Kvinnor och män har olika erfarenhet av Förintelsen

- Männen löpte till exempel större risk att upptäckas om de var ute efter utegångsförbudet. Polisen eller fascistpartiets medlemmar kunde när som helst utföra så kallade Trouser Inspections, alltså dra ner männens byxor för att se om de var omskurna, berättar Laura Palosou, som skrivit avhandlingen "Yellow Stars and Trouser Inspections".

Kvinnorna hade lättare att röra sig fritt ute, eftersom de kunde ta av sig den gula stjärnan och passera obemärkt på gatorna, vilket gjorde att de blev mindre isolerade än männen. Många män i militär ålder, alltså 20 till 45 år, blev inkallade till arbetsbataljoner, vilket också gjorde att kvinnorna fick ta mer ansvar, förklarar Laura Palosou.

Hennes avhandling är unik på flera sätt. Genom intervjuer, både egna och arkiverade, har hon ställt samman ungerska överlevandes erfarenheter av Förintelsen och fokuserat på skillnader mellan män och kvinnor, olika åldrar och klasstillhörigheter, något som inte gjorts förut.

- Det viktigaste med undersökningen är mikroperspektivet. Det är inte bara ett statsperspektiv, som det forskats mycket på tidigare, utan det här är verkliga människors erfarenheter, säger Laura Palosou.

Mest förvånande med resultatet är att det går att se så tydliga skillnader i upplevelserna utifrån ålder och klass. Ghettoiseringen beskrivs till exempel helt olika av barn och vuxna.

- Barnen kunde tycka att det var roligt att ha kompisar nära. Att det var en spännande tid och att man alltid hade någon att leka med. Jag blev förvånad över att alla inte tyckte det var jättejobbigt hela tiden. De vuxna däremot beskriver det som något jobbigt att aldrig ha något privatliv, säger Laura Palosou.

Också skillnaderna beroende på klasstillhörighet var markanta.

- Den blev tydligast i och med arbetsstyrkorna. De som hade vana av arbete hade lättare att anpassa sig, men de som hade pengar och kontakter hade också fördel av det, så det var väldigt dubbelt.

En stor del av underlaget till studien har funnits sedan 1990. Då gjordes intervjuer med ungerska överlevande med syftet att få information om Raul Wallenberg. Men Laura Palosou har också tittat på memoarer och gjort egna intervjuer och arbetet med avhandlingen har haft sina svårigheter.

- Det är ett jobbigt ämne, förklarar hon. Man blir berörd som människa. Det har varit tungt att läsa intervjuerna, men i slutändan har det ändå blivit något positivt. De här människorna kommer ju att leva vidare genom boken, säger hon. En av kvinnorna jag intervjuat är 80 år gammal. Hon var glad att jag skrivit om henne och hennes systrar. När hon dör finns det på papper att de har funnits.

Att samla mänskliga erfarenheter och studera Förintelsen utifrån ett mikroperspektiv är något oerhört viktigt för forskningen och framtiden, menar Laura Palosou.

- Jag tror det är viktigt att man studerar historien och minns att det är individer man pratar om, annars blir det lätt bara siffror. Här kommer det mänskliga fram och det är av intresse för oss alla.