Det är den karismatiska teologin som är drivkraften i kristendomens utveckling i världen. I vår tid kommer rapporter från olika delar av världen om snabbt växande församlingar. Miljontals människor tar emot Jesus som Frälsare. Sociologer och historiker är överens om att de områden som berörs, förändrar samhället och upprättar människovärdet. Professor Philip Jenkins i USA har i tre böcker redovisat en trovärdig helhetsbild av denna globala rörelse.
Europas liberala teologi med akademiskt ifrågasättande kväver däremot trons glädje och resulterar i tomma kyrkor, andlig vilsenhet och kulturell ytlighet, som sedan leder till skada för hela samhället. Sverige är ett varnande exempel.
Det som kännetecknar karismatisk teologi är att Bibeln blir mottagen som Guds Ord i sin helhet. Jesus tillbeds och äras som skapelsens Herre och mänsklighetens Frälsare. Karismatisk teologi handlar om att historiens Gud är närvarande i vår tid. Därför kan samma under ske nu, som när Jesus framträdde i mänsklig gestalt. Den helige Ande verkar i vår tid med samma kraft som under den period som Apostlagärningarna skildrar. Karismatisk teologi inbjuder till tro på övernaturliga under inom yrkeslivet, i familjen, för vår hälsa och med andligt bekräftande erfarenheter av Guds närvaro.
Den karismatiska teologin handlar om en dimension av kristen tro som är starkare än kontemplativ andlighet som främst syftar till det som visserligen är viktigt, nämligen att de troende ska bevaras i sin kärlek till Gud, med inre trygghet, trots omgivningens stressande miljö.
Men om församlingens uppgift gäller att vinna ateister, nyandiga sökare och muslimer, tillsammans med namnkristna nyhedningar, då behövs en mer dynamisk kristendom. Därför måste fler börja predika karismatisk tro som är något mer än den meditativa eller psykologiska tillämpningen av bibeltexterna.
Under helgen den 26-27 april fylldes Storkyrkan och Klara kyrka i Stockholm till trängsel när det var karismatisk lovsång och bön för sjuka. På ett liknande sätt trängdes längtande människor i Katarina Kyrka på söder i Stockholm under Kristi Himmelsfärds dag. Jesusmanifestationens alla tio gudstjänster den 3 maj var en presentation av innebörden i den karismatiska teologin.
Det som händer nu påminner mycket om det vi upplevde i början av 1970-talet i vårt land. Katolska präster och nu även ortodoxa kyrkoledare, tillsammans med många fler ur den stora kristna gemenskapen i vårt land, smälter samman i Andens enhet. Vi må ha olika traditioner och liturgiska former, men det som förenar är viktigare än det som skiljer, nämligen att upprätta heligheten och respekten inför vem Jesus är. Vi har olika ämbetssyn och skiljer oss i frågor som berör dopet, eucharistin, eskatologin med mera. Men den karismatiska teologin förenar oss i tron på att Gud hör bön, övertygelsen att under kan ske och att den helige Ande fördelar sina nådegåvor inom församlingen till tjänst i vår tid.
USA-influerade kristna kan ha svårt att acceptera Rom-traditioner. Men ska vi diskutera helgonens roll i katolska kyrkor, måste vi även samtala om hur karismatiska personer som Kathryn Khulman förr och Benny Hinn numera, blivit så förknippade med helbrägdagörelsens gåvor att vanligt folks böner inte längre uppfattas att ha samma betydelse.
Risken i vår tid är uppenbar, att den etablerade pingströrelsen och alla vi olika frikyrkokristna i vårt land, låter oss påverkas mer av lågmäld evangelikal teologi. Vi vårdar den bejakande nåden men tvekar inför den befriande och helande kraften i den helige Andes närvaro. Självklart är vi överens om grundtryggheten i Kristi försoning, med omslutande nåd för den svagaste. Men överallt där Bibeln tas emot som Guds Ord, finns tro för befrielse, upprättelse och förvandling. Då tillämpas också de andliga principer som leder till uthållig bön och fasta, med tro på det gudomligt övernaturliga ingripandet.
Under sitt besök i Sverige berättade pastor Hanny Mandey från Indonesien att minst 30 procent av alla medlemmar i städernas pingstförsamlingar kommer till en timmes morgonbön varje veckodag. På mindre orter är mellan 70 och 80 procent närvarande när man redan klockan fem på morgonen samlas till bön inför en ny arbetsdag. Varje medlem förväntas dessutom att fasta en dag i veckan och pastorsutbildningen handlar bland annat om att tränas i förmågan att fasta i bön, utan mat och dryck i tredagarsperioder. Det är hemligheten till det som sker.
Vårt lands nysvenska kristna församlingar har den här inriktningen. Oasrörelsen inom Svenska kyrkan tillsammans med trosrörelsen och vissa delar av den övriga frikyrkan i Sverige bejakar den karismatiska teologin.
För tio eller tjugo år sedan varnades för överhettning. Nu är den största risken försiktigheten. David Wilkersson påtalade den skandinaviska kyrkans apati, likgiltighet eller uppgivenhet.
När vi de här dagarna arbetar med en utvärdering efter Jesusmanifestationen möts vi med en önskan från olika delar av vårt land att den måste få en fortsättning i förstärkt enhet mellan nysvenskar och de etablerade samfunden. Enhetsfronten måste stärkas så att det aldrig mer sker att en kyrka öppnas för att tillåta att Kristus blir smädad och förvanskad. Därmed kan vi också ge ett gemensamt budskap till Sveriges folk om vår tro på skapelsens Herre, livets Herre, Läkaren, Frälsaren och barnens trygghet i vårt land. Stanley Sjöberg