Låt mig försöka förtydliga det jag har sagt i samtalet med Birger Schlaug. Vi talade om kyrkans offentliga profilering och hur vi når fram med vårt budskap. När jag nämner "underlivsteologin" säger jag till Birger: "Jag har i sak andra ståndpunkter än dig i de här frågorna. Men det är inte mitt huvudsakliga ärende till svenska folket." Jag delar alltså inte Birgers ståndpunkter i ett antal frågor som rör samliv och sexualitet, som en del verkar tro. Men det viktigaste jag har att säga till svenska folket rör inte privatmoral utan Jesustro. Hur ska vi kunna kräva kristen livsstil av människor som inte tror på Jesus?
Jag har inte heller sagt att lagstiftningen är ovidkommande. Däremot styr lagstiftningen inte vad jag undervisar om. "Låt politikerna fatta vilka lagar de vill, så tänker jag. Vi välsignar det vi vill välsigna ändå. Vi undervisar människor som vi vill undervisa människor ändå." Jag har för avsikt att fortsätta undervisa med Bibeln som utgångspunkt i samlevnadsfrågor, oavsett lagtexter.
I samtalet gav jag uttryck för att jag tror att det finns två pastorer som svenska folken kopplar ihop med Pingst: Helge Fossmo och Åke Green. Att Åke och Helge är två helt olika individer med helt olika frågor tror jag att både medierna och svenska folket förstår. Jag har inte sagt att de står för samma åsikter, däremot att de har det gemensamt att de är personer som svenska folket förknippar med pingströrelsen. Det är alltså inte jag som klumpar ihop Åke och Helge, utan svenska folket. På denna punkt kan jag naturligtvis ha fel och i så fall faller hela mitt resonemang. Jag är då förmodligen skyldig svenska folket en ursäkt.
Om jag har förstått det hela rätt så har Åke Green själv aktivt sökt mediernas uppmärksamhet för att han ville få sin predikan publicerad. I den meningen är han alltså inte jagad och förföljd, han har själv sökt denna plattform. Genom att söka och få offentlighet för just denna predikan bidrar Åke Green till att vanliga svenskar får en bild av pingströrelsen som jag inte vill stå för. På detta sätt menar jag att han har gjort oss en otjänst. Homosexualitet är inte en av mina profilfrågor och om jag någon gång talar om det så har jag ett annat ordval.
När jag säger att jag inte vill vara nära Åke, så menar jag som offentlig företrädare och inte som kollega och broder. Ordvalet var klumpigt och det vill jag be om ursäkt för, men min intention tycker jag framgår. Att jag sade att jag skäms gäller inte Åke som person utan som offentlig symbol med just denna predikan som kännetecken.
Naturligtvis tycker jag att Åke ska få säga det han säger. Jag försvarar hans rätt att säga det han gör, men det är en annan fråga än den jag och Birger talade om.
Jag kan naturligtvis inte tala för pingstpastorer generellt. Det kände jag redan när jag sade det i intervjun och korrigerade mig själv. Det jag säger står naturligtvis för mig. Det är mina känslor och mina åsikter.