Juryn har utnämnt fyra kandidater till det kristna kulturpriset Synergystipendiet.

	Att romer skickas runt från land till land i Europa är ingen lösning.

	Mona Sahlin: Det får aldrig hända att Sverige blir som Danmark!

	Det är ingen vild gissning att man i Rosenbad gläds över betygsättningen.

Publicerad: 2006-06-20 06:00

Är Jesus vägen? Så påtagligt att det är på honom jag sätter mina fötter, i honom jag vandrar, genom honom jag når Fadern? Eller är Jesu ord om sig själv som vägen bara en vacker bild, en metafor och en symbol, som vi inte ska uppfatta bokstavligt? Naturligtvis är Jesus vägen. Han säger vad han menar och han menar vad han säger. Hela min vandring som en Jesu lärjunge är en vandring på den väg som är hans person. Men detta är en andlig hemlighet. Här slinter förnuftet och tron får ta vid. Jag uppskattar Sven-Gunnar Hultmans frågor (i Dagen 16/6) omkring min krönika (Petrus nr 5, 2006). Ett fördjupat nattvardsfirande i församlingarna är en större källa till förnyelse och enhet än vi anar. Här handlar det inte om att pingstvänner ska bli katoliker eller lutheraner, utan om att varsamt återerövra vad som är en gemensam kristen guldåder. Och att göra det på ett sätt som skapar glädje och igenkänning, inte främlingskap, i den gudstjänstfirande församling vi tillhör. Hultman resonerar förnuftigt och uttrycker väsentligheter: nattvarden sätter fokus på det största av allt, att vi är försonade med Gud. Men gör inte den heliga måltiden mer än att fokusera? Låter den oss inte erfara försoningens oerhörda kraft? När vi äter brödet och dricker vinet blir vi delaktiga av Gud, och det inte bara när det känns som om Gud är närvarande i måltiden. På samma sätt som dopet förenar människan med Kristus i hans död och uppståndelse – oberoende av i vilken grad den döpte känner sig vara förenad med Jesus. Hur vågar vi tro så? Grunden är Jesu eget löfte. Inom västerländsk kristenhet risker vi ibland att snubbla över ett urgammalt dilemma: evangeliet gäckar förnuftet. Inte genom att vara oförnuftigt, utan därför att det sträcker sig utöver förnuftets horisont. Tron vetter mot mysteriet. Eller som de gamla fäderna sa: ”Credo quia absurdum” – Jag tror, trots att det är absurt! Hela västerlandet lider idag svårt av den rationalism som började sippra in i sinnena redan under medeltiden, för att på allvar ta fart under den så kallade upplysningstiden. För teologin i väst har det fått katastrofala konsekvenser, också bland bibeltroende. Den evangelikala traditionen, som gjort viktiga insatser i kampen för tron, har med tiden delvis blivit fångad i denna rationalism. Något som uttrycker sig i föreställningen att trons hemligheter alltid ska kunna förstås och försvaras på förnuftets planhalva. Det som för de första århundradenas kristna var så självklart att det inte ens behövde diskuteras – att Jesus möter mig i brödet och vinet – blir då något vi får behov av att förklara. För att kunna ta till oss Jesu ord omvandlar vi dem antingen till bilder, och tömmer dem därmed på kraft, eller förklarar dem med hjälp av filosofiska system. Det var just så den romerska transsubstantiationsläran växte fram, en modell som såväl Luther som ortodoxa trosbekännare alltid avvisat – och förvisso många fromma katoliker skakat oförstående på huvudet åt. Goda samtal i dessa frågor, med åtföljande bibelstudium och praxis, kan vägleda oss till en nyupptäckt av rikedomarna i nattvarden. ”Gör detta till minne av mig”, säger Jesus enligt den nya bibelöversättningen. Redan här skyms trons hemlighet. Det gamla ordet ”åminnelse” tar oss närmare det ord Nya testamentet lägger i Jesu mun, anamnés. Det grekiska ordet har innebörden att ”återkalla” eller ”återuppleva”. Åminnelse är mer än att påminna sig något som hänt. Vi blir delaktiga i det vi minns. Åminnelsens hemlighet är den helige Ande. Det Kristus gjort en gång för alla, förmedlar Anden på nytt i varje nattvard. Hela den kristna gudstjänsten är i denna betydelse en åminnelse. I Guds rike finns bara ett tempus: presens. Vi uppehåller oss inte vid det förflutna eller vid framtiden – vi upplever en samtidighet med hela frälsningshistorien, det som varit och det som skall komma. Genom samma oerhörda kraft som uppväckte Jesus från de döda, inandas vi himlen var gång vi firar den heliga måltiden. Vi befinner oss i den nya tiden och erfar hur Jesu ord går i uppfyllelse i förtid: ni ska äta och dricka med mig i min Faders rike! Därför finns bara en plats på jorden där inget längre skymmer Jesu ansikte: i församlingens gemenskap omkring nattvardsbordet.