Naturligtvis har de ljumma rätt till församlingen. Det borde vara det självklara svaret på Stefan Swärds fråga i Dagen den 9 april: "Hur ljum får man vara i en modern församling?". Swärd är ordförande Evangeliska Frikyrkan och därmed representant för ett av de kristna trossamfunden i Sverige. Han varnar för att "ytterligare rensa i syndkatalogen". Är Swärds artikel en signal att ledande företrädare för svensk kristenhet vill snäva in Sveriges kristna församlingar?
Den "rena" församlingen syns vara Stefan Svärds ideal. Där ska inga ljumma släppas in. Men att skapa "rena" församlingar, partier eller rörelser har historiskt sett lett till skrämmande resultat. Nazismen ville utrota allt rasfrämmande. Kommunismen försökte rensa ut alla klassfiender. Extrema islamister strävar efter att skapa Guds rena stater på jorden.
De protestantiska väckelserörelserna i västvärlden under 1700-, 1800- och 1900-talen var till skillnad från den politiska och religiösa extremismen demokratiska och arbetade utan våld. Men den svenska väckelsens iver att skapa alltför rena församlingar fick ändå fatala resultat.
Frikyrkoforskaren Ove Kenneberg har belagt att de svenska fria församlingarna uteslöt under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet mycket fler människor än jämförbara församlingar i andra länder under samma tid. Hans forskarkollega Göran Gunner har fått fram att predikanterna ofta bara valde ut vissa bibelord, tolkade dem utan hänsyn till sammanhanget och bortsåg från andra bibelord. På så sätt tolkade man enligt Gunner fram egendomliga framtidsförutsägelser ur Bibeln om de yttersta tiderna.
Överdriven moralism och antiintellektualism har ödelagt den svenska frikyrkorörelsen som på 1930-talet omfattade en sjättedel av svenska folket. "Frikyrklig livsstil" har fått ett löjligt skimmer med sitt nej till bio, teater och dans. Tron har ansetts så skör att den inte klarar konfrontation med teologisk forskning.
I längden vinner bara breda rörelser. Baptismen delades redan i slutet av 1500-talet i en mera sektliknande del, dåtidens nederländska mennoniter, och en bredare samhällstillvänd del som växte till i den anglosaxiska världen och sedan bredde ut sig över världen. Baptismen hade aldrig fått dagens över hundra miljoner anhängare om den bara släppt in de absolut övertygade. I politiken har socialliberalismen blivit ett slags överideologi medan kommunismen är död. Islam har blomstrat i tider när tolerans betonats, till exempel i det medeltida Andalusien.
Som av en händelse berättas om en församling i Charlotte, USA i samma nummer av Dagen, som publicerade Stefan Swärds debattartikel. Församlingen har drabbats av en omfattande stöld. Pastorn Dave Milan vände sig till tjuvarna med budskapet: "Ni behöver inte vara rädda för att komma till oss, här finns människor av alla slag: tjuvar, de som druckit för mycket alkohol och som haft dåliga äktenskap - ja till och med människor som inte tror på Gud".
Församlingen får inte sitt värde av att den består av moraliska atleter. Det är de praktiska resultaten som räknas. Att arbeta för att upprätta människor är inte något tjusigt arbete utan en mödosam strävan att stötta människor som befinner sig på livets skuggsida. Här har vi gott stöd av Nya testamentet, där till och med central-gestalten Petrus sviktar i tron. Jesus upprättade den korrupte Sackeus och en anonym otrogen kvinna, men avvisade en rik man som inte ville lämna sin bekväma livsstil. Jakob, enligt traditionen Jesu bror, slog fast i sitt brev att "tron, i sig själv, utan gärningar, är ... död".
Den kristna församlingen ska inte kompromissa med kraften i Jesu förkunnelse, den Jesus som bröt mot orimliga mansroller, förlät människors felsteg, utmanade de rika och i sitt liv visade att livet besegrar döden. Men om den satsar på att vara ett reservat för moraliska heroer i stället för att ta sig an tidens utmaningar, då får den ingen trovärdighet. Då dör den.
I stället för att köra ut de ljumma ur församlingen borde Stefan Swärd se till att kyrkan engagerar sig för de behövande. Han behöver bara titta runtomkring i sig i närområdet till sin egen kyrka, Söderhöjdskyrkan i Stockholm. Där finns långtidsarbetslösa, missbrukare, psykiskt sjuka som är i akut behov av stöd.
Evangeliska frikyrkan har ett utmärkt diakonalt program med både mänskliga rättigheter och social utjämning på agendan. Se till att i Jesu efterföljd börja förverkliga det, gärna i samarbete med andra goda krafter i samhället. Då kommer församlingen att vinna respekt och trovärdighet.