De kan gå i fängelse för att rädda livet på tolv höns

Det är svårt att inte fascineras av bakgrunden. Ännu svårare är det att inte få avfärda det som en ungdomlig nyck. Men Klaus Engell-Nielsen fyller 40 år i år, och makarna Annika och Pelle Spalde är bara något år yngre. Och det handlar knappast om oförstånd. De tre har var och en för sig långt fler universitetsexamina än genomsnittssvensken.
Vi sitter på ett kafé i centrala Uppsala. Det är bara några timmar kvar tills rättegången börjar och samtidigt som vi beställer vår lunch är de noga med att påpeka att de vill vara i tingsrätten i god tid, minst en timme innan.
De är avslappnade men samtidigt fokuserade och väldigt måna om att ge en begriplig bakgrund till varför de agerat. De är förvissade om att de tagit ansvar, agerat i ett samhälle som gått alldeles för långt. De är noga med just det egna ansvaret, och att inte svartmåla andra.
- Det var därför vi lämnade en blomma till personalen. Det var viktigt för oss att visa att det inte är riktat mot någon i personalen. Det här är ett djupt rotat samhälle­ligt problem. En tradition där köttätande och att en kommersiell djurindustri betraktas som något normalt. Det är inte någon enskild persons fel, förklarar Klaus.
- Sen är det viktigt för oss att stå för våra handlingar. Vad finns det för trovärdighet i någons handlingar om man inte är beredd att ta konsekvensen för dem? frågar Annika retoriskt.

De tre har känt varandra länge. Deras vägar korsades först i Göteborgsförorten Hammarkullen och kyrkan, bönegrupper och innebandykvällar skapade en gemenskap som fick mer och mer radikala uttryck. Jesus var alltid inspirationen och ickevåld verktyget.
Tillsammans bildade de gruppen "Älska din nästa", och 2006 beslutade de att lägga ett år för att på heltid väcka en svensk kristenhet för djurrättsfrågan. Böcker skrevs, insändare skickades, och aktioner leddes. Hönsfritagningen var en höjdpunkt och den möjliga konsekvensen fängelse skulle de känna var perifer.
- Om det finns en allvarlig orättvisa i samhälle finns det en moralisk skyldighet att ingripa mot den. Om det innebär att jag av rättväsendet döms till fängelse, kommer jag inte avstå från att agera, säger Per.
Och fängelse behöver inte nödvändigtvis vara något ont.
- Det handlar om vilken attityd man har. Hamnar vi i fängelse ser vi det som en retreat, en tid att fundera, ta en tenta eller skriva en bok, säger Klaus. De andra nickar instämmande.
Även om de ser att konsekvenserna skiljer liknar de situationen med människorättskämpar som stod upp mot slaveriet.
- De blev då anklagade för kätteri. Slaverianhängarna menade att Jesus aldrig ifrågasatte slaveriet, och att till exempel Paulus betonar slavarnas plikt att lyda sina herrar. Köttätandet har liknande drag och vi vet av egen erfarenhet hur svårt det är att se djurförtrycket eftersom så många upprätthåller det. Det kommer kräva lång tid av ändrade traditioner för att få en sund syn på djur, men vi hämtar kraft i det faktum att andra har lyckats avskaffa uråldriga förtryckande företeelser - också de som till synes haft stöd i Bibeln, säger Klaus.
- Alla tolkningar av Jesus som försvarar ett våldsutövande måste avvisas. Bara för att Jesus varken agerade mot slaveri eller djurrätt betyder inte det att vi kan förbise dessa orättvisor.

Klaus pekar på bibelställen där Gud uttrycker sin kärlek också till djuren. Om hur Gud ger människan makt över djuren, och att det nu är upp till människan hur hon vill använda den.
- Vi borde ta intryck av när Pippi säger att "Den som är mycket stark ska vara mycket snäll". Helt utan att reflektera föder vi upp djur för att dö för våra smaklökars njutning. Makt ska uttryckas i omsorg, inte exploatering.
- Om våra barn står och trampar ihjäl en massa skalbaggar så säger vi till. Men när det gäller tusentals hönor som föds upp för en kommersiell industri reagerar vi inte. Eller en äggindustri där kycklinghanar kastas levande i malkvarn. Varför kan inte en höna få leva för att hon är en höna? Måste syftet med hennes liv vara att tillfredsställa människan?

Vi börjar gå mot tingsrätten, ett stenkast bort. Det är helt tomt när vi kommer fram, men snart droppar det in flera som är där för att stödja gruppen.
Klaus höjer rösten för att samla de anslutande.
- Välkomna hit allihopa. Det känns jätteroligt att ni alla är här.
En bit bort sitter Annika på huk vid sin väska och plockar fram sin nedskrivna slutplädering. Alla tre sköter hela sitt försvar själva.
- Advokater vill bara förminska och förmildra. Vi står ju för våra handlingar, säger Annika.
Pappret med slutpläderingen är fyllt av små justeringar och anteckningar. Hon läser och försöker memorera. Det är viktigt att få det rätt. Nästan som om de vill ta tillfället i akt och predika inför rättskåren och de samlade åskådarna. Är det så?­­­­­­­­­
- Amen, broder! lägger Klaus skämtsamt in med ett skratt, men samlar sig snabbt.
- Vi har hönorna framför ansiktet den här dagen. Det är för dem vi agerat. En konsekvens är att vi dras inför rätta och då försöker vi göra något bra av det och tala inför rättsystemet.

Rättegången börjar. Åklagaren tittar slött på de åtalade. Ärendet verkar mest vara en punkt att bocka av i kalendern. För varje extra minut som går blir han mer otålig och när det bara efter någon minut blir paus slår han sig demonstrativt för knäna och går med snabba steg ut till hallen.
Han medger att rättegången är en transportsträcka.
- Jag har ett stort fall som ska upp i rätten imorgon, så ... Det här är ju ingenting. Allt är redan klart, säger han och tar en tugga på en sockerbit.
Förhandlingarna återupptas och förhören inleds. Domaren visar stort tålamod med den åtalade trion och förklarar lugnt och metodiskt juridiska termer och hur förhandlingarna kommer att gå till väga.
En efter en förhörs de tre åtalade. De får alla frågan om de gemensamt brutit upp dörren.
- Ja, alla tre la sin hand på kofoten.
Svaret är inövat, och medvetet.
När det är Annikas tur att förhöras passar åklagaren på att pressa henne.
- Är djur lika värdefulla som människor?
- Om jag fick välja mellan att rädda ett djur eller en människa från ett brinnande hus, skulle jag välja människan. Men jag tror inte vi behöver ställa oss frågan om värde. Människan är den art som kan ta ansvar, och därför har vi också ta ett särskilt ansvar. Vi måste sluta utgå från att djuren finns till för vår skull och sluta tänka "vad kan vi få från djuren". Det handlar om kännande varelser som måste har rätt att leva sina liv för sin egen skull, och där har vi ett ansvar att inte exploatera dem.
Ett vittne från försökscentret kallas in. Det är en juridisk taleskvinna och tillsammans med åklagaren går hon igenom skadeståndskraven. Nästan 62 000 kronor krävs för skadegörelse och förlorad arbetstid. För de åtalade kunde det lika gärna vara en miljon. Ingen av dem har en årsinkomst på mer än 30 000 kronor, och deras liv baseras på generositet från människor i deras närhet. Inte ens om de ville skulle de kunna betala något skadestånd.
Även de stulna hönsens värde nämns.
- Vi beräknar det till 100 kronor styck, säger vittnet.
- Men dem kan vi kanske lämna utanför skadeståndsbeloppet, säger åklagaren och vittnet nickar.
Pelle lyfter på ögonbrynen och antecknar. En stund senare får han chansen att korsförhöra vittnet.
- Det var ytterligare 1 300 höns, sa du. Vad händer med dem efter experimentet?
- Då förs de till slakt.

Slutpläderingar hålls, och rättegången avslutas. Något utfall delges inte förrän på torsdag.
Åklagaren är nöjd med rättegången.
- Det var pratigt, men det är sådana här rättegångar. Det blir nog några dagsböter. Även om några av dem varit fällda tidigare var det fem år sedan och det kommer säkert rätten ta i beaktning.
Klaus, Annika och Pelle är också nöjda. De kände att de gavs utrymme att presentera sin åsikt.
- Och åklagaren sa att vi hade försvarat oss bra! Det kändes roligt, skrattar Pelle.
Att hönornas värde inte ens togs upp som ett skadestånd tyckte Klaus var bra, även om det gjorde honom ledsen.
- Det blev så tydligt för alla hur lite ett levande, kännande liv är värt. Gör tester på dem, och slakta dem sedan.
Flera åhörare följer med och fikar efteråt. Annika och Pelle rullar stora resväskor bakom sig. De ska snart hoppa på tåget mot Örebro till nästan aktion - en fredsvandring.
- En del frågar om vi inte borde fokusera på människors situation uteslutande. Men det fantastiska med kärlek är att ju mer man utsträcker den, ju mer växer den. Vi arbetar för fred, människor och djur. Och de som ifrågasätter vårt arbete har oftast inte engagerat sig i något av fälten, säger Per.

Klaus följer inte med. Det har varit mycket den senaste tiden. Dessutom väntar antagligen ytterligare två rättegångar. Dels efter en aktion mot Bofors.
-  Vi gjorde en brottsplatsundersökning där eftersom vi misstänker att de exporterar vapen.
Och dels en aktion i en annan vapenindustri.
- Vi tog oss in på området och planterade ett oliv- och äppelträd som vi satte oss under för att symbolisera en biblisk framtidsvision om fred.
Men även om det är mycket nu menar han att det knappast är aktivismen som tröttar ut. I stället beklagar han att kyrkan många gånger blivit en plats för medelklassen att ha fina stunder i, och poängterar vikten av att hitta en praktisk botten till sin tro.
- Vår uppgift är att söka upp våld, förtryck och bekämpa det med kärlek. Det finns inget som ger så mycket kraft, mening och glädje som att göra det.