Alltihop började med en tonåring som ivrigt frågade efter Guds mening med sitt liv. Vägen gick via ett litet oansenligt häfte om män som drivits ut i öknen av samma fråga för över tusen år sedan. Var det slutar är det ingen som vet.
Möt Peter Halldorf, pingstpredikanten som förenar tungotal med rökelse och ökensand med böljande sädesfält i ett vackert gammalt slott i hjärtat av Östergötland.
Ökenfäder i pingstmiljö(del 1 av 4) Peters Halldorfs rum på Bjärka-Säby, ser det ut som en klostercell?
Svaret är ja! Valvbågefönster, ikoner, stearinljus, dunkel. En av få färgklickar är det vita munkskägget på skrivbordsbilden under lampan, där man annars brukar finna en bild av familjen.
Eller för resten, svaret är nej. Det är inte kalt och asketiskt, snarast lite belamrat.
Sex mer eller mindre levande växter, en skrivare för laptopen, en svart kaffebryggare, en gammal Remington skrivmaskin. På väggarna bilder: en ung Peter med Frank Mangs, Lewi Pethrus och morfar pingstpredikanten, Pilgrims referensgrupp på Bjärka-Säbys trappa. Bekväm lässtol, skinnsoffa, vackert snidat skrivbord, skrivbordsstol i klassisk stil. Stilrent.
Vilken beskrivning är sann? Båda! Man kan alltid välja perspektiv när man ska berätta.
När Peter beskriver sin livsväg är perspektivet Gudshängivelsen. Det handlar om förebilder och ökenvandringar, om det heliga och de heliga.
Såväl farfar som far och morfar var pingstpredikanter, men 17-åringens kallelse var en alldeles egen erfarenhet. 32 år senare formulerar han det så här:
- Jag upplevde mitt livsämne i det som i vår tradition kallas helgelsen. Min fråga blev: Vad innebär det att leva ett liv i Kristi efterföljelse?
Alla hans böcker h andlar om detta. Själv ser han det så att han har skrivit samma bok varje gång fast vid olika skeden efter vägen. Ett tjugotal skrifter har det blivit genom åren.
19 år gammal blev han ungdomsevangelist i Pingstkyrkan i Alingsås. Ett par år senare kom han till Sionförsamlingen i Linköping, där han sedan blivit kvar. Han tog intryck av den framväxande trosrörelsen.
- Det var mycket anfallskrig i andevärlden och tal om att inga olyckor händer den som lever för Gud då ett tag, minns en person som jag talar med innan intervjun. Peters kommentar visar att han gått från överdrift till underdrift, och han talar som en bok:
- Efter några år tvingades jag tillstå att mina försök att gå denna väg inte var enbart befriande för mig själv och andra.
Han hamnade i en kris över skillnaden mellan de egna orden och vad det fanns täckning för inombords. Ännu var pingströrelsen hans värld, men snart gjorde han sina första viktiga ekumeniska möten. Magnus Malm ville ha med en pingstvän i tidningen Nytt Livs referensgrupp tillsammans med bland andra Edin Lövås, Margareta Melin och Sigfrid Deminger. Och där mötte han för första gången Hans Johansson, som han nu samarbetar med på Bjärka-Säby.
- Jag hade aldrig mött en kristen gemenskap som å ena sidan var så oerhört djupt rotad och trygg i sin övertygelse och samtidigt så prestigelös. Jag mötte en djup fromhet i andra traditioner än den karismatiska.
Det var en omtumlande erfarenhet. Han nämner också den danske pingstledaren Alfred Lorenzen som en andlig far.
- Han var på slottet i början av 1980-talet, innan öknen drabbat mig, och han blev mig till hjälp i min vilsenhet.
Peter nämner också Martin Lönnebo med särskild känsla, den första kontakten togs när denne bad Peter bli med i arbetsgruppen för det nordiska Taizémötet 1990. Katoliken Gunnel Wallquist har varit ett föredöme, på samma gång djupt rotad och reservationslöst öppen, trogen sin egen kyrka under alla år, trots att hon ofta varit ifrågasatt.
Men nu går vi händelserna i förväg.
Mot slutet av 1980-talet hittar Peter ett litet häfte med en ikon på omslaget i pingstförsamlingens bokhandel i Göteborg. Då hade han inte hört talas om ökenfäderna. Men han hade i sin bibelläsning ofta noterat hur Gud lockade människor ut i öknen. I boken Ökenfädernas tänkespråk öppnade sig en besynnerlig värld. Här fanns en andlig frihet, inte minst i distansen till den egna rollen och betydelsen.
- Kontrasten var påtaglig. Jag rörde mig i en värld där vi gärna ville bli efterfrågade och kallade andliga ledare. Här mötte jag en värld där man kunde driva ganska fritt med sin andlighet och skratta åt sina anspråk.
Senare kom han att lyssna till en person som både fysiskt och andligen hade varit i öknen. Han vill inte säga vem det var, men när han lyssnade till den här mannen var det som om allt plötsligt föll på plats.
- Plötsligt såg jag min livsväg. Plötsligt såg jag! upprepar han, ännu förundrad vid minnet.
Några veckor senare satt han en halv dag i den här mannens kök och åt orientalisk mat. Några månader senare befann han sig i ett kloster i öknen.
- Det var som min andliga hemkomst, mitt första fysiska möte med den andliga traditionen i den koptiska kyrkan.
Sedan början av 1990-talet besöker han kloster i framför allt Egypten och Syrien någon gång om året, några veckor i taget. Han arbetar inte där, detta är hans retreat. Framåtlutad i stolen beskriver han livfullt hur dagen börjar i klostret.
- Klockan ringer vid fyratiden för nattens lovsång , jag stapplar sömndrucken upp och tar mig bort till klosterkyrkan. Skuggorna dyker upp, man följer efter, tar av sig skorna. Lovsången börjar i ena hörnet, böljar fram och tillbaka. Efter någon timma sätter man sig, orkar inte stå. Munkarna sitter ju inte - Ska jag sitta när vi tillber Gud? - men de har inget emot att vi nybörjare sitter. Detta pågår i flera timmar och övergår i firandet av eukaristin.
På dagarna går han ut i öknen och mediterar över vad han varit med om. Han lär sig liturgin.
- Den är på arabiska, men det spelar ingen roll, det är samma ordning hela tiden och man lär sig var man är. Och trots att den kan verka främmande är den väldigt nära min egen tradition.
Så blir Peter stilla. Han berättar om en vecka när detta öppnade sig för honom:
- Gudstjänsten som en försmak av paradiset som kan helga världen här och nu. Det är en av mina mest dyrbara erfarenheter, här förvärvade jag något omistligt.
Det är utifrån detta som onsdagsgudstjänsten, eukaristin i Övre salen på Bjärka-Säby, har formats.
I början på denna ökentid blev det ganska tyst omkring Peter, det var många som inte alls förstod. Men många nya människor korsade hans väg, och de blev viktiga. Han förstår om människor från hans egen tradition har svårt med det för dem ovana. Bara någon enstaka från Sionförsamlingen i Linköping har varit med honom till något av klostren.
- Jag försöker aldrig värva någon som inte frågar efter att följa med.
Här börjar Peter tala om att Vadstena klosterkyrka på medeltiden lär ha haft ett trettiotal sidokapell som alla hade sin egen andliga profil. Han sörjer över att protestantismen har skapat en ny kyrka kring varje karisma i stället för att härbärgera det nya i den stora gemensamma kyrkan. Han tror att det är mångfalden som bevarar enheten.
De här sidokapellen ska återkomma många gånger under vårt samtal. Han hoppas att det ska finnas ett sidokapell också för den gudstjänstform man skapat i Övre salen. Samtidigt uttrycker han glädje över den gudstjänstform som finns i Sion i Linköping, där Ordet och bönen har en dominerande plats.
- Inte för ett ögonblick skulle jag föreslå Sion att ta efter vår gudstjänstform. Tvärt om så avråder jag människor från att kopiera. Varje församling har en egen tradition för sin gudstjänst som innebär en trygghet för människor. Den ska man vara rädd om, vårda, fördjupa och förnya.
Men hur är det med alla yttre attribut i gudstjänsten på slottet? Rökelsen, de fotsida dräkterna och annat sådant? Peter svarar att livet är vävt i ett stycke och att man ska låta sig berikas av andra traditioner, men det måste växa inifrån.
- Risken finns alltid att vi oreflekterat tar över former som gör intryck på oss. Det är som med språket, man ska inte låna andras ord om de inte först drabbat hjärtat. Därför säger jag alltid till dem som kommer hit att de aldrig ska tillämpa någonting som de inte känner är förankrat inom dem.
Han beskriver hur den ortodoxa traditionen ger stort utrymme för personlig frihet och menar att all form av likformighet är förödande. Onsdagsgudstjänsten har mitt i sin tydliga struktur plats för många olika uttryck, här förekommer både tungotal och profetia. En grundregel är att man aldrig ska behöva vara rädd för att göra fel. Också i det personliga livet måste det finnas utrymme för olika andlighet.
De former för tillbedjan som vuxit fram på Bjärka-Säby har skapat kritik från omgivningen. Ord som avgudadyrkan och förräderi har förekommit. Peter har stor förståelse för att människor reagerar och finner det helt i sin ordning att man uttrycker sig drastiskt när man är i affekt. Jag undrar hur han vet när han ska lyssna och när han ska skaka av sig kritiken, och får ett oväntat svar:
- Det rådgör jag med min hustru om, hon är mycket klok. Jag lämnar heller aldrig ifrån mig en text jag skrivit utan att hon läser den, tillägger han.
Artikeln om ikoner som Peter skrev i Dagen i november satte igång en häftig debatt, men han förnekar att det var hans avsikt. Den kom sig av att han under några månader hade fått frågor och kände ett behov av att formulera sig omkring ikonens teologi.
Samtalet kretsar länge kring spänningen mellan olika kristna traditioner och Peter återkommer till de olika sidokapellen som måste kunna rymmas under samma tak. Man ska inte behöva göra uppbrott eller tvingas ut.
Vi talar om nattvarden och kommer i ordväxling om hur man förfar med brödet som blir över vid måltiden. Peter stelnar inför vad han uppfattar som försvar för att kasta brödet i papperskorgen. För ett ögonblick fryser kroppshållning och stämma. Jag passar, jag är ju inte här för att argumentera. Men om jag hade varit det? Jag inser i ögonblicket att det krävs mod av en lekman att drista sig till närkamp med den väldige.
Vi talar om hans övertag. Både genom hans teologiska och kyrkohistoriska sakkunskap och den ekumeniska plattform han byggt. Skulle Sionförsamlingen, om den så önskade, orka med att ställa sig i vägen för en man som själv blivit en sorts ikon för tusentals kristna?
Peter säger sig förstå problemet och hänvisar till de samtal som pågår. Han har glatts åt frågorna i öppna församlingsforum, och han stryker under att det inte finns några frågor som är fel eller farliga. Nu har en grupp formats som ska klargöra relationerna. På en punkt är Peter glasklar:
- Min pastorstjänst är knuten till Sionförsamlingen och jag har ansvar inför den även om jag sedan 1990 inte är anställd.
Han stryker under att det som sker på Bjärka-Säby har vuxit fram i en livsprocess under många år och att det är förbundet med att Nya slottet är en ekumenisk retreatmiljö.
- Gudstjänsten till exempel förutsätter detta sammanhang. Kanske kan det ge inspiration på andra plan, men om man kopierar riskerar det att bli patetiskt.
Peter talar om att pingströrelsen har en tradition att vara glad och stolt över, men att den som många andra rörelser har en historia av att utesluta de annorlunda.
- Den tiden tror jag är förbi nu. En trygg pingströrelse måste orka med att härbärgera såväl Johannes Amritzer som ett kloster på Bjärka-Säby. Mångfalden är en styrka.
Vart är vi då på väg? Är Rom ekumenikens slutmål? I ett estradsamtal med den katolske biskopen Anders Arborelius och Ulf Ekman var det många som uppfattade Peter så. Peter är förvånad över att han inte fick några följdfrågor då. Så här sa han:
- Det är nödvändigt att böja sin nacke under kyrkan och bejaka Petrusämbetets legitimitet.
Det står klart att Peter inte tänker sig någon organisatorisk enhet under påven, men väl att alla kyrkor ömsesidigt måste erkänna varandra som uttryck för Andens verk i historien. (Nedtill på dessa uppslag utvecklar han detta mera.)
Vi återvänder till det som sker på Bjärka-Säby. Man kan inte ta emot alla som vill komma, framför allt inte alla retreatgäster som vill hit. Detta trots att man inte annonserar.
Peter tror inte att kommuniteten hade kommit till stånd utan slottsmiljön. Han berättar om godsägaren Oskar Ekman som vid förra sekelskiftet gjorde slottet till en tillflykt för den så kallade ungkyrkorörelsen, som då räddade en kyrka i förfall. Ekman hade två valspråk: Vara, icke synas och Bed och arbeta , alltså deviser som skulle kunna ligga till grund för klosterliv. När den förut nämnde Alfred Lorenzen besökte slottet sa han utan att veta något om dess historia:
- Här kommer ni att få skörda välsignelser på grund av de människor som levt här tidigare.
Kommuniteten lever efter ett strikt mönster med tidegärden och regelbundna nattvardsfiranden. Det är ganska långt från verkligheten i en vanlig församling. Hur förbereder man kommunitetsmedlemmarna för kalljorden ?
Peter dröjer länge med svaret och medger att det inte är enkelt. Han berättar att man har samtal med dem som bor i kommuniteten varje vecka och att dessa mot slutet handlar mycket om framtiden.
Det är inte ovanligt att de som varit en tid på Bjärka-Säby verkar för en reformering av nattvardslivet och man söker ofta former för att leva med tidebönerna. Man har också regelbundna återträffar, och ur dessa har en motsvarighet till de äldre ordnarnas lekmannakommuniteter vuxit fram.
- För att bevara miljön sund är det viktigt att de som kommer hit inte gör det av missnöje med något hemma, utan av längtan efter källorna, säger Peter. Det påverkar både atmosfären här och återkomsten hem.
Här återkommer Peter till ett av samtalets grundläggande ämnen:
- Det vi framför allt måste bevaras från är föraktet, ty till sist finns bara denna enda synd, dömandet av min nästa.
På skrivbordet ligger nyckeln till hans svarta Volvo, med en ikon som nyckelring. Förstås!
- Det där är en turistsouvenir, skrattar Peter, men den behöver inte vara mindre riktig för det. Det ligger i betraktarens öga. En verklig ikon är den ikon som upplivar och väcker tron, och detta kan säkert vara väldigt kulturellt betingat.
Man kan som sagt välja perspektiv när man berättar.
Peter har själv ingen kallelse att gå i kloster.
- Mitt kloster är mitt hem och min familj, jag kan inte tänka mig någon annan livsform. Vi bor på landet inte långt härifrån. Där har jag min biodling och min örtagård, och nu och då ser jag en fotbollsmatch.
Om någon undrar så kan inte Peter tänka sig att bli biskop heller. Så om pingstledningen tänker fara till Bjärka-Säby för att finna sin näste ledare kommer han likt ökenfäderna fordomtima att gömma sig längst in i den mest otillgängliga grottan. Kanske tar han på sig biodlarhuvan och maskerar sig till örtagårdsmästare?