Abdullah blev kristen, Leif blev muslim och Fredrik blev buddhist. De senaste dagarna har Dagenläsarna fått ta del av olika berättelser som visar ett nytt religiöst landskap i Sverige.
Vi lät debattören Birger Schlaug och pastor Niklas Piensoho träffas för ett samtal om vilken roll kristendomen har och ska ha i framtiden.
Birger: Människor i Sverige blir muslimer och buddhister för att smörgåsbordet ser så mycket annorlunda ut i dag än förr i tiden. Det är samma sak som under väckelsen när folk startade frikyrkor. Det var en avkristning utan like hette det från Svenska kyrkan. Då fanns det ett annat smörgåsbord och folk provade på. Det är samma sak nu, vi har kommit i kontakt med islam och buddhism och det är klart att människor provar på. Niklas: Och så tror jag att folk som väl bestämmer sig för att ändra livsinriktning söker alternativ. Man vill inte höra att allt jag har gjort och allt jag står för är okej som det är. Jag söker en förändring, något som utmanar.
Islam tror jag innehåller en viss dragningskraft, för det är en tydlig modell att kliva in i. Åtminstone framstår det så för västerlänningar.
Birger: Jag känner också flera som är på väg att konvertera till katolicismen för att de tycker den är så tydlig.
Niklas: Även om katolicismen är lika mångfacetterad som protestantismen. Men det är ändå tydligheten som utgör en attraktion.
När jag talar med katoliker så säger de att Sverige har en av de katolska kyrkorna i världen med högst svansföring. Man är verkligen katolsk och håller fast vid kyrkans dogmer för man har konverterat från en förfallen svensk kyrka, en ljum frikyrka eller har kommit från ett sekulärt samhälle. Då är man mer medveten i de värden man kliver in i.
Birger: Men det är fortfarande mängder av ungdomar och barn som går i konfirmation och söker sig till de svenska kyrkorna. Det är färre än förr, men det är inte få. Däremot har vi en individbaserad kultur i Sverige. Nu går man i kyrkan frivilligt, vilket kyrkorna ska vara glada för.
Niklas: Spontant kan man säga att frikyrkan borde vara det. Kyrkan som myndighet är en skräck för oss. Vi har alltid talat om den egna människans myndighet och vikten av att själv personligt ta ställning. Men jag tror att vi inte riktigt är beredda på är det här individbeteendet. Vi har ändå organiserat oss som ett kollektiv, och vill att människor ska bli en del av det kollektivet. Nu så plockar man det man själv vill och vad vi ser är att mängden medlemmar blir stadigt mindre.
Birger: De som organiserar sig över huvud taget blir färre. I organisationer där det i princip krävs att man gör någonting. Däremot modell Greenpeace, där man betalar in sin slant och inte gör någonting, de har fortfarande väldigt många medlemmar.
Niklas: På sikt är det ett bekymmer för hela samhället. Individualismen är en jätteutmaning mot allt som är gemensamt. När egennyttan, att det ska vara bra för just mig, blir den högsta normen, när evangeliet består av ett orange pensionskuvert som kommer med de goda nyheterna, då tror jag det blir svårt att få det att fungera i längden. Vi måste bygga något gemensamt, vi måste ha en vision om någonting.
Att kristendomen inte lockar fler anhängare i dag, beror det främst på innehållet eller förpackningen? Niklas: Förpackningen är alltid en fråga. Kyrkan, liksom alla organisationer, har ett ständigt hot att bli någon sorts konservburk. Att man vill bevara något från en viss bestämd tid. När jag växte upp hade alla V-jeans samtidigt och träskor samtidigt. I dag det finns så många olika varianter. Det finns inte en förpackningsform, utan hur många som helst.
Och då blir frågan, ska vi försöka kundanpassa vårt budskap? Då har vi en kyrka för dem som gillar dansband, och en för de som gillar klassiskt.
Birger: Ska de kristna kyrkorna eller samfunden växa sig större igen måste vi kanske bli muslimer först. Det är alltid så att man tycker att gräset är grönare på andra sidan. Farfar och farmor var kristna och gick i kyrkan, och då vill man kanske testa något nytt i dag. Buddhismen låter väl okej i så fall.
Niklas: Jag tror inte att människor först måste bli muslimer för att bli intresserade av kristendomen, det räcker att de blir tillräckligt sekulariserade.
Birger: Ja, det var lite tillspetsat. Men väldigt många av de jag känner och umgås med tittar varken på innehåll eller förpackning. De kollar på människor som kallar sig kristna, vad gör de? Hur lever de? Okej, nu är George Busch kristen och hänvisar till Gud när han bombar och startar krig. Jaha, då blir man ointresserad. Religion är bara ett elände som kan få folk att göra vad som helst.
Niklas: När Bush bombar och säger att det är Gud, så kan man säga att det är förskräckligt, man kan säga "ta bort", "förbjud". Eller också måste man inse att religion och tro är för människor en omistlig och verkligt viktig kraft i livet. Låt oss åtminstone inse att det här är krafter värda att samtala om.
Jag tror att det sekulära samhället måste hitta ett annat tonläge. Man måste inte ge svaret på andliga frågor, men man måste acceptera och erkänna att tro är en viktig del av livet, och inte enbart tala nedsättande om andra människors tro. Säger man till någon att man är religiös är det nästan ett lite nedsättande uttryck i dag. Det skulle jag önska att vi fick bort.
Birger: Är det så? Jag skulle säga att det finns mängder med respekterade människor som hävdar att de är kristna. Inom politiken har jag aldrig upplevt att kristna politiker blir förlöjligade. Jag tycker tvärtom, oavsett vilken religion man har så blir man väldigt respekterad trots allt.
Det jag tycker är fel är att många säger att religion inte har med politik att göra. Kristdemokraterna tycker jag skulle göra fullständigt rätt i att hänvisa till Bibeln i vissa frågor. Tycker de att homosexuella äktenskap inte borde vara tillåtna för att det står i Bibeln, varför säger de inte det då? Det vore väl respekt? Sen kommer folk att bli jätteförbannade, men många kommer känna en väldig stark respekt för detta.
Sen är det så att när det blir kris eller en olycka, vart samlas man någonstans? Det är i kyrkan. Det är inte för att man tycker att prästen är löjlig eller korkad eller så, utan det är en stor respekt på något sätt. Sen att vi som står utanför pingstkyrkan har i ryggmärgen att ni inte får se på tv och göra en massa andra saker har vi lärt oss av våra föräldrar, du får ursäkta men det är fördomar som finns kvar.
Niklas: Då är man inne i den där förpackningsfrågan. Vad har vi för pastorer som är bekanta för svenska folket? Ja, det är Åke Green och Helge Fossmo. Ingen av dem skulle vi som allmänt är pingstpastorer vilja vara särskilt nära. Inte jag i alla fall. Det är förskräckligt att de blir offentliga företrädare för det jag representerar. Man skäms.
Behövs kanske en PR-byrå för att slipa på ryktet för kyrkan? Niklas: Ja, allvarligt talat så tror jag det. Vi håller på att gå ner oss i den här underlivsteologin. Enda gången vi dyker upp är när äktenskapet ska bevaras eller när Åke Green far ut mot homosexuella.
Birger: Det här är väldigt svårt. Egentligen tycker jag det är jättebra när Svenska kyrkan blir mer liberal. Jag som är sökare åt det ateistiska hållet applåderar, men kommer inte att bli aktiv i Svenska kyrkan i alla fall. Samtidigt som jag undrar; om ni har det här budskapet om evigt liv, hur kan ni vara så ljumma i så fall. Det är väldigt kluvet, för jag tycker att de som är ljumma är väldigt trevliga.
Niklas: För de stör inte dig.
Birger: Exakt. Så är det.
Niklas: Det är det jag menar när jag talar om underlivsteologin. Jag har i sak andra ståndpunkter än dig i de här frågorna. Men det är inte mitt huvudsakliga ärende till svenska folket.
Låt politikerna fatta vilka lagar de vill, så tänker jag. Vi välsignar det vi vill välsigna ändå. Vi undervisar människor som vi vill undervisa människor ändå. Vad svenska staten kallar vissa typer av samlevnadsformer är inte så viktigt för mig. Jag viger människor under vissa förutsättningar, och det kommer jag att fortsätta göra. Redan i dag kan man göra äktenskapsförord, och alla möjliga undantag som jag inte undervisar om.
Birger: Klart staten ska ha sin grej. Sen får man väl gå till sitt samfund om man vill få det bekräftat i religiösa termer.
Niklas: Så menar jag med. Men å andra sidan, skulle mitt budskap vara att allt du står i och lever i är okej, varför skulle du då bli kristen? Du kan döpas, det är bra. Du kan låta bli, det är lika bra. Du kan döpa om dig, det går också bra. Du kan göra ditt dop ogjort om du vill. Det går bra. Till slut undrar man, vad går det ut på? Det får ingen funktion längre. Jag tänker att en viss mått av friktion måste kristen tro erbjuda. Det blir ingen dialog om vi bara säger att vi tycker som du. Men på något sätt kommer vi alltid fel i samtalet.
Jag tänker att det som pågår med sekulariseringen - när man har förköpt sig och har två bilar, en villa, en sommarstuga och en vinterstuga och en båt och ändå tänker att är det här är inte allt - då borde människor upptäcka att värdet i livet inte ligger i att ha nya grejer. Det måste finnas andra, djupare liggande värden.
Då tror jag vi skulle kunna vara en samtalspartner. Men då är det upp till oss att vi tydligt talar om det. Just nu är vi som sagt mest kända för någon sorts underlivsteologi.
Birger: Är det inte så att ni själva blir så upphetsade av en massa smågrejer. När hörde man någon från kyrkan i media säga det du sa om konsumtionssamhället ordentligt. Det har man sällan hört.
Niklas: Men det får inte heller samma genomslag i nyhetsrapportering.
Vilken roll kommer kristendomen att spela i framtiden? Kan Sverige åter bli ett kristet land? Niklas: Nej, jag tror inte det. För när vi säger det gör vi det med historiska referenser, och då tänker vi tillbaka på något som vi på många sätt är glada att vi lämnat. Hur man bestraffade olika saker under den så kallat kristna tiden. Det är ingen trivsam historia, det känns okristet med mina mått mätt. Nu var vi som frikyrka en revolt mot det. Vi ville göra upp med myndighetsreligion.
Är det inte inneboende i din roll som förkunnare, att du vill ha med så många som möjligt?Niklas: Absolut. Men att vrida klockan tillbaka, nej, jag tror inte på det. Respekten för den enskilde individens rätt att fatta beslut, den är inneboende i den kristna tron. Därför är statskyrkosystemet och kollektivanslutningssystemet väldigt svåra för mig utifrån ett kristet perspektiv. Jag tror vi ska bejaka att vi är en röst i samhället.
Birger: Huruvida Sverige kommer att vara kristet eller inte är svårt att säga. Däremot har jag alltid hävdat att när människor blir mätta på prylar och materialism och på det kortsiktiga att synas i tv i tio minuter, då måste man någonstans fråga sig, vad gör vi nu?
Även gamla liberala tänkare sade att när vi nått en viss materiell nivå är det andra saker som måste växa. Kulturen, den fria tiden och andligheten. Om man med andlighet menar en livssyn som är mer än att konsumera och titta på dagens extraerbjudanden tror jag att det är nödvändigt. Då är det upp till de kristna kyrkorna att visa vart man ska ta vägen.
Jag är övertygad om att nästa generation svenskar kommer att tröttna på konsumtionssamhället, och redan i dag känner sig allt fler utshoppade. Om de då går till kristendom, till islam eller någon helig sten spelar ingen roll tycker jag. Bara man tänker längre. Utifrån ett ekologiskt perspektiv är det nödvändigt och här tycker jag att kyrkorna generellt varit urusla. I kyrkan har miljörörelsen historiskt betraktats som en fiende. Nu finns en insikt om att vi inte kan fortsätta leva som vi gör. Det var längesen det fanns en sådan möjlighet för kyrkorna att säga att här finns något annat. Hade jag varit pastor i pingstkyrkan hade jag sett på framtiden med tillförsikt.
Niklas: Ja, och det gör jag med.
Niklas Piensoho.
Ålder: 43 år. Gör: Pastor och föreståndare i Filadelfiakyrkan, Stockholm. Tror på: ”På Gud självklart.” Kuriosa: Är kampsportsintresserad och har kommit fyra på SM i judo.
Birger Schlaug.
Ålder: 59 år. Gör: Bloggar, skriver böcker, föreläser, debatterar. Tidigare miljöpartiets språkrör. Tror på: Väldigt mycket. ”Jag är en sökare. En troende ateist, med betoning på troende”. Kuriosa: Enda skolämnet med toppbetyg i var religionshistoria.