För tio år sedan slog han ett slag för att vara kristen i landet lagom. Nu kallar han sig helst inte kristen längre.
Men från Jesus viker inte Runar Eldebo en tum.
I slutet av sommaren fick Runar Eldebo två veckor över ensam hemma på sitt Lidingö. Så han skrev en bok. Eller ja, han var där hemma i alla fall.
- Den skrev sig själv, från pärm till pärm. Utan att ändra någonting skickade jag den till förlaget och det enda de gjorde var att rätta några stavfel, sedan trycktes den. Den enda gång jag varit med om något liknande tidigare var när jag skrev "Kristen i landet lagom".
Likheter mellan då och nu, men det finns skillnader också. För nu - när boken "Tillbaka till Jesus" ligger på missionsbokhandlarnas bord - drar han sig för den benämning han då kämpade för: Kristen. Eldebo kallar sig mycket hellre för efterföljare till Jesus nu för tiden.
- Det kan bero på att det blivit mer komplicerat att kalla sig kristen. Att vara kristen kan vara så många saker - det kan vara George W Bush; "försvarar du honom?", undrar folk. Eller så förväntas man tillhöra någon specifik linje i homosexfrågan. Det kan också vara mer av en finlirfråga: "är du evangelikal eller pentekostal, konservativ eller liberal?" Jag är nog lite trött på alltihop, det är Jesus som fascinerar mig och exakt hur det är i alla detaljer är inte så enkelt att slå fast.
Kristenhetens diskussions- och undervisningsfråga nummer ett de senaste åren har enligt Eldebo varit församlingen. Och därefter radar en hel bunt andra upp sig: nattvarden, ämbetet, lovsången, ikonerna etcetera.
- Viktiga ämnen förstås, men med dem i all ära - ibland skulle jag verkligen vilja fokusera på kärnverksamheten. Vad innebär det att vara en efterföljare till Jesus? Det är den fråga jag vaknar och somnar med.
Allt detta kan naturligtvis läsas som kritik mot kristenheten. Och ska så göras, men på rätt sätt.
- Den tradition jag är uppvuxen i, Svenska Missionskyrkan, har kategoriserats av att den är bättre på att vara kyrkokritisk än kyrkobyggande. I den traditionen känner jag mig hemma. Kyrkokritik innebär inte motstånd till kyrkan, men en kyrka i Jesu efterföljd är alltid kritisk mot det den bygger upp - för det är inte den som räddar världen.
Den självkritiska granskningen leder - när den fungerar - till att det primära kan få större plats i centrum på bekostnad av det sekundära. Därför förespråkar nya boken en förenklad gemenskap som sätter i fokus vad "Jesus skulle göra, säga och tänka om han levde som människa i dag".
- Vi mår väl av att vitaliseras av den typen av frontförkortningar. Så har det varit kring varje väckelse, från Luther till Azusa: man har släppt greppet om ordningsfrågorna och närmat sig elden.
Är ordningsfrågorna betydelselösa?- Nej, men reformationerna inom kristenheten har inte börjat med dem.
Så här: ordningsfrågorna är inga problem, om vi tar oss an dem utifrån evangeliernas berättelser om Jesus och inte våra egna liv?- Exakt, exakt så. Så här tänker jag: Hur mycket i mitt liv är nytestamentligt inspirerat och hur mycket är småborgerligt färgat? Den frågan tror jag är livgivande för den som försöker vara en efterföljare till Jesus. Hur man sedan lever detta nytestamentligt präglade liv ... det är ju ingen paketfråga.
Finns det inte en risk att vi putsar för mycket på oss själva och vår helgelse?- Jo, man ska inte bli för självfokuserad. Däremot är livet en allvarlig sak, efterföljelsen en viktig sak. Jag har ett liv, en chans, det måste bli något av det. Jag vill kämpa mot slöheten i livet och i efterföljelsen. Det blir inte bara som det blir - det blir som jag låter det bli.
Och dessutom är ju inte efterföljelsen endast privat utan berör omgivningen, som du skriver i boken? - Absolut, vi måste våga berika världen med vår efterföljelse. Våga tro på att när vi går till jobbet så får våra arbetskamrater gott sällskap, vår närvaro gör skillnad i och med att vi är efterföljare till Jesus. Det självförtroendet kan jag känna sitter lite trångt i svensk kristenhet. Jag hoppas få vara med och stärka det, mobilisera för ett utgivande liv som är vackert och inte så där tok-kristet.
Tok-kristet? - Ja, "måste jag bli knäpp för att bli kristen?", så funderar somliga. De som betecknas som, både av andra och sig själva, som radikala blir tok-kristna. Vi måste hitta en radikalitet som är frisk, med förståndet i behåll, men med överlåtelsen inom räckhåll.
Vad innebär frisk radikalitet då? - Jag tror det är att försöka ta evangeliernas bild av Jesus på allvar och präglas av dem, bli mer som Honom. Givetvis med vetskapen om att Han är den ende, så hel jämfört med oss. Men att Jesus är perfekt är inget skäl att få dåligt självförtroende utan en anledning att tränga nära och låta sig formas så mycket det går.
- Jag hoppas att man inte ska läsa min bok och känna sig sämre, min önskan är att man känner "tänk att jag får vara med".
"Tillbaka till Jesus" heter boken, har vi vandrat bort från Honom?- Jag skriver den här boken i en kyrklig kultur där även präster och pastorer ibland blygs för Jesu namn. Jag blir konfunderad över det, om det är något som skulle bo i vår mun och vårt språk så är det väl namnet Jesus? Hur har det kunnat bli så? Det borde verkligen diskuteras. Men orden "tillbaka till Jesus" handlar inte bara om kyrkans eller gudstjänstens liv för mig, det innebär ett återvändande till vardagens liv med Jesus. Det är där det gäller, det är där Jesus praktiseras som bäst.
Att våga se att Jesus är med i hela livet, även när det stormar? Du skriver att det är grundläggande: att man inte ska överskatta stormen och underskatta Jesus.- Precis, vi skiljs aldrig från Jesu kärlek, vad vi än råkar ut för eller utsätter oss för. Om jag än möter skilsmässa, missbruk eller andra problem så gäller det att inte underskatta Jesus.
Är det kanske det som utmärker "tok-kristendomen": att man förnekar stormen?- Exakt så! Stormen finns men tok-kristendomen förnekar den och måste därmed blunda för att kunna tro. Men man ska kunna hålla ögonen öppna - det är det jag menar med en frisk radikalitet - och se stormen men tro ändå eftersom vi inte underskattar Jesus.
Så Runar Eldebo årgång 2008 kan också kalla sig kristen, om det helt enkelt innebär en människa som värderar Jesus högre än allt annat?
- Ja.