunmi (mannen i mitten)

"So you are Nigerias king?"

Men så var det inte. Eller jo, men högst delvis. "I am one of the kings", sa han och jag lyfte på ögonbrynen och kliade mig i skägget. Vad var nu detta?

Så fick jag det förklarat för mig av en av hans vänner som var med och som tydligen hade en hel del kunskap om Sverige:

"Om det skulle vara här så skulle han vara kung över St Eriksplan, och så fanns det en annan kung borta vid området efter Tranebergsbron och så vidare. Om du vill köpa mark inom det området är det till honom du vänder dig".

I hans distrikt (landskap) finns det 29 kungar, uppfattade jag det som. Och det gäller bara hans distrikt alltså, vilket innebär samamnlagt ett antal hundra Nigerianska kungar, antar jag.

Så det var inte så speciellt, och det tyckte inte han heller. Han var artig men inte vidare intresserad att prata om sin titel som kung. Däremot hade han en fråga:

"Du är journalist, alltså - men jag undrar, är du kristen?"

"Japp, både och", svarade jag.

"Bra, så du skriver inte bara om de här sakerna på distans? Bra. Annars hade jag  gärna velatprata med dig", sa han och log.

Cool kung, han kungen av St Eriksplan. Uppenbarligen en riktig evangelisttyp.

Det är dags att skriva det sista blogginlägget här på dagen.se. Jag vill tacka Carl-Henrik Jaktlund för förtroendet att få skriva bloggposter denna vecka. Jag hoppas att bloggposterna kunnat ge lite bilder från konferensen.

Här kommer några avslutande personliga ögonblicksbilder. Jag blev mycket berörd av att se två svenska församlingsledare be för en indisk pastor i caféet, det var en bild av Kristi kropp i funktion. Det var också fantastiskt att få möta all kärlek från min kollega Nodar Tadevosyan från Jerevan, Armenien, eller att bli uppsökt av en indisk pastor som upplevt att Gud lagt mig på hans hjärta, att be för och följa min tjänst. Jag tycker att det var jättekul att träffa min vän pastor Torsten Mentzoni från Bergen, Norge och många många andra. Jag är också mycket tacksam för mina svenska pastorskollegor. Jag inser att jag är välsignad och har stor anledning att leva mitt liv i tacksamhet.

När det gäller undervisning i storsamlingar och seminarier finns det mycket att bära med sig och tillämpa i vardagen. Det har varit en riktigt bra konferens, våra perspektiv har fått nyttiga impulser utifrån. Bönen tillsammans med pastor Dr. Young Hoon Lee var oerhört stark, Bishop James D. Legetts inledningspredikan var en i bästa mening klassisk pingstförkunnelse som visade våra rötter. Kvalitén på undervisningen har varit genomgående god, visionär och angelägen. Pastor Brian Houston avslutade med fantastisk inspiration. Kanske ändå att Lazarus M. Chakwera från Malawi fångade det allra viktigaste med en konferens som denna när han i sitt seminarie konstaterade: "Vänskap går före funktion". Vänskap med Gud och hans stora familj kommer att bevisa sig i funktion för människors frälsning. Tack Jesus för PWC 2010 i Stockholm!

Med vänliga hälsningar
/Daniel Alm
www.danielalm.se
www.vasteras.pingst.se

I gär kväll togs det, som sagt, upp kollekt för katastrofdrabbade Pakistan. När Marcus Sönnerbrandt, pastor i Aspnäskyrkan i Järfälla, bad så nämnde han summan en miljon dollar.

Det slog an i pingstföreståndare Pelle Hörnmark som i slutet av mötet utmanade den svenska pingströrelsen att ta tag i det - att under följande månad samlade in den summan översatt i svenska pengar: 7,4 miljoner.

I dag skriver han om det på sin blogg och uppmanar församlingarna att göra vad de kan för att bidra.

Idag har vi lyssnat till Ulf Ekman och Magnus Persson på förmiddagen. Ulf Ekman undervisade om pingstupplevelsen som något historiskt, personligt och visionärt. "Vi behöver inte en större gåva, vi behöver ett mindre ego", otroligt skarpt och sant sagt av Ekman. En förkunnelse med skärpa, styrka och intensitet. Jag misstänker att simultantolkarna jobbade hårt...

Magnus Persson undervisade om att vara äkta med utgångspunkt från beskrivningen av hur Gud uppenbarade sig för Mose i den brinnande busken. Han beskrev hur Gud först skapade uppmärksamhet, därefter kontakt, sedan uppenbarelse av själva budskapet och slutligen möjligheten att tillämpa detta.

Magnus som den goda kommunikatör han är, beskrev hur han lagt märke till att de personer som människor uppfattar intressanta är genuint intresserade av andra personer. Det finns många talare, få lyssnare. Om du lyssnar blir kön lång till dig. Kanske att det där nånstans finns en koppling mellan pingsterfarenheten och möjligheten att vara relevant idag. Gud ropade på Mose och Mose lyssnade till Gud. Denna encounter blev starten till folkets frihet ur slaveri. Människor måste få höra sitt namn och bli del av något större, folket i Jerusalem hörde sitt eget språk talas på pingstdagen. Vi är inte i utbildningsbranschen, vi är i uppenbarelsebranschen. Så bra MP!

Sista förmiddagen på Världspingstkonferensen, Ulf Ekman talar nu på förmiddagen.

Han har bland annat talat om att pingstväckelsens under inte bara är till för pingströrelsen, det är till för hela hela kristenheten, för hela Kristi kropp, ja för hela världen.

"Och pingstupplevelsen är inte bara för en elit, den är för alla".

Det är en tragedi, menade Ekman, att det finns så många (nämnde han 3500`? jag tror det) rörelser/samfund världen över "som tror att just de har rätt". Och så slog han dessutom ett slag för den personliga upplevelsen av Anden, men slog samtidigt ett slog mot invididualism:

"Pingstupplevelsen av Anden är inte för individualister men för alla individer."

Pentecostal World Conference avslutas idag. Det har varit en riktigt bra konferens på många sätt. Det finns några saker jag noterat som jag tror hade varit bra om det kunde varit med:

-Sydamerika. Jag menar att det åtminstone i någon av huvudsessionerna skulle varit en talare från t.ex. Brasilien, Chile, Colombia eller Argentina.

-Matchmaking. En konferens som denna är unik genom så många ledare från över 70 länder. Om jag hade varit med och planerat (tänk vad bra allt blir när man själv får bestämma...) skulle vi haft match-making på eftermiddagarna. Eftermiddagarna har varit fria och man hade kunnat använda ett antal lokaler som mötesplatser för människor att träffas och utbyta kontakter. Här är några områden man hade kunnat skapa mötesplatser omkring:

1/Förbön. Genom att knyta kontakter kan förbön konkretiseras länder och kyrkor emellan.

2/ Regional mission. Genom stärkta nätverk kan exempelvis kyrkor i väst stötta mission från länder med små ekonomiska möjligheter att sända missionärer till sin region.

3/Predikoutbyte. Det är nyttigt för pastorer och församlingar att ha ett stort nätverk. Varför inte stimulera utbyte?

4/Media. Idag görs mycket på mediaområdet som säkerligen kan användas via mer än en kanal.

5/Ledarskap. Det finns en mängd ledarskapsprogram, ledarkonferenser och i allmänhet duktigt folk. Varför inte låta dessa ges en chans att synkroniseras?

Nu byggs relationer i alla fall, kontakter knyts och jag har själv sett det fungera men jag tror att mervärden hade funnits här.

Det är ju ganska mycket "big-shots" på en sån här konferens. Jag har inga problem med att en del är mer tongivande, vi behöver ledare för ledare. Ibland i såna här sammanhang är titulaturen så utbyggd att man knappt inte vet vad som är talarens namn mitt bland alla Reverend, Superintendent, President och annat.

Jag minns ett tillfälle i Sydamerika då jag skulle tala på en högtidlig bibelinvigning. Där fanns representanter från regeringen och många andra potentater. Alla dessa adresserades med namn och titlar före det att man började tala till folket. Alla talare före mig fixade det där galant men jag var förlorad. Det var inte lätt för mig att fixa så jag fick helt enkelt säga: " la paz del Señor" (Herrens frid) och sen börja tala...

Ikväll gjorde jag ytterligare försök till internationella kontakter på Karlbergs perrong. Denna gång lyckades mitt globala kontaktsökande bättre än häromkvällen när jag fångade en mycket trevlig Lessebopastor. Ikväll träffade jag konferensens ende vietnames. Jag mötte en ung man, rektor på en bibelskola och del av en rörelse med 1000 husförsamlingar. Man har kontakt med Filadelfia i Stockholm och jag fick lyssna till så mycket intressant från Saigon, Vietnam. Tänk att Gud tagit hand om sin kyrka i Vietnam genom allt som hänt där!

Jag vill se det som att det finns många "big-shots" på en sån här konferens. En kan komma från Lessebo, en annan från Saigon.

Kvällens förkunnelse med Brian Houston från Hillsong, Sydney Australien, var en enda lång, stark och uppmuntrande inspiration för att leva framtidsinriktat och tro på Guds nåd för kyrkans framtid. Slutet på något behöver inte innebära att vi ger upp. Bibeln förklarades som inte förhandlingsbar men mycket annat kan vi behöva lämna och gå vidare med nya dimensioner.

Ibland använder man uttrycket all-in på börsen när någon satsar allt sitt kapital på ett enda bolag. Jag kände det som att vi lyssnade till en person som är beredd att gå all-in i kyrkans framtid. I fotspåren av pastorer som Brian Houston finns människor med passion beredda att satsa på det vackra och fantastiska vi har, Guds kyrka på jorden!

Det har suckats och ikritiserats en del kring ekonomin på Världspingstkonferensen, att man måste betala entré för att gå in på kvällsmötena och att det kostar för mycket att delta för dem som kommer från fattiga länder. Befogade frågetecken i mångt och mycket, värt att fundera på.

Konferensen borde finansierats bara via kollekter, har en del menat i debatten.

Och samtidigt, det går att se det här från olika håll. Själv sitter jag här och tycker att det är tämligen uppfriskande att det bara tagits upp (i alla fall vad jag märkts) två kollekter på konferensen, i går kväll och alldeles nyss. Och ingen av dem har gått till att finansiera detta.

Istället samlades det igår in pengar till Sudan och den tuffa situation som kyrkorna där står i, och ikväll var det katastrofdrabbade Pakistan som fick förbön och en kollekt tilldelat. En pastor från landet berättade om läget, om nöden.

De här kollekterna förhindrar inte att man ska fundera kring det andra, speciellt det där med hur höga anmälningsavgifterna är för deltagare från de fattigare länderna, men det ställer lite saker i perspektiv.  

Mitt under det att kvällens möte med Brian Houston, Hillsong, inleds med härlig lovsång och genomgång av deltagare från de olika kontinenterna kommer här en snabb utblick på vår egen kontinent, Europa.

I Borlänge finns en av mina goda pastorsvänner, Tomas Höglund, en kollega med stort hjärta för mission i Europa. Han berättade för mig om en församling man stöttar i Italien vars pastorspar också är med på konferensen. Pastor Dante Bernaducci, Livorno, kom till en församling på 15 personer för nio år sen, idag samlar man omkring 250 människor. Det är en mycket god tillväxt för en pingstkyrka i Italien. Bernaduccis svenska relationer är med Pingstförsamlingen i Borlänge och några ytterligare församlingar med Tomas i spetsen. Nu i juni startade man en församling i staden La Spezia och i San Remo stöttar man en grupp som nu vuxit till femtio människor. 

Ett gott exempel på goda relationer, allt i syfte att utvidga Guds rike. Respekt Tomas och Dante!

Nu ska vi samla in pengar till nödlidande i Pakistan via vår samarbetskyrka där. We are family!

Både här på konferensen och från distans kommer frågor om vad det egentligen var i det där paketet som skickades till "Sten Huden Gunnar".

Och jag kan meddela att det inte var någon bomb. Inte heller var det någon ny superhud eller något annat spektakulärt.

Det var nymalt kaffe från Burundi från en man som Sten-Gunnar Hedin träffat på en resa där. Hedin hade berömt det goda kaffet och fick nu alltså en egen leverans.

Kul för honom, men jag ahde föredragit det där med superhuden, det måste jag säga.

Jag satt väl och gjorde några twitternoteringar eller nåt annat viktigt när den koreanske pastorn från Seoul avslutade sitt bibelstudie. Han ville då att vi alla skulle stå upp och ropa Herre tre gånger. Vi svenskar kanske inte är så vana vid alla uttryckssätt som våra gäster använder men det här var så oerhört starkt. Jag var inte ensam om att uppleva hela himmelen öppen och i Filadelfiakyrkans mitt stod en bönens man som ledde oss i bön: "Lord, Lord, Lord!" En kollega sa att tårarna bara kom och det enda man kunde säga sen var "Gud...".

Dr. Young Hoon Lee var inte helt obesvärad att tala på engelska men när bönen inleddes fanns inga besvär kvar. Detta var något av det kraftigaste jag upplevt på detta sätt.

Jag la ner min laptop, reste mig med alla andra och lovprisningen steg. Vi har mött den levande Guden tillsammans!

Nu på förmiddagen så offentliggjordes det att Världspingstkommittén får ny ordförande: Dr. Prince Guneratnam från Kuala Lumpur, Malaysia. Här beds det för honom inför uppdraget.

Avgående ordförande James D Leggett sa att det, pinsamt nog, är den förste icke-amerikanen i den rollen. Bra, på tiden att det sker en variation där, hur duktiga amerikanerna än är.

Är det måhända snart dags för nästa steg? För som det är nu så består den där kommittén av idel män i övre medelåldern och uppåt. Några yngre kanske skulle kunna ge ett bra och nyttigt perspektiv (det talas mycket en sådan här konferens om att ta tillvara på de yngre och att 20-40-generationen är en nyckelgeneration, visa det i praktiken också!).

Men det är ändå inte de yngre jag tänker mest på här och nu. Vore det inte dags för en, eller förstås allra helst flera, kvinnor att väljas in?

Jag gissar att en sådan önskan faller platt till marken och är omöjlig i och med att det i många länder inte existerar några kvinnliga pastorer och församlingsledare. Och kanske accepterar inte heller de att kvinnor väljs in från länder där kvinnligt andligt ledarskap är accepterat, jag vet inte.

Men man hade kunnat hoppas att Sverige åtminstone hade kunnat visa något lite mer av sin syn i de här frågorna här på konferensen i alla fall. Hittills har jag inte sett en enda kvinnlig mötesledare eller talare på stora estraden, enda gångerna någon kvinna varit framme där har det varit för att sjunga, ställa fram vatten till talarna eller berätta hur det går till vid fikat...

Några kvinnliga talare finns med: Chatrine Carlson från Pingst Jönköping och Anne Christiansen från Norge. Båda har få hålla seminarier i källaren.

Det kanske varit en strid för att få till det till och med, så kan det vara. Och visst, någonstans måste man börja. Men det känns onekligen såväl tunt som uddlöst.

Nu på förmiddagen har Young Hoon Lee talat. Hört talas om honom? Inte? Han är bara föreståndare för en liten pingstförsamling i Sydkorea så det är inte så konstigt i så fall.

810 000 medlemmar.

Så många är de i Youdo Full Gospel Church. Det är tio gånger storleken på hela den svenska pingströrelsen, ungefär. Ett nätt litet sammanhang.

Så, vad får man höra när en ledare i ett sådant sammanhang tar till orda inför världens pingstvänner för att berätta hemligheten bakom den stora tillväxten? Att det inte finns några hemligheter alls.

Young Hoon Lee fokuserade på några nycklar för att pingströrelsen ska lyckas:

Ta mycket tid för bön, fokusera på omvändelse i det egna livet och i predikan, var bibelcentrerad, tala om Jesu återkomst och var missionerande.

Rakt på sak, tillbaka till rötterna, rör inte till det. En timme hade han till sitt förfogande, han nyttjade drygt trettio minuter. Sen ledde han konferensen i en ordentlig bönestund.

Lever som han lär, tror jag det kallas.

Idag på förmiddagen har vi lyssnat till Dr. Young Hoon Lee från Seoul, Sydkorea. Det är känslan av statsmannabesök när man möter dessa koreaner. När man leder en församling som tar emot 1000 nya människor varje månad och har 810 000 medlemmar så finns det inte en chans att något lämnas åt slumpen. Koreansk pingströrelse är en enormt bönebetonande andlig rörelse. Men det är också en församling som sett till att 4500 fattiga barn fått hjärtoperationer utförda utan kostnad, man bygger sjukhus och har ett arbete av närmast universella proportioner sett ur svensk horisont.

Men det jag tänker på när jag lyssnar till Young Hoon Lee är hans utmaning att efterträda David Yonggi Cho. Pastorn som bildade församlingen 1958 med fem personer och som byggde upp denna gigantiska församling. Alla församlingar, rörelser och samfund kommer förr eller senare till generationsskiftets utmaning. Nån ska efterträda Lewi Pethrus och nån ska ta vid där Billy Graham slutar. Det är ju ganska tufft egentligen.

Men Gud hade en Mose som ledde Israels folk ut ur fångenskap och en Josua som ledde folket in i löfteslandet. Vi tror på nya ledare, nya tongivande pastorer och andliga tjänare som genom Guds nåd vinner människor och bygger kyrka i vår tid. När världspingstkonferensen var i Stockholm förra gången (1955) inledde Lewi Pethrus ett av tio ämnen: "Pingströrelsen - barnen och ungdomen". Det är aktuellt också idag.

Idag på morgonen när vi åt frukost hemma i Västerås låg konferensbroschyrens talarpresentation framme och en av mina döttrar undrade: "Är det kristdemokraterna...?"
I Guds rike väljer Gud sina tjänare och tjänarinnor. Det är valtider och nya generationer kommer kallade av Gud.

Parallellt med Världspingstkonferensen pågår "Impact Stockholm" som är en mer utåtriktad satsning med kvällsmöten i Citykyrkan och evangelisation på stan.

Jag har inte alltid så lätt för gatuevangelisation, tycker att det kan kännas både pinsamt och krystat. Det baserar jag på egna erfarenheter, både som deltagare och som iaktagare av andra. Så lätt att det mestadels känns onaturligt både för den som ska evangelisera - att man försöker fylla någon slags mall och inte är sig själv - och för den som får något berättat för sig. Vissa samtal gör sig så mycket bättre i personliga relationer.

Jag kände, ärligt talat, en del av de där känslorna när jag var med ett av evangelisationsteamen ute på Sergels torg. Funderade än en gång, är detta verkligen bra?

Men så fick jag ett snack med ledaren bakom och kan förstå tankar om att det inte bara handlar om vad som sker just nu:

"Vi gör en sån här satsning per år i någon av Europas huvudstäder. Jag tror det är viktigt, av flera orsaker: Det gör oss synliga utåt, det sänder ett budskap om enhet bland Europas kristna och det väcker glädjen i evangelisation bland unga. Så det är ingen engångssatsning på ett sätt, för de tar detta med sig hem och fortsätter", berättade Daniel Costanza.

Bra perspektiv, att det kan väcka kring evangelisation in i det lokala sammanhanget, in i de personliga relationerna.

Och så träffade jag Koko Esin och allvenska fotbollsspelaren Prince Ikpe Ekong, båda ursprungligen från Nigeria. Så naturliga och bra i det här sammanhanget, som klippt och skurna.

Jag är inte säker på att det blir en gatuevangelist av mig, det är jag inte. Är långtifrån säker på att det är för alla. Men de utmanade mig ändå. Jag menar, lyssna på Prince Ikpe Ekong:

"Varför jag gör det? För att Gud gett oss den ordern, när du är frälst har du ett uppdrag att dela med dig av det. Det är din skyldighet. Jag mötte Jesus personligen 2001 och mitt liv har inte varit detsamma sedan dess. Självklart måste jag berätta om det".

Det kan göras på olika sätt; i kyrkor, i hem, på skolor och arbetsplatser, på gator och torg. Men berättas, det måste det.

Läs reportaget om gatuevangelisation och Prince Ikpe Ekong här.

Jag minns Pentecostal European Conference i Berlin sommaren 2003. Jag och min fru var där med ett annat par från Tranås. På kvällarna hölls väckelsemöten i gamla öst-Berlin och Reinhard Bonnke predikade. Jag minns hur han började med att säga "Ich bin evangelist". Det var så starkt och självklart, hela Bonnkes tjänst och uppdrag hade ett enda fokus. Ikväll har vi lyssnat till Bonnke på PWC. Jag måste säga att jag har stor respekt för en man som gett sig så helt åt en evangelists uppdrag, främst i Afrika men också över hela världen. Tilltron till Jesus som världens frälsare är självklar, naturlig och förkunnas med tysk tyngd av Bonnke.

Bonnke har också gett ut "Full flame" (ett evangelisationsträningsprogram, kunde inte komma på något längre ord... ) som vi använt i en del av våra smågrupper i församlingen i Västerås. Så bra material.

Ikväll togs kollekt upp (första, tror jag) till Sudan Pentecostal Church. Det var oerhört berörande att be för detta sargade land och dess folk. På scenen fanns några sudanesiska ledare som fick förbön av ledare från Sverige, USA och Tanzania. Jag hoppas att det blev mycket insamlade pengar till våra syskon i Sudan. Guds familj fungerar!

Sten-Gunnar Hedin, den tidigare föreståndare för pingst nationell i Sverige, fick det här paketet levererat via en utländsk gäst. Det är såna här försändelser som man är imponerad över att de kommer fram över huvud taget.

Sten Huden Gunnar. Det är stor humor.

Sten-Gunnar Hedin är ju ett rätt ovanligt namn som tur är, så det gick att lista ut att det skulle till honom. Jag menar, liknande felskrivning till en Tomas Jonsson eller så hade inte varit så enkel att hitta rätt med.

Vidare kan meddelas att jag uppmanade Sten-Gunnar att inte öppna försändelsen förrän jag lämnat Filadelfiakyrkan. Visst är det svårt att utesluta att det är något tickande inuti det där?

Jag försöker ta lite kontakt med internationella gäster här på konferensen. Dels för att knyta kontakter och dels för att det är kul med nya människor.

Idag har jag försökt prata med en kongolesisk pastor på franska. Otroligt att jag som läst detta vackra språk i fyra år lyckas säga "si" hela tiden istället för "oui". Kul att träffa folk från baltländerna, det är tio japaner här på konferensen och en hel del annat folk...

Jag var iväg och lyssnade på Lazarus M Chakwera, Malawi, på ett seminarie om att vinna de förlorade. Det var roligt att få lyssna till en ledare från "syd". En mycket duktig talare på engelska med ett hjärta för frälsning till människor. Här några "oneliners":

-Vi måste ha pingst för alla och alla för pingst.

-Man kan inte laga mat på gårdagens eld.

-Ibland önskar jag att Jesus skulle komma till våra kyrkor och kicka ut en del saker vi gör.

Igår kväll på tågperrongen vid Karlberg tyckte jag att jag såg en internationell gäst och började prata med honom på engelska. Han var pastor i Lessebo...

I går kväll var det öppningsmöte med bland annat Samuel Ljungblahd och Carola vid sångmikrofonerna. Två stora röster med stora hjärtan bakom.

Förutom att sjunga var för sig så bjöds det på duetter också, bland annat avslutades hela mötet med att de tog sig an U2:s klassiker "Pride (In the name of love)".

Och som de gjorde det. Taket lyfte och inspirationen var maximal, med en Carola på stort improvisationshumör. Ljungblahd, kompet, kören och publiken försökte följa med så gott de kunde och resultatet blev riktigt, riktigt bra.

Huruvida denna enkla inspelning gör det hela rättvisa är väl mycket tveksamt, men lite känsla av hur det var kan du nog få av den.

Carola & Ljungblahd; "Pride" from dagen on Vimeo.

Alla kanske inte känner till att i samband med den stora världspingstkonferensen pågår en annan stor satsning, nämligen Impact Stockholm.

Detta är en satsning som går ut på att göra Jesus känd i Stockholm. Till denna satsning har det kommit team från hela Europa, bland annat från Frankrike, Belgien, Tjeckien, Finland och såklart Sverige.

Under hela veckan är vi ute på Stockholms gator och torg och kör drama, musik och pratar med människor. Teamen är uppdelade på fem olika platser i Stockholm:

Plattan (Sergels torg), Kungsträdgården, Wasaparken, Tessinparken och Solna centrum

Det har bara gått två dagar men vi har redan fått se mycket. I måndags så fick teamet på Plattan be till frälsning med en kille och det var flera som vi fick bjuda in till kvällens möte, där det var flera som blev helade från bland annat smärta i handleder och knän.

Samma sak hände igår, tisdag, då fick vi be med hela fem personer till frälsning.

Halleluja! Gud är så god!

Vill ta tillfället i akt att be om ursäkt för att informationen kommer lite sent men det har varit fullt upp! hoppas att informationen ska nå er snabbare i fortsättningen!

God bless