Backar vi 50-60 år tillbaka i tiden var det trogna och livslånga äktenskapet idealet i Sverige när det gäller sexualitet och samlevnad. Barnen växte upp med en pappa och mamma som var gifta. I kyrkorna var detta mer än en norm, det var en självklarhet.
Sedan kom den sexliberala revolutionen på 1960-talet. Skilsmässor blev nu normala. Varför skulle man vara gift för att leva tillsammans frågades alltmer. Sambokulturen infördes. Man började tala om att få leva enligt sina sexuella preferenser, homosexualiteten började bejakas. Kyrkorna var kritiska till samhällsutvecklingen. Man argumenterade för de kristna idealen om det trogna och livslånga äktenskapet som grund för familjen.
Samhället anpassade sig snabbt efter tidsandan. På 1970-talet ändrades lagstiftningen. Det blev lättare att skilja sig och sambolagstiftningen infördes. Man började utreda om reglering av homosexuell samlevnad i slutet av 1970-talet.
Svenska kyrkan och biskoparna började backa. Man började anpassa sig efter det nya samhällsklimatet. Skilsmässor accepterades alltmer liksom samboförhållanden. Sedan kom de äldre frikyrkosamfunden i anpassningens efterföljd. Inom Missionskyrkan började man i vissa kretsar tala föraktfullt om underlivsetiken, vilket var en märklig beskrivning av att värna om kristna ideal när det gäller samlevnad.
Familjeupplösningen börjar sakta men säkert krypa in i de äldre frikyrkosamfunden. Men tidningen Dagen, pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan (EFK), (dåvarande Örebromissionen och Helgelseförbundet), stod kvar vid de tidigare idealen. Skilsmässor och sambo var ovanligt i dessa kretsar på 1970- och 1980-talet.
Men tidsandan går vidare. Familjeupplösningen går vidare. Registrerat partnerskap för homosexuella införs i mitten av 1990-talet. Alla kyrkor med ärkebiskopen i spetsen är emot - till en början.
I dag är det könsneutrala äktenskap som står på dagordningen i samhället, motståndet mot detta har malts ner med Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i spetsen. Nu börjar vi i kyrkorna anpassa oss efter registrerat partnerskap, först Svenska kyrkan, sedan de äldre frikyrkosamfunden, och nu tycker vi i Pingst och EFK att det kanske är en rimlig idé. Men könsneutrala äktenskap, det är att gå för långt tycker kyrkorna. Men skilsmässorna, sambo, registrerat partnerskap får vi leva med, och vi vill ju inte skämma ut oss med att ägna oss åt "underlivsetik".
Nu går utvecklingen vidare. I samhället börjar man nu tala om antalsneutrala äktenskap. Förmodligen kommer lagstiftningsförslag om detta inom 5-10 år. Kyrkorna är förfärade över utvecklingen.
Men i Svenska kyrkan är sambo, det naturliga med skilsmässor och att människor lever i enkönade partnerskap helt accepterat. Och det är också accepterat i stor utsträckning i de äldre frikyrkosamfunden. Men de yngre samfunden som Pingst och EFK har hållit stånd och försöker värna om klassiska och bibliska ideal på familjelivets område men praxis i församlingarna börjar uppluckras mer och mer.
"Utvecklingen" går vidare. Svenska kyrkan kommer cirka 10 år efter övriga samhället. De äldre frikyrkosamfunden 15-20 år efteråt och de yngre frikyrkosamfunden tycks anpassa sig efter utvecklingen 25-30 år efter alla andra.
I tidningen Dagen var huvudrubriken i fredags att kyrkan gräver ner sig i underlivsetiken. Nu är det pastorn i pingströrelsens största församling som uttalar sig. Han tycker också att könsneutrala äktenskap är ingenting att bry sig så mycket om. Någon vecka innan var huvudrubriken att pingstledare försvarar homosexuellas medlemskap i församlingen. Förmodligen vinklat och förstorat men ändå huvudnyheten i den största kristna tidningen. Och med perspektivet att nu är det kanske dags att även pingst- och karismatiska kyrkor ska anpassa sig efter utvecklingen.
Under tiden skördar familjeupplösningen sina offer. Hur många barn och ungdomar i Sverige har drabbats av de sönderslagna familjerna?
Vem vill vara med i en kyrka vars enda insats i den så viktiga etiska debatten om samlevnad och sexualitet, är att göra precis som övriga samhället men 20-30 år efter alla andra? En sådan kyrka vill i varje fall inte jag vara med i.
